Kom hem från familjen N för ca en halvtimme sedan. Vi har ätit gått och haft det jättetrevligt som alltid! Snälla F ska skjutsa oss till Arlanda på torsdag oxå! :D Undra hur jag ska klara mig utan J när hon flyttar <3!

Imorgon blir det ett snabbt besök i Didaktus, sedan hem och vila lite sen blir det jobb :).

Det här blev ett väldigt kort inlägg, vet inte riktigt vad jag ska skriva mer :P.

See u 

Lyckopiller <3

Det här med att rida som handikappad (eller funktionsnedsatt som det så fint heter nu) är inte det lättaste, det kanske ni redan har förstått. Men det är så himla mycket mer runt omkring som tär så fruktasvärt på självförstrendet.

Jag försöker att smälta in som alla andra, men jag förstår ju att det inte går. När det är tävlingar så får jag för det mesta be om dispens antingen gummisnodd, spö, rida lätt, aa ni fattar. Jag är rädd att det kommer sluta med att folk tror att jag utnyttjar mitt handikapp för att det ska gå bättre och bli lättare för mig. Nu vet jag att dom flesta i stallet vet hur jag rider och att jag ibland kan behöva fråga om sånt....men innerst inne så grämer det mig att någon dag så ledsnar även dom och tycker att jag kör ett fulspel. 

En annan sak är även det här med att jag behöver hjälpmedel. Det är jätteskönt att det finns saker som gör att det blir lättare för mig att rida, att jag får låna av ridskolan och så men på något sätt så känns det inte helt okej. Eftersom jag inte rider som "alla andra" så blir det svårare för mig att göra vissa övningar, det blir svårare för ridlärare att förklara hur jag ska göra mm.

Men det jobbigaste är nog det här om att be om hjälp. Det hugger till i hjärtat varje gång jag får fråga någon om hjälp. När jag jobbade som stallvärd så kunde jag inte spänna sadelgjorden på vissa hästar och då fick barnens föräldrar fråga om jag behövde hjälp efter ett tag. Jag skämdes när jag gick därifrån sen. När alla i min grupp kan hoppa upp på sina hästar själva och det bara är jag kvar på marken som knappt har börjat förbereda uppsittning för jag inte kan. Jag har blivigt uppfostrad som alla andra, det är därför jag klarar av så mycket själv. Men när det kommer till hästar så är jag inte så självständig som jag tror. Jag kan varken sadla eller tränsa Jissa, jag kan inte få på mitt spö själv utan någon annan får knyta fast det runt handleden, kan inte spänna sadelgjorden mm. Det är så otroligt jobbigt och det är då jag tvekar på mig själv om jag verkligen ska fortsätta rida när jag ändå aldrig kan bli helt självständig.

Den som får mig att kämpa vidare är Åsa. På något konstigt sätt så är det inte lika jobbigt att fråga henne om hjälp. Hon har någon speciell aura runt om sig som gör att jag blir glad när hon skojar om mitt handikapp. Jag har inte lika svårt att fråga henne om hjälp som andra och ibland behövs det inte ens då hon hjälper mig självmant. Hon kommer gärna med nya idéer som gör så det blir lättare för mig att utveckas och det betyder så otroligt mycket för mig att hon tar sig tid till det. Jag tror oftast på det Åsa sägr och suger i mig allt hon säger till mig, vissa dagar går det jättebra, vissa dagar går det jättedåligt och ibland så tvekar jag på om hon verkligen menar det hon säger men innerst inne så tar jag till mig allt ändå. Åsa är min trygghet i stallet. Hon känner mig så hon vet vad jag går för, hon vet att jag (för det mesta) inte tar illa upp när hon skojar med mig och jag tror faktiskt att hon ser lite på mig om jag gör det. Om hon bara visste hur jäävla bra hon är! Hur mycket jag uppskattar allt hon gör för mig! Hon är bara bäst! <3

Oj, cred till alla som orkade läsa allt detta haha. Men jag var tvungen att skriva av mig lite :P. Det är inte så lätt att vara "annorlunda" ska ni veta.

Lyckopiller <3

Varför är det alltid så att när man mår lite halvdåligt psykiskt så tycker man så synd om sig själv och har så lätt att finna ord, men sen när det verkligen har hänt något som är jobbigt så är man mållös, vet inte vad man ska göra helt plötsligt och  orkar inte eller vill inte prata om det?

Det är rätt så frustrerande för egentligen så tror jag att det blir lättare om man förklarar för folk man litar på så dom kan stötta...

Lyckopiller <3