Jag inser mer och mer vilken nattuggla jag är. Visst, jag har väl vetat det hela tiden men av någon anledning så har jag valt att förtränga det och nästan försöka motbevisa sanningen. Inte särskilt smart.

Det är som att när jag har borstat tänderna och lagt mig i sängen för att sova så börjar min hjärna att jobba på helvarv. Det är då jag får all inspiration och alla idéer, jag kan till och med börja städa mitt rum lite tyst. Problemet är att när jag väl har börjat fila på någon idé eller nått så är det totalt omöjligt att försöka sova tills jag är klar.

Med tanke på vad jag vill jobba med sen i framtiden eller senare i mitt liv så känns denna metod väldigt dålig. Jag ser framför mig hur dagarna kommer att se ut när det är som värst. Uppstigning klockan fem på morgonen för att ta hand om hästarna, för att sen hinna till förskolan och vara pigg och alert en hel dag med barn och personal, för tillsist åka tillbaka till hästarna igen och motionera och fodra och allt man behöver göra. Sen kan vi lägga till att jag kanske har man och barn samtidigt under den perioden som jag ska ha tid med oxå. Om jag ska orka göra allt detta efter att ha sovit i fyra-fem timmar under natten för att jag har fått "inspiration till något" så tror jag att jag måste överkonsumera kaffe eller nått. Eller kanske bli superwomen?

Ibland önskar jag att jag var en morgonperson. Frågan är om man kan påverka sånt, eller om jag helt enkelt får stå ut med under resten av mitt liv att jag är som mest effektiv på natten?

Jag har ju helt glömt bort att berätta för er att jag har skaffat tumblr. Det var ett tag sedan nu men bättre sent än aldrig säger man ju ;). Klicka på bilden för att komma till min sida, eller klicka här, här eller här! :D

Jag har inte ridit i 14 år i onödan, jag har heller inte tillbringat halva dagarna i stallet under 14 års tid i onödan och jag har definitivt inte kämpat i onödan!

Jag vet att jag kan rida. Inte på samma sätt som alla andra, utan på mitt sätt. För mig handlar det bara om attityd och att lära mig att inte jämföra mig med alla andra. Jag rider på mitt sätt och det är det jag måste koncentrera mig på. Medan andra utvecklas på sitt sätt så utvecklas jag på mitt sätt och det måste jag lära mig att acceptera.

Jag har under dom senaste 6-7 åren oftast känt mig så otroligt frustrerad när kroppen inte orkar med en timmes ridning i veckan, eller när jag inte kan rida på samma sätt som alla andra. Jag vill oxå kunna sitta upp på vilken häst som helst lite spontant utan att behöva fixa med mina specialtyglar, jag vill oxå få hästen att gå lika fint på samma sätt som alla andra. Men så enkelt är det inte som jag ibland tror och vill att det ska vara.

Det är där Åsa kommer in i bilden. Jag vet inte huur många år hon har tjatat på mig att jag KAN, jag måste bara göra det på ett annat sätt och finns det inget annat sätt så kommer vi på något. Varje gång när jag blir frustrerad och säger rakt ut att jag nog inte är gjord för att rida så får jag till svar att jag visst är det, MEN att det faktiskt är lite svårare för mig, punkt. Det är så himla skönt att ha en ridlärare som helt utan tvekan bara kan säga rakt ut hur det faktiskt ligger till. Inget trams med att försöka linda in sanningen lite snyggt eller liknande utan bara säger som det är. Det är som om hon tar ned mig på jorden igen, in i verkligheten.

Jag vet ärligt talat inte riktigt vad jag vill komma med min ridning. Visst så vore det spännande att få komma ut och tävla lite, men jag är alldeles för feg tyvärr. Ja, jag ska ha hästar någon gång i mitt liv för att jag kan inte tänka mig något annat.

Trots att jag inte riktigt vet vad jag vill med min ridning och när det kommer att hända så ger jag inte upp. Det är värt varenda krona jag har spenderat under dom senaste 14 åren. Jag har inte ridit så här länge bara för att ge upp nu och helt plötsligt sluta bara för att jag har kommit upp i en nivå som det krävs mer av min kropp. Det får vara hur jävla orättvist det vill att det är svårare för mig att rida. Folk kommer att få påminna mig om  att det faktiskt är okej att tänka så, att jag inte kan jämföra mig med hur dom andra rider, utan att jag måste tänka på mig själv. Det gör inget om kroppen strejkar ibland, eller att det tar längre tid. På något sett så går det ändå, det har det åtminstånde gjort dom senaste 14 åren. Jag kommer att fortätta med att rida och utvecklas på mitt sätt och en vacker dag så kommer jag kunna peppa mig själv på samma sätt som Åsa peppar mig nu.

Jag gick igenom mina böcker i Onsdags och insåg att jag har otroligt många intressanta böcker som jag inte har hunnit läsa ännu. Jag vågar inte riktigt ge mig på en redan nu, för när jag väl börjar läsa så är det svårt att få mig att sluta. Jag har lärt mig att samla på mig böcker under höst, vinter och vår för att sen kunna läsa riktigt mycket under sommaren. Det är då jag verkligen kan slappna av och slippa tänka på att jag borde läsa kursböcker också. Åh vad jag längtar till sommaren då jag äntligen kan sitta ute på landet i solen och bara sluka alla böcker jag har sparat ihop!

Hej kära vänner! Har precis kommit hem och landat i soffan med en mage som inte är glad just nu. Det blir nog bättre snart. Gick iallafall upp i tid idag för jag var tvngen att åka in till SU en snabbis och lämna en tenta och även hämta upp lite gamla tentor. Inatt så gick jag för mig att ajg skulle ha lämnat in tentan redan igår så fick lite smått panik där kan jag säga, har fortfarande ingen aning om vilken dag det egentligen var eftersom dom har tagit bort infon om den men jag chansade och åkte in idag iallafall. 

Efter det så åkte jag vidare till KSför att ta blodprov. Ärligt talat så var det jobbigare att komma tillbaka till Radiumhemmet än vad jag hade trott. När jag satt i väntrummet så dök alla jobbiga minnen upp och det var nästan så jag kände att ajg behövde gå därifrån för att inte bryta ihop totalt. Jag fattar inte att det ska vara så himla svårt att få ordning på alla känslor, tycker inte att det borde vara så här jobbigt längre. Blir så arg på mig själv! Men iallafall, att ta blodprov idag gick inte som jag hade hoppats på. Som tur var så var det den bästa sköterskan som stack, hon minns till och med att ajg pluggade och till vad. Helt otroligt! Dock så var jag tvungen att bli stucken fyra gånger, men jag har lärt mig att hantera smärtan när dom håller på att gräver med nålen så det var inte så jättefarligt ändå. Tror att sköterskan tyckte att det var mest jobbigt haha.

Nu är jag iallafall hemma och tänkte fortsätta vara det resten av dagen. Ska titta lite på TV och bara ta det lugnt tror jag. Juste! Idag kommer pappas nya bil hem oxå, en svart BMW...HUR ska jag våga övningsköra i den!?

Jag knackar på dörren, öppnar och stiger in som jag alltid brukar göra. Ber om en värmepåse och sätter mig i väntrummet där alla andra sitter. Tar några djupa andetag och försöker att slappna av, jag har lärt mig att det blir lättare att sticka då . Skummar igenom en gammal hänt extra som jag redan har läst och tänker på vad jag ska göra under dagen. Jag hör den stora väggklockan ticka och människor som springer ut och in, jag blir lite stressad.

Nummerskylten slår om till mitt nummer. Jag hälsar på sköterskan som känner igen mig och sätter mig tillrätta i stolen. Hon har lärt sig att använda den minsta nålen och jag har lärt mig att jag måste ha tålamod. Jag känner ett litet litet stick, inget blod. Mina kärl vill inte vara med idag, pulsen stiger men jag försöker ta ett djupt andetag, med två sköterskor till hjälp denna gång så sticker det till igen, jag slappnar av lite när jag ser att det kommer blod och att allt funkar.

Nålen tas ut och jag får ett plåster på handen. Jag tackar för mig och får till svar att min läkare meddelar mig provsvaren om umgefär en vecka.

Plötsligt blir jag påmind om varför jag egentligen befinner mig på sjukhuset och har vant mig vid alla stick och ansikten. Cancern...

Hej älskade ni. Idag har det varit otroligt tyst här på bloggen, eller hur? Ber så hemskt mycket om ursäkt för det, men igår så orkade jag helt enkelt inte tidsinställa några inlägg och idag så har jag helt enkelt inte suttit framför datorn förs nu.

Började iallafall dagen med att åka in till SU vid 1030, Veronica och jag gick igenom viktiga begrepp inför tentan på Måndag och sen så gick vi vidare till föreläsningen vid 13. Försökte koncentrera mig under hela föreläsningen idag och inte hålla på och tänka på annat. Tycker det gick ganska bra faktiskt, det är så himla seg att sitta på en föreläsning i två timmar ibland så det gäller att träna på att hålla uppe koncentrationen i mer än 45 minuter haha. Efter föreläsningen så åkte jag, Veronica och Mia vidare till centralen för att möta upp Kajsa på en fika. Var riktigt kul att träffas igen, tror inte vi har träffats sen i mitten av Juni så det var verkligen på tiden. Vi satt och pratade gamla minnen och bestämde att vi ska åka iväg på en kryssning för att fira Mia i början av Februari, ska bli sjukt kul!

Vi drog väl hem vid 17 och direkt när jag kom hem så passade ajg på att ringa Sara. Vi pratade i typ 2 timmar, ja ni läste rätt haha! Så sjukt härligt att få höra hennes röst igen, var ett bra tag sedan som vi pratade med varandra. Vi kom fram till i slutet att vi typ hade pratat om allt och inget, var ett väldigt bra samtal med andra ord! Jag måste ha en av världens finaste vänner alltså, ifall ni inte visste det redan ;).

Nu har jag precis ätit upp resterna från mammas fisksoppa med aioli till middag. Eller nej, jag åt nog aioli med fisksoppa. Jag börjar undra om det verkligen är bra att äta så mycket vitlök och vara så beroende som jag är haha. Tycker synd om dom som inte äter vitlök, hur kan dom ens njuta av maten då?

Oj hörni, nu har jag verkligen börjat komma in på annat känns det som. Tycker själv att det är sjukt jobbigt att läsa långa blogginlägg så försöker verkligen att inte skriva så mycket, men ibland så går det av bara farten haha. NU ska jag lägga av. Återkommer, puss!