Hur ska jag någonsin få folk att förstå?

Jag är inte en sån person som tar ut saker i förskott men i detta fall så känns det meningslöst att ha modet uppe och tänka positivt. Det känns som om jag redan har...nej. Jag vill inte ens nämna det. Jag vill bara förtränga det, vill inte acceptera att det värsta kan vara på riktigt. Det kanske är ett tecken på att jag vägrar att ge upp innerst inne. Men jag kan inte tänka positivt hela vägen för om det värsta händer så måste jag vara lite förberedd. Men jag är för ung för detta, om man någonsin kan bli "för gammal" för att kunna hantera allt det här?

Lyckopiller <3

Nu är jag hemma i gamla spånga igen. Det har varit skönt att vara på landet, jag tror jag behövde det. Mådde så himla dåligt under veckan och grät mig till sömns varje kväll men jag känner mig lite bättre nu, det var bra att komma ut till landet och läsa, slappa och bara vara ett tag både för kropp och själ.

Midsommarafton blev lyckad och som alltid så är det skönt att fira med familjen A. Man slipper göra sig till och allt är så avslappnat och bekvämt, I like! Åkte till Gällnö och kollade på firandet där i några timmar, mys! Tyvärr så blev jag så himla slut redan vid 22 men jag lyckades hålla mig vaken och faktiskt så gick jag och la mig vad 0030! Bjuder på några bilder

Lyckopiller <3