Sista ridningen för terminen, tyvärr! Som vanligt så red vi barbacka ute på ängarna. Jag på Brolle, såklart ;). Finns väl inte så mycket att skriva om egentligen. Skrittade och travade runt lite grann, Elin var med och tog kort, hästarna fick äta lite gräs och sen gick vi tillbaka ;).

Bjuder på en bild

Efter den sista ridlektionen innan mina cellgiftsbehandlingar startade så kändes det otroligt jobbigt att lämna stallet, jag visste inte när jag skulle komma tillbaka nästa gång och det skrämde mig så enormt.

18/1-12

Jag trodde allvarligt talat att jag skulle klara av stallet idag utan tårar. Jag var så positiv och glad hela tiden. Tills efter lektionen, jag ångrar på något sett att jag inte sprang in på toaletten och storgrät och sedan kom tillbaka med kraft igen. Jag ville vara glad, men det gick helt enkelt inte, dels för att jag hade ont överallt och sen för att jag inte kunde låta bli att tänka tanken att det kanske var sista gången jag rider på länge. Jag är otroligt glad på något sett att alla ändå är positiva i stallet, för jag blir ju faktiskt peppad och positiv. Men jag önskar ändå att jag hade modet att faktiskt bryta ihop totalt så dom ändå kanske inser hur påfrestande och svårt det här är för mig. Älskade älskade hästar vad ni gör mitt liv värt att leva. Om jag ändå kunde förklara hur jag verkligen känner utan att det låter allt för bittert och negativt...

Nu är jag tillbaka i stallet som vanligt och idag är det sista ridlektionen på vårterminen innan hästarna åker på bete, för mig så känns det som jag redan har haft sommarlov och är redo för en termin med mycket häst, men så är det inte…

Jag vet ärligt talat inte hur jag ska klara denna sommar utan hästarna. Dom har varit mitt liv, mitt stöd och mina bästa vänner under denna termin när jag har behövt det som mest. Att känna hästarnas mule på axeln eller bara få krama om dom en kort sekund gav mig så himla mycket ork. Helt plötsligt så var det lite lättare att gå och efter ett tag så kändes det absolut som om jag kunde orka att rida ett dressyrpass på en timme, fast jag visste att det var långt kvar tills jag verkligen skulle orka det på riktigt. Känslan av att få gå in i stallet när man hade varit borta i ca fem veckor i streck och mötas av en vägg med hästdoft fick mig nästan att svimma, det var en sån underbar känsla som inte går att beskriva, jag svävade på moln i flera dagar när jag väl orkade ta mig till stallet.

Jag skulle vilja skrika ut min lycka och tacksamhet över vilka fina människor jag har fått lära känna under alla år i Vällingby och hur mycket dom har stärkt mig, för tro mig det är inte bara hästarna som har gjort det. Att mötas av glada ansikten med orden "Vad kul att se dig igen!" och en kram fick mig att känna mig så välkommen och jag längtade tills jag orkade vara i stallet som vanligt och ha koll på allt som händer. Att få möjligheten att komma på förmiddagarna och ta en skritt tur i skogen lite då och då när jag väl orkade stärkte mig så otroligt mycket både fysiskt och psykiskt, jag mådde så himla bra när jag åkte därifrån och insåg att jag hade hela dagen framför mig och ändå så har jag gjort det jag mest av allt älskar att göra, rida.

Jag kommer aldrig kunna tacka alla nog. Men om det är någon från stallet som läser det här, barn som vuxna, stora som små så vill jag passa på att säga tack. tack för att du är du, tack för att du finns och tack för allt du gör för mig. Du är värdefull, för mig och för många många fler.