Kom hem från familjen N för ca en halvtimme sedan. Vi har ätit gått och haft det jättetrevligt som alltid! Snälla F ska skjutsa oss till Arlanda på torsdag oxå! :D Undra hur jag ska klara mig utan J när hon flyttar <3!

Imorgon blir det ett snabbt besök i Didaktus, sedan hem och vila lite sen blir det jobb :).

Det här blev ett väldigt kort inlägg, vet inte riktigt vad jag ska skriva mer :P.

See u 

Lyckopiller <3

Det här med att rida som handikappad (eller funktionsnedsatt som det så fint heter nu) är inte det lättaste, det kanske ni redan har förstått. Men det är så himla mycket mer runt omkring som tär så fruktasvärt på självförstrendet.

Jag försöker att smälta in som alla andra, men jag förstår ju att det inte går. När det är tävlingar så får jag för det mesta be om dispens antingen gummisnodd, spö, rida lätt, aa ni fattar. Jag är rädd att det kommer sluta med att folk tror att jag utnyttjar mitt handikapp för att det ska gå bättre och bli lättare för mig. Nu vet jag att dom flesta i stallet vet hur jag rider och att jag ibland kan behöva fråga om sånt....men innerst inne så grämer det mig att någon dag så ledsnar även dom och tycker att jag kör ett fulspel. 

En annan sak är även det här med att jag behöver hjälpmedel. Det är jätteskönt att det finns saker som gör att det blir lättare för mig att rida, att jag får låna av ridskolan och så men på något sätt så känns det inte helt okej. Eftersom jag inte rider som "alla andra" så blir det svårare för mig att göra vissa övningar, det blir svårare för ridlärare att förklara hur jag ska göra mm.

Men det jobbigaste är nog det här om att be om hjälp. Det hugger till i hjärtat varje gång jag får fråga någon om hjälp. När jag jobbade som stallvärd så kunde jag inte spänna sadelgjorden på vissa hästar och då fick barnens föräldrar fråga om jag behövde hjälp efter ett tag. Jag skämdes när jag gick därifrån sen. När alla i min grupp kan hoppa upp på sina hästar själva och det bara är jag kvar på marken som knappt har börjat förbereda uppsittning för jag inte kan. Jag har blivigt uppfostrad som alla andra, det är därför jag klarar av så mycket själv. Men när det kommer till hästar så är jag inte så självständig som jag tror. Jag kan varken sadla eller tränsa Jissa, jag kan inte få på mitt spö själv utan någon annan får knyta fast det runt handleden, kan inte spänna sadelgjorden mm. Det är så otroligt jobbigt och det är då jag tvekar på mig själv om jag verkligen ska fortsätta rida när jag ändå aldrig kan bli helt självständig.

Den som får mig att kämpa vidare är Åsa. På något konstigt sätt så är det inte lika jobbigt att fråga henne om hjälp. Hon har någon speciell aura runt om sig som gör att jag blir glad när hon skojar om mitt handikapp. Jag har inte lika svårt att fråga henne om hjälp som andra och ibland behövs det inte ens då hon hjälper mig självmant. Hon kommer gärna med nya idéer som gör så det blir lättare för mig att utveckas och det betyder så otroligt mycket för mig att hon tar sig tid till det. Jag tror oftast på det Åsa sägr och suger i mig allt hon säger till mig, vissa dagar går det jättebra, vissa dagar går det jättedåligt och ibland så tvekar jag på om hon verkligen menar det hon säger men innerst inne så tar jag till mig allt ändå. Åsa är min trygghet i stallet. Hon känner mig så hon vet vad jag går för, hon vet att jag (för det mesta) inte tar illa upp när hon skojar med mig och jag tror faktiskt att hon ser lite på mig om jag gör det. Om hon bara visste hur jäävla bra hon är! Hur mycket jag uppskattar allt hon gör för mig! Hon är bara bäst! <3

Oj, cred till alla som orkade läsa allt detta haha. Men jag var tvungen att skriva av mig lite :P. Det är inte så lätt att vara "annorlunda" ska ni veta.

Lyckopiller <3

Varför är det alltid så att när man mår lite halvdåligt psykiskt så tycker man så synd om sig själv och har så lätt att finna ord, men sen när det verkligen har hänt något som är jobbigt så är man mållös, vet inte vad man ska göra helt plötsligt och  orkar inte eller vill inte prata om det?

Det är rätt så frustrerande för egentligen så tror jag att det blir lättare om man förklarar för folk man litar på så dom kan stötta...

Lyckopiller <3

Japp japp, den andra och sista dagen för nyårscupen och idag var det dressyr. Var så grymt otaggad, kände på något vis hur jag bara ville slänga mig runt halsen på Jissa och storgråta av olika anledningar.....att tävla var egentligen det sista jag ville göra.

Meen jag bestämde mig för att försöka ändå. När vi hade fixat ridhuset så var det dags för dom första fem att börja rida fram. Efter ytterligare ett tag så var det dags för mig att börja rida fram haha.

Tyvärr så var det framridning i collectingring så det var inte så jättemycket plats. Jag började med att tempoväxla lite skritt-halt-skritt halt och skritt-trav-skritt-trav, efter ett tag så lyssnade hon på skänkeln rätt bra, men när jag hade skrittat liite längre än vanligt eller gjort halt liite längre än vanligt så blev hon så sjukt seg igen. Jag gick över till trav och tampoväxlade ökad och minskad trav, ibland kändes det bra ibland kändes det urdåligt Jissa tog upp huvudet väldigt mycket och ville gärna springa på för mycket. 

Innan jag gick in på banan så fattade jag lite galopp i båda varven, och det kändes lugnt och kontrollerat. Väl inne på banan så fick jag som tur var dispens på att rida lätt med tanke på min magkatarr (annars hade jag hoppat av och gått ut hahaha). Men tillbaka till programmet, jag red slarviga vägar, ingen bra form på hästen, och hon lyssnade inte så jättebra. Men jag var inte missnöjd men inte heller nöjd så ja haha men Å sa att jag var duktig och så gav hon mig en kram så det hjälpte lite iallafall :).

Det slutade med 55,56% iallafall. Så med tanke på att det var första dressyrtävlingen på Jissa och första gången jag red L:C 1 så är jag nog innerst inne rätt så nöjd :).

Lyckopiller <3

Det känns jättekonstigt att skriva 2011, 2010 har gått så sjukt fort! Det känns som om man har haft fullt upp hela året i princip. 

Igårkväll blev det middag hos Bella med tjejerna-alltid lika mysigt! Sedan bar det vidare till Lina och Kajsas fest. Kom fram till att universitetskillar som pluggar matte är väldigt nördiga, dom pratade bara om öl och matte....haha man kände si lite dum när man satt där ;). Tolvslaget var bäst och om det känns som om 2011 kommer bli huur galet som helt! Jag åkte hem vid halv 2 för att hinna med sista tåget. Det var en riktig lyckad kväll!! :D

Lyckopiller <3