lyckopillerelin

Alla inlägg under juni 2011

Av Elin - 23 juni 2011 15:16


   Åker till landet för att fira midsommar. Höres när jag kommer hem och ha en underbar midsommar! :D


Lyckopiller <3

...

Av Elin - 22 juni 2011 21:56


   Trodde det skulle hjälpa att skriva förra inlägget men inser att det är lika tungt fortfarande, kanske inte klarar detta helt själv. Ensam är inte stark, men man måste klara det ändå.


Lyckopiller <3

Av Elin - 22 juni 2011 16:03


Jag skulle kunna skriva en hel bok om hur jag känner och tänker efter den här operationen tror jag. Under dom senaste dagarna så har tankarna bara snurrat runt i huvudet, försökt smälta alla intryck, alla konsekvenser och hur mitt liv kommer att se ut efter det här. Detta påverkar trots allt hur liv kommer att bli och det kanske inte riktigt blir som jag hade hoppats eller tänkt. Jag är fortfarande ung och det finns andra alternativ men det blir ju ändå inte som man vill och det tar ett tag att acceptera för mig, se är det bara. Jag vill inte gå in på detaljer här på bloggen för jag tycker det är för privat, jag vet att det inte är någon idé att berätta för ingen skulle förstå hur jag egentligen känner, även om ni säger det så måste jag tyvärr säga att jag inte tror det. Jag själv har ju inte smält och bearbetat allt än och jag vet ärligt talat inte hur lång tid det kommer att ta. Kanske en vecka, ett år, eller kanske så stannar det kvar en slags sorg eller känsla under hela livet som jag blir starkare av. Hoppas ni förstår varför jag inte är för privat, ni får fråga mig personligen om det är något ni undrar så får vi se om jag klarar av att svara, men förvänta er inte så mycket till svar :).


Okej, jag låg på sjukhus i en vecka ungefär, inte så grymt lång tid men tillräckligt för att vilja slippa det ett tag nu. Det hände så otroligt mycket under tiden jag låg där. Alla människor jag träffade, det kom nya narkosläkare varje dag, nya sköterskor på morgon, eftermiddag, kväll och natt, dom första dagarna kände jag inte ens igen hon som opererade mig. Jag mådde dåligt både psykiskt och fysiskt och ja, det pågick så mycket runt omkring en. Bara DET är mycket att smälta. Jag måste säga att den som finns mest i mina tankar är nog kirurgen som opererade mig. Jag har ALDRIG känt en sån tillit och trygghet som när jag träffade henne! Jag träffade henne bara en kortis innan operation och hon var så lugn och pedagogisk. Det var nästan som om man fick intrycket at att hon ville lära känna en mer innan hon började rota i en. När hon hade möte med mamma och mig sedan på torsdagen så var hon väldigt mån om att jag skulle få den bästa vården, alla frågor som jag hade blev besvarade och hon erbjöd sig till och med att om jag ville gå vidare med någon annan operation eller ha hjälp med kontakter och remisser så kunde hon fixa det. Som kirurg är man inte uppe på avdelningen mer än kanske dagen efter operationen och för att skriva ut patienten, men min kirurg hon var uppe hos mig mellan hennes operationer varje dag för att kolla hur jag mådde. Hon kom med alla möjliga alternativ för att jag skulle slippa må illa mm. Det som verkligen öppnade mina ögon inför denna kirurg var på fredagen när jag mådde som sämst. Hon av alla människor stod och klappade mig på pannan när jag spydde och hon  tröstade mig när jag grät, sånt som egentligen sjuksystrarna ska göra. Hon tog kommandot helt och hållet och såg till att jag skulle få förtur på röntgen, få all information jag behövde och såg till att pappa stannade kvar så hon kunde prata med honom också. Innan hon gick för fredagen och på semester så tog hon min hand och sa att allt kommer att bli bra, att det är jobbigt nu men allt såg bra ut och att det kommer lösa sig. Jag var osäker på om jag fick komma hem innan midsommar men hon lugnade mig med att säga ”självklart kommer du hem innan midsommar, det lovar jag dig”. Med dom orden, klappen på pannan och det varma leedet så gick hon på semester. Hoppet som var borta hos mig då kom plötsligt fram igen, det kändes som om en stor sten lättade från mitt hjärta. Hon fick mig att kämpa och jag har inte ord till att förklara hur mycket hennes närvaro och engagemang betyder för mig! Ska på återbesök den 4 juli, hennes första arbetsdag efter semestern. Jag längtar!


