Ikväll var det galet kul att rida! Var totalt opepp att rida idag eftersom jag var så besviken på mig själv från förra veckan då det gick så dåligt. Men oj så bra det gick ikväll, fina fina Billy! Vilken stjärna jag sitter på nu denna höst! Vi började med att skritta ut den vanliga rundan som vi kallar droppen, dock så hade jag och min grupp olika syn på hur en droppe såg ut och med mig i täten så blev det lite snurrigt haha.

När vi kom in i ridhuset så valde jag denna vecka att spänna in honom på gummisnodden redan från början för att få rätt känsla redan från början och inte tveka så mycket. Jobbade mycket med tempoväxlingar och på böjda spår och skolor för att få honom kvick i skänklarna och även loss i sidorna. Han var lite seg i början men med lite skritt-trav-skritt-trav-övningar så börjde han vakna till liv och kännas hufsad mjuk. 

Efter ett tag så joggade vi igång i trav och även där jobbade jag mycket med tempoväxlingar och böjda spår. Mycket