Hehehe

Till och med jag har förstått att jag inte kan uppdatera om varje avsnitt när Carola är med som coach, då skulle jag förstå om ni ledsnade haha. men jag tänkte iallafall skriva lite om premiärprogrammet som var igår.

Tyckte att själva programidén var riktigt bra faktiskt, ett positivt program och det känns lite seriösare än true talent och idol. Alla fyra coacherna tyckte jag gjorde ett strålande jobb och jag förstår varför just dom fyra sitter där, en blandning av bra musiker och olika gengrer om man säger så.

Jag tycker att det är jättekul att Carola har tackat ja till detta program och jag tror faktiskt hon är duktig på att lära ut med tanke på hennes Carola camp, men jag tycker samtidigt att det är lite jobbigt. Hon är ju faktiskt lite speciell. Jag sitter ibland och bara väntar på att hon ska göra bort sig lite inför Svenska folket, men det är ju ändå lite det som är meningen och gör det hela lite spännande. Carola är Carola och det är så härligt att se att hon faktiskt kan synas och höras lite mer än dom andra i vissa lägen utan att det egentligen gör något. Hon är lite wild and crazy och det är kul att se! Ser fram emot ikväll då andra avsnittet rullar igång!

Jag kan inte låta bli att sitta här och tänka på vad fort tiden går och hur så självklara saker kan påverka en så mycket genom livet.

När någon frågade mig för ca 3 år sedan hur jag mådde så sa jag sådär. Jag ville helst inte tänka på det jobbiga, att förtränga sanningen fick jag höra att jag gjorde, jag tyckte så synd om mig själv och såg hela mitt liv som något negativt, eller jag såg åtminstone alla brister och glömde leta efter det positiva i livet. Ung och dum är en ganska bra förklaring...gymnasiet, andra året, tonåring....det är väl den tiden i livet som man börjar grubbla över saker och ting kanske.

Att välja Didaktus var en självklarhet när jag hade varit där på studiebesök och det var min tur att välja gymnasium. Men att jag själv började spåra ur och vara deppig under dom åren jag gick där trodde jag aldrig om mig själv och att sen få den otroligt fina responsen från all personal hade jag inte ens kunnat drömma om, synd bara att jag inte såg det förs efteråt. Trots att det har gått 1½ år sedan jag tog studenten så kan jag inte låta bli att än idag sakna gymnasietiden otroligt mycket. Bara det att jag fick chansen att sitta och prata med vissa lärare när dom såg att det inte stod helt rätt till gör mig så otroligt tacksam än idag. Jag har lärt mig otroligt mycket av dessa människor, dom har hjälpt mig att bli den jag är idag, en mer positiv tjej som faktiskt ser möjligheterna och inte tvärtom. Jag är övertygad om att hade jag gått på Didaktus nu, så hade dom gjort allt för att hjälpa mig både psykiskt och med skolarbetet. Det är nästan som om jag önskar vissa dagar att jag gick i gymnasiet fortfarande och inte Universitetet, jag kan inte låta bli att tänka tanken på att allt skulle kännas lättare då för att jag skulle få så himla mycket stöd av alla där, jag hade inte varit all alone och behövt fixa allt helt själv som nu om man säger så...

Som sagt så är jag än idag evigt tacksam över att jag faktiskt fortfarande har kontakt med några av personalen i Jakan. Dessa underbara människor kommer jag minnas i hela mitt liv. Det går helt enkelt inte att förklara hur tacksam jag är över allt dom har gjort och jag tror inte att jag någonsin kommer att kunna förklara hur mycket det har betytt och fortfarande betyder för mig. Jag hade aldrig klarat mig så långt som jag har gjort utan dom och jag hoppas verkligen att vi fortsätter att hålla kontakten i många år till.

En liten del av mig kommer nog aldrig att släppa gymnasiet...frågan är om jag gör rätt eller fel? Är det så att jag står och stampar på samma ställe hela tiden och inte vågar släppa taget om tryggheten jag hade under gymnasietiden eller har jag mognat och insett att det faktiskt är okej att känna saknad över en del i livet trots att man har lite av det kvar?