Hallå hallå allihopa! Hoppas eran lördag har varir bra!

Min har varit helt ok, låg i sängen till 12 typ och drogade Helen Sjöholm, är inne i en sån period nu sen i söndags förra veckan på hon var på tv med BAO haha. Mamma och jag skjutsade lillebror till hans match sedan fortsatte vi mot solna centrum, hittade lite saker men lyckades hålla i pengarna, woho! Förhoppningsvis så åker vi förbi hööks imorgon så mamma kan köpa en liten försenad julklapp åt mig, längtar!

Ikväll kommerFillan hit på middag, mys. Skulle egentligen på födelsedagsfest men av olika anledningar så blev det inte så. Ska bli kul att träffa Fillan igen, var ett tag sen så prioriterar henne denna gång haha.

Återkommer senare ikväll eller imorgon, we will see ;) ha en bra kväll, det ska jag ha!

Shit, det händer verkligen på riktigt nu. Jag har försökt förtränga allt som har med cellgifter att göra för det är helt enkelt för mycket att tänka på. Men när man får ett samtal från sjukhuset om hur allt går till och hur planeringen ser ut en så länge så kommer allt ikapp en igen. Jag drömmer inte, detta händer verkligen på riktigt. Jag hatar känslan av att man inte vet vad som kommer hända, jag hatar känslan av att direkt när man vill planera in något så börjar man automatiskt att tänka "tänk om jag måste ställa in för jag mår så dåligt." 

Jag ska göra allt jag kan för att leva ett sånt normalt liv som möjligt under behandlingen. Jag vill inte ta studieuppehåll, jag vill inte sluta rida, jag vill inte må dåligt.

Har fastnat för en väldigt vacker blogg som jag bara inte kan låta bli att klicka in mig på varje gång jag går in på bloglovin, hon uppdaterar typ 20 ggr varje dag så varje gång man loggar in på bloglovin så finns det 68 nya inlägg och hälften är hennes. Men hon lägger upp otroligt vackrq bilder på precis allting. Värt att gå in och åtminstånde kika lite tycker jag!

Bilden är från hennes blogg, klicka och titta!

Måste ju bara säga att ni som har missat programet "Gäster med gester" så titta på det! Jag lovar, ni kommer älska det! Smakprov? Klicka på bilden :).

Hejsan svejsan.

Har eran dag varit bra? Eller, dagen är ju inte slut än men ni fattar ;). min förmiddag kunde ju ha varit bättre om man ska säga så, var inne på SU för den sista examinationsuppgiften för kursen, redovisningen gick bättre än vad jag och min grupp hade trott, skönt det. Efter redovisningen så lämnade jag klassen och åkte hem eftersom jag fortfarande har ont i magen, men gick förbi och hämtade upp mina gamla examinationer på vägen, inte dom roligaste nyheterna kanske....är fruktansvärt besviken, arg och ledsen över resultatet och kommetarerna från läraren...motivationen är inte på topp länge om man säger så....har bara lust att ta studieuppehåll nu, kanske är det det som är meningen?

Aja, mötte mamma på tåget hem, skönt med sällskap hem hehe. Nu har jag helg, jätteskönt! Börjar sent på måndag oxå! Hade tänkt att inte öppna en ända bok i helgen som har med skolan att göra.

Nu är det biggest losers som gäller, återkommer!

Har gått två veckor sedan jag red och jag har en sån ridabstinens så jag vet ärligt talat inte vart jag ska ta vägen. Jag saknar hästarna enormt och jag blir så ledsen och besviken över att jag inte kan vara där när jag verkligen behöver muntras upp...

Det är några av mina kompisar som frågar mig ibland "Hur orkar du?" jag förstår vad dom menar. Livet blir inte alltid som man har tänkt sig, vissa som möter motgångar i livet ger upp, vissa blir starkare, vissa kastar skiten tillbaka till Gud, slumpen eller whatever och säger "Fuck you, ingen ska få stå ivägen för mitt liv!" Jag kan inte säga vad som är rätt och fel eller bra och dåligt, för alla måste få kämpa på sitt eget sätt. Det jag kan säga är hur jag kämpar, hur jag ser livet som en gåva, hur jag orkar.