Såklart så var alla sjuksköterskor trevliga och dom stöttade mig hela vägen och alla var uppriktigt glada när dom kom tillbaka och såg att jag var uppe på benen och mådde bra sen under helgen. Alla var så gulliga mot mig, men det är väl deras jobb samtidigt. På Fredagen så pratade mamma med en av sköterskorna som hade haft hand om mig under kvällarna och det sista hon sa var ”Vilken stark dotter du har”. När mamma sa det så började jag nästan att gråta, jag tyckte inte att jag var stark alls! Jag låg ju förfan och böla och spydde hela tiden och tyckte synd om mig själv. Men såhär i efterhand så förstår jag att man måste få vara svag ibland för att kunna bli stark eller starkare.


Ja, en bok blev det ju inte men å andra sidan så är detta inte ens hälften av mina tankar, mina innersta tankar spar jag för mig själv.


Lyckopiller <3

Av Elin - 21 juni 2011 20:58


 

Tankarna är för många, händelsen är för stor. Ingen idé att förklara för ingen skulle förstå. Vet inte hur jag ska hantera detta.


Lyckopiller <3

Av Elin - 21 juni 2011 13:25


Varning för lååååångt inlägg!

 

Nu ska jag försöka skriva om hur veckan har varit så ni förstår varför ajg inte har svarat på mess, eller när ajg väl gjort det verkat arg eller nått.


För er som inte vet så har jag alltså genomgått en bukoperation för 3dje gången. Denna gång var det en cysta som växte på min högra äggstock som jag skulle ta bort. 


Tisdagen den 14 juni

Operationsdagen alltså. Åkte in till KS med mamma så vi var där vid 7 på morgonen redan. Fick säng, bytte kläder och sedan körde dom ner mig till operation, mamma följde med. Väl nere så väntade vi ett tag sedan pratade vi med kirurgen om ingreppet och efter det åkte jag in för operation, satte nål i mig, epiduralbedövning i ryggen sedan somnade jag.


Minns uppvaken sen, att det första jag sa var att jag måste spy, sköterskorna baddade pannan på mig och såg till att jag hade det så bra jag kunde, minns att kirurgen kom för att berätta att operationen gick bra och att hon hade tagit bort höger äggstock. Efter några timmar på uppvaket (som kändes som en timme för mig eftersom jag var så groggy) så åkte jag upp till avdelningen igen. Minns inte så mycket mer av den dagen mer än att jag mådde fruktansvärt dåligt.


Onsdagen den 15 juni

Minns inte så mycket av denna dag heller, mådde fortfarande illa, spydde under natten och under hela onsdagen. Morfinet som jag var överkänslig mot kopplades bort och jag hade bara lokalbedövningen i ryggen, men spydde gjorde jag ändå. Mamma kom och hälsade på vid 6 och det blev en hel del tårar för mig eftersom jag mådde så dåligt och allt kändes bara så jobbigt. Spydde inte undertiden mamma var på besök men strax innan hon gick så kom det upp igen och det fortsatte även under nästa natt.


Torsdagen den 16 juni

Spydde som sagt under natten och även under denna dag med. Frammåt lunch började det vända och jag fick hjälp att sätta mig upp på sängkanten och tillochmed stod jag upp en stund oxå. Blev väldigt trött och mådde fortfarande liite illa efter det. Vid 3 kom mamma och vid 4 typ så kom kirurgen för att berätta mer om operationen, vad hon hade sett mm. Fick svar på myckt frågor kring min kropp och annat (både positiva och negativa saker). Mamma stannade till 7,sedan åkte hon hem. Spydde igen hela natten till fredag.


Fredagen den 17 juni

jaaa, spydde som sagt under natten men det var värre denna natt, sov bara i några timmar och illamåendet höll ständigt i sig. Eftersom jag hade opererat magen så var det inte så bra att jag spydde för då kunde såret gå upp och jag har så tunn hy. På morgonen så kände jag för att ge upp, jag trodde att alla narkosläkare som hade varit in hos mig och kollat vad som var fel hade gett upp att hitta förklaringen för inget fungerade verkligen. Jag troode helt ärligt att jag skulle bli lämnad ensam och typ få dö på sjukhuset för alla hade gett upp hoppet om mig. Jag låg och hulkade men inget kom, jag grät, kallsvettades och ville bara dö. Jag tror att mina tårar och att den lilla positiva lågan som var borta då gjorde att alla sköterskor, narkosläkare, min kirurg verkligen la manken till och försöka komma på vad felet var.


Det vart en väldigt intensiv och en helt förjävlig dag. På morgonen så kom kirurgen upp i expressfart när hon hörde hur dålig jag var, hon ville kolla såret och att bukhinnan inte hade pruckigt eftersom jag spytt så mycket, jag mådde illa, spydde, grät i floder och alla var så underbara mot mig. Speciellt kirurgen, hon som inte ens ska vara uppe på avdelningen baddade min panna, tröstade mig när jag grät och förklarade för mig att jag inte behövde vara orolig.


Det bestämdes att jag skulle få en sond från näsan ner till magsäcken så jag skulle slippa hulka när jag spydde eftersom det inte var så bra med tanke på magen. Sen någon gång under dagen så skulle ajg åka ner till kontraströntgen för att kolla så tarmar och allt såg bra ut. Fick byta säng till en ren säng, fick byta rum så jag fick vara själv och få lugn och ro och ha besök när jag ville. Pappa kom vid 11 och då hade ajg fått slangen i magsäcken och fick alla möjliga medeciner. Vid lunch åkte jag ner till röntgen. När jag kom tillbaka till rummet så mådde jag liite bättre, men slangen i halsen ner till magsäcken fungerade inte, jag spydde ändå. Det beslutades att jag bara skulle få lite movicol (som gölr att tarmarna börjar arbeta) via sonden men jag mådde mer illa efter det och efter några minuter så kom det upp det oxå så det var ingen idé att försöka sig på något nytt, slangen togs bort. Kirurgen kom igen vid 2 och berättade att alt såg bra ut på röntgen så fel på tarmar och sånt kunde vi utesluta, det var alltså någon medicin jag fick som jag inte tålde. Hon klappade mig på pannan och tog min hand och sa att det skulle gå bra, det märktes att hon ville göra mer men inte kunde. Mamma kom vid 3 och pappa åkte då hem.


På kvällen så började det vända igen, jag åt till och med lite, drack och mådde inte alls lika illa. Sov som en stock den natten berättade mamma (hon sov kvar för jag ville inte sova själv då).


Lördagen den 18 juni

Vakande av att ajg för en gång skull INTE mådde illa! Hallelulja, det hade vänt!! Åt lite åt gången men många gånger under dagen och jag var till och med uppe och gick lite, fick hjälp med att duscha av sköterskorna, fick nya lakan och jag började känna mig bättre och starkare. Epiduralen stängdes av på eftermiddagen för att se om det hjälpte mot illamåendet iallafall, det var bara att sätta på den igen om jag fick för ont så det var ingen fara. Mamma var hos mig hela dagen och höll mig sällskap <3. 


Söndagen den 19 juni

Vaknade av att jag mådde illa. Blev livrädd! När ajg hade klarat att äta utan att må illa och spy i ett dygn så kunde det väl inte börja om igen. Trodde att ajg skulle behöva börja om från ruta ett igen men jag trodde fel. Ringde mamma och var förtvivlad men efter lite sömn så mådde ajg bättre och fick i mig all mat och vätska jag behövde under dagen. Mådde bra hela dagen sen, var uppe några gånger och jag fick bli av med alla slangar + urinkatetern, vilken befrielse! Kunde duscha på egen hand i stort sett och var hur pigg som helst på kvällen. Mormor och morfar kom en snabbis och hälsade på oxå nu när jag mådde bättre.


Måndagen den 20 juni

Mådde jättebra under natten, sov bra, kissade som jag skulle, kunde klara mig själv helt enkelt. Mamma kom vid 11 för jag hade en läkaritd på öron, näsa, hals avdelningen. Tog rullstolen och åkte dit, sedan tilbaka till avdelningen. Jag ver redo för att åka hem, men jag var tvungen att vänta ett antal timmar för att läkarna skulle gå ronden, tillslut så sa dom att jag fick åka hem! Skulle bara ta bort cvk:n (en slags nål) i halsen och var tvungen att stanna i två timmar efter det pgr av att man inte skulle börja blöda för mycket eftersom den satt i ett sånt stort blodkärl. Vid halv 6 åkte mamma och jag hem. Behöver jag säga att jag var otroligt glad? ;).


Jsg hade tänkt skriva om mina tankar och så nu efter operationen men detta inlägg blev så långt så jag sparar nog mina tanker tills senare ;) Cred till er som orkade läsa!


Sist så måste jag säga att bara för att jag är hemma nu så betyder det inte att jag är som vanligt och kan göra det jag brukar. Är trött i både kropp och knopp, denna sommar kommer jag inte göra mycket alls utan låta kroppen läka av sig själv!


Lyckopiller <3




Av Elin - 20 juni 2011 21:29


Nu är jag ÄNTLIGEN hemma från sjukhuset! Det har varit en helt förjävlig vecka rent ut sagt, trodde att ajg skulle dö på sjukhuset ett tag för ajg mådde så dåligt men jag repade mig och sitter här nu så det gick ju bra tillslut ändå. Tackvare alla underbara läkare, sjuksköterskor mm!


Men nu är jag vääldigt trött så orkar inte riktigt skriva om veckan nu, men jag lovar er att hela uppdateringen kommer imorgon, då har ajg mer tid och ork!


Ville bara titta in och säga hej igen så nu vet hur läget är!


Höres tomorrow, pöss!


Lyckopiller <3

Av Elin - 13 juni 2011 22:35


Heeeeeeeeeeeeeeeeeeeej! :D


Allt bra med er? Med mig är det väl sådär, förklarar varför sen.


Vad har ajg gjort idag då? I morse så åkte jag och mamma till sjukhuset för ajg skulle göra järteko, gick bra. Efter det så skrev jag in mig och sen fick jag åka hem. Mamma och jag åkte till Vaxholm för att hälsa på mormor och morfar och för att hämta mammas solstol som morfar gjort, var där i någon timme sedan åkte vi till haninge för att handla lite mat och så.


Väl hemma så slappade jag en stund sedan åkte jag till hässelby strand för att möta upp några av stalltjejerna, vi grillade och hade det mysigt, men eftersom jag ska till sjukhuset tidigt imorgon så kom mamma och hämtade mig vid 9, var lite smånervös eller nått oxå så det kändes bra att åka hem tidigt. 


Har precis duschat och rensat tarmarna, asså fyfaan för lavemang! Burken är under all kritik och nu har ajg såklart jätteont i magen för att jag har skitigt ut allt så fort, fy fansäger ajg igen!


Nä, ska nog borsta tänderna och sen gå och sova, är väldigt trött!


Natti natti, kanske slänger in ett inlägg imorgonbitti innan jag åker, annars så får ni nog vänta tills på onsdag, torsdag eller nått det beror helt på hur ajg mår efter operationen såklart :).


Ha det kanoners!


Lyckopiller <3

Av Elin - 12 juni 2011 22:54


Hallååååååå!!


Idag har jag gjort absolut NADA! Skulle följa med mami till mormor och morfar men faster kom på besök för att fira mamma så det blev inget. Vi lagade en spontan jordgubbstårta tillsammans så hiiimla lyckad blev den, åt upp halva själv hehehe.


 

jaha, nähä sen har det väl nite hänt så mycket mer idag....imorgon är det sjukhuset som gäller på förmiddagen sen på kvällen ska jag träffa några brudar och grilla i hässelby eller kaanan, ska bli najs!


Hörs imorgon!


Lyckopiller <3

 

read my blog in your language!

bloglovin

“May the focus of my day be on the priorities of life. Love God, family and friends, take care of my health, and be the best I can be in all that I do.”

bloglovin

Elin heter jag, jobbar som förskollärare i Stockholm. Det som ger mig kraft är musik och de fyrbenta djuren hästarna.

Kontakta mig

elin_holmer@hotmail.com

Goltz syndrom är en sällsynt, ärftlig sjukdom som karaktäriseras av hudförändringar, men som också kan drabba många andra organ, som ögon, tänder och skelett. Syndromet förekommer företrädesvis hos flickor och kvinnor. Den exakta förekomsten är inte känd. Omkring 200 personer är beskrivna i den internationella medicinska litteraturen. Man känner endast till ett fåtal personer med syndromet i Sverige. Läs mer om mitt syndrom som jag lever med här.

Fråga mig

18 besvarade frågor

Sök i bloggen

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3
4
5
6
7 8 9
10
11 12
13
14
15
16
17
18
19
20 21 22 23
24
25
26
27 28 29 30
<<< Juni 2011 >>>

Kategorier

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

   

   

   

   

Blogg listad på Bloggtoppen.se

Skapa flashcards