✓Sommaren

✓Skärgården
✓Solnedgången
✓Rida en långtur barbacka
✓En lång varm kram från någon man älskar
✓En bra bok
✓Havets brus
✓Skrattande barn

✓stjärnhimlen

✓Tända ljus i mörkret

✓ En mysig brasa en kall vinterdag

Hej vänner! Igår var det en totalt ointressant dag, så jag hade egentligen ingenting att komma med kände jag, därav den dåliga bloggningen. Var ledig hela dagen och gjorde typ ingenting. Skönt att vara hemma utan att känna ångesten över att man borde plugga och så, men ndå rätt så långtråkigt faktiskt. Följde med mamma och veckohandlade senare på kvällen, passade på att fylla på min chokladsamling oxå, nu har jag typ 8 marabou black saltlakrits, så lär klara mig ett tag hehe.

Idag hade jag ställt klockan på 9, var tungt att gå upp men det är bara att vänja sig, imorgon står klockan på 7....hade bestämt mig för att sätta igång med träningen idag oxå, eftersom jag har varit sjuk och verkligen inte haft tid så har jag lixom tappat suget och orken. Fy vad dåligt det gick! Orkade ingenting knappt, måste verkligen skärpa mig med träningen nu känner jag, orkakde ett tag iallafall, sen gav jag upp. Nu sitter jag i soffan, nyduschad och insmord med min favorit budybutter. Ska förbereda lite inför föreläsningen och nya kursen, äta lunch och kolla på ett TVprogram, sen är det dags att åka in till SU för föreläsning. Puss på er, ha en  bra dag!

Jag har verkligen börjat funderat på min tid i Vällingby. Jag har ridit där i snart 15 år och det är den platsen som jag alltid har kallat för mitt andra hem.  Men jag kan inte riktigt avgöra hur jag känner nu. Jag blir fortfarande otroligt glad över att vara där, men allt känns samtidigt så konstigt nu förtiden. Det känns som om jag inte längre har vänner där. Den kärleksfulla, glada och positiva stämningen tycker jag inte längre finns kvar på samma sätt som för några år sedan. Nu hälsar folk bara för att de måste typ.

Som jag skrev för någon vecka sedan så är jag mycket mer fegare nu än för några år sedan. Nu måste jag ha koll på vilka som är där om jag ska vara där, känner jag ingen så åker jag inte till stallet. Förut så åkte jag alltid ändå, för jag kunde alltid hitta någonting att göra, jag saknar tiden då man var där flera gånger i veckan och bara kunde stå och pussa på sin favorithäst i flera timmar. Kanske är det så att jag känner så här för att jag inte är lika aktiv längre som jag var för kanske ett år sedan. Det är en stor skillnad från att ha suttit med i USEKs styrelse och varit där kanske 3 ggr i veckan till nu då jag bara kommer dit för att rida en gång i veckan. Jag blir så otroligt frustrerad på mig själv. Jag försöker komma på positiva och negativa saker till varför jag stannar eller inte ska stanna på Vällingby, men det slutar alltid med att jag bara river pappret och gör något annat istället. Jag älskar verkligen Vällinby, om jag slutar att rida där så vet jag att jag kommer sakna alla människor oavsett kompisar eller inte, jag kommer sakna stämningen, hästarna och jag kommer framförallt sakna Åsa. Det finns lixom ingen annan ridskola än Vällingby för mig, men ändå så känns det så otroligt konstigt och kluvet just nu.

Jag kommer aldrig sluta att rida, för jag vet att ridningen har gjort så mycket både fysiskt och psykiskt för mig, men jag kan inte låta bli att tänka på vart jag vill komma. Det känns som att har man inget mål, så går det inte att utvecklas, men vad vill jag utvecklas till? Just nu rider ajg en gång i veckan och tycker att det är galet kul nästan varje gång, men that´s it. Alla yngre tjejer har så höga mål och amitioner med sin ridning och bara springer om mig i utvecklingen, jag ser det absolut inte som någon tävling, men det känns som jag bara lallar runt lite varje vecka utan att utvecklas och utan att tänka framåt. 

Jag vet inte vad jag ska göra, ibland så tror jag att jag håller på att bli galen för att jag funderar fram och tillbaka hela tiden. Är det ens värt att fundera fram och tillbaka när jag ändå vet att ajg inte kommer att sluta rida?