Till och med jag kan ibland fråga mig själv vissa dagar hur jag orkar. Efter ett år med två cancerbesked i familjen, 3 operationer och mycket annat så kunde jag komma på mig själv att sitta och tänka "Vad är det här för något liv?", "Varför ska jag ens försöka kämpa när det dyker upp mer och mer hinder i livet?" Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen, det kändes som om vart jag än befann mig så hände det något dåligt. Jag började till och med fundera på om jag hade gjort något i livet som gjorde att ajg förtjänade allt skit och att detta var Guds sett att straffa mig. Vissa dagar så jagar dessa frågor mig fortfarande, menn jag känner att även om jag har en lång väg kvar till ett liv med färre läkarbesök och tårar så har jag blivit starkare av allt detta.

När jag börjar tvivla och alla frågor kommer ikapp mig igen så brukar jag försöka att stanna upp och tänka ett steg längre. Vad kommer hända om jag dör? Om jag ger upp? Alla mina kompisar, hela min familj och släkt kommer troligtvis må så dåligt och vara så ledsna. Är det värt det? Vill jag verkligen göra så mot alla nära och kära? Jag tror inte att någon vill se dom som man älskar i den situationen för jag kan tänka mig att det är fruktansvärt. Smärtan och sorgen kommer dom säkert bära med sig hela livet, vill jag verkligen det? Svaret är enkelt. Nej.

Jag ser livet som en gåva, och då är det min skyldighet eller till och med mitt ansvar att leva mitt liv till fullo och göra någonting bra utav det. Alla kan göra någonting, alla vill vara lyckliga men det är fortfarande mitt ansvar att jag lever ett lyckligt liv. Självklart så får man ta hjälp av folk så man hamnar rätt i livet igen, men det är bara jag som kan ta det steget och våga säga ”Jag behöver hjälp.” Att vara stark, innebär också att våga visa sig svag. När allt är skit en dag så tänk på allt positivt i livet, någonstans långt borta hur svårt det än är så lovar jag att man ser ett ljus i livet som gör att man orkar kämpa vidare.

För mig är hästarna min hjälp. Det är i stallet jag kan slappna av och känna lugnet i livet, det är där jag har chansen att tänka på annat och glömma bort det som gör ont för ett tag. Jag är så otroligt glad att jag får ha hästarna i mitt liv, utan dom hade jag definitivt inte orkat kämpa. Alla har vi våra knep för att må bättre och vara lyckliga, så länge det känns rätt för just mig så är jag övertygad om att jag orkar kämpa hela livet ut.

Att stötta någon som mår dåligt är inte det lättaste, att stötta mig är nog jättesvårt. Förlåt. Men jag vill bara att ni som känner mig ska veta att jag är så otroligt tacksam över det ni gör. vissa dagar kan man bara vara i behov av en stor kram med orden "Du fixar det här", vissa dagar kan man behöva bli påmind om att man faktiskt är stark, och sakta men säkert så börjar jag själv förstå att jag är det, tack vare er. Ibland kanske ni tycker att ni gör fel eller för lite, men kom ihåg en sak: Säg hellre fel och för mycket än ingenting alls!

Lovade ju att återkomma lite senare idag men jag har en sån grym bloggtorka så jag vet inte vart jag ska ta vägen, vill ni att jag skriver om något speciellt? Passa på att tycka till ;). Håller på att skriva ett inlägg som kommer upp under veckan, vill att det ska bli rätt formulerat så ingen tolkar fel så det är därför det tar lite tid men den som väntar på något gott väntar inte för länge ;),

Nu ska jag kolla vidare på Allsång på skansen och få lite sommarfeeling! :D