Trodde det skulle hjälpa att skriva förra inlägget men inser att det är lika tungt fortfarande, kanske inte klarar detta helt själv. Ensam är inte stark, men man måste klara det ändå.

Lyckopiller <3

Jag skulle kunna skriva en hel bok om hur jag känner och tänker efter den här operationen tror jag. Under dom senaste dagarna så har tankarna bara snurrat runt i huvudet, försökt smälta alla intryck, alla konsekvenser och hur mitt liv kommer att se ut efter det här. Detta påverkar trots allt hur liv kommer att bli och det kanske inte riktigt blir som jag hade hoppats eller tänkt. Jag är fortfarande ung och det finns andra alternativ men det blir ju ändå inte som man vill och det tar ett tag att acceptera för mig, se är det bara. Jag vill inte gå in på detaljer här på bloggen för jag tycker det är för privat, jag vet att det inte är någon idé att berätta för ingen skulle förstå hur jag egentligen känner, även om ni säger det så måste jag tyvärr säga att jag inte tror det. Jag själv har ju inte smält och bearbetat allt än och jag vet ärligt talat inte hur lång tid det kommer att ta. Kanske en vecka, ett år, eller kanske så stannar det kvar en slags sorg eller känsla under hela livet som jag blir starkare av. Hoppas ni förstår varför jag inte är för privat, ni får fråga mig personligen om det är något ni undrar så får vi se om jag klarar av att svara, men förvänta er inte så mycket till svar :).

Okej, jag låg på sjukhus i en vecka ungefär, inte så grymt lång tid men tillräckligt för att vilja slippa det ett tag nu. Det hände så otroligt mycket under tiden jag låg där. Alla människor jag träffade, det kom nya narkosläkare varje dag, nya sköterskor på morgon, eftermiddag, kväll och natt, dom första dagarna kände jag inte ens igen hon som opererade mig. Jag mådde dåligt både psykiskt och fysiskt och ja, det pågick så mycket runt omkring en. Bara DET är mycket att smälta. Jag måste säga att den som finns mest i mina tankar är nog kirurgen som opererade mig. Jag har ALDRIG känt en sån tillit och trygghet som när jag träffade henne! Jag träffade henne bara en kortis innan operation och hon var så lugn och pedagogisk. Det var nästan som om man fick intrycket at att hon ville lära känna en mer innan hon började rota i en. När hon hade möte med mamma och mig sedan på torsdagen så var hon väldigt mån om att jag skulle få den bästa vården, alla frågor som jag hade blev besvarade och hon erbjöd sig till och med att om jag ville gå vidare med någon annan operation eller ha hjälp med kontakter och remisser så kunde hon fixa det. Som kirurg är man inte uppe på avdelningen mer än kanske dagen efter operationen och för att skriva ut patienten, men min kirurg hon var uppe hos mig mellan hennes operationer varje dag för att kolla hur jag mådde. Hon kom med alla möjliga alternativ för att jag skulle slippa må illa mm. Det som verkligen öppnade mina ögon inför denna kirurg var på fredagen när jag mådde som sämst. Hon av alla människor stod och klappade mig på pannan när jag spydde och hon  tröstade mig när jag grät, sånt som egentligen sjuksystrarna ska göra. Hon tog kommandot helt och hållet och såg till att jag skulle få förtur på röntgen, få all information jag behövde och såg till att pappa stannade kvar så hon kunde prata med honom också. Innan hon gick för fredagen och på semester så tog hon min hand och sa att allt kommer att bli bra, att det är jobbigt nu men allt såg bra ut och att det kommer lösa sig. Jag var osäker på om jag fick komma hem innan midsommar men hon lugnade mig med att säga ”självklart kommer du hem innan midsommar, det lovar jag dig”. Med dom orden, klappen på pannan och det varma leedet så gick hon på semester. Hoppet som var borta hos mig då kom plötsligt fram igen, det kändes som om en stor sten lättade från mitt hjärta. Hon fick mig att kämpa och jag har inte ord till att förklara hur mycket hennes närvaro och engagemang betyder för mig! Ska på återbesök den 4 juli, hennes första arbetsdag efter semestern. Jag längtar!

Såklart så var alla sjuksköterskor trevliga och dom stöttade mig hela vägen och alla var uppriktigt glada när dom kom tillbaka och såg att jag var uppe på benen och mådde bra sen under helgen. Alla var så gulliga mot mig, men det är väl deras jobb samtidigt. På Fredagen så pratade mamma med en av sköterskorna som hade haft hand om mig under kvällarna och det sista hon sa var ”Vilken stark dotter du har”. När mamma sa det så började jag nästan att gråta, jag tyckte inte att jag var stark alls! Jag låg ju förfan och böla och spydde hela tiden och tyckte synd om mig själv. Men såhär i efterhand så förstår jag att man måste få vara svag ibland för att kunna bli stark eller starkare.

Ja, en bok blev det ju inte men å andra sidan så är detta inte ens hälften av mina tankar, mina innersta tankar spar jag för mig själv.

Lyckopiller <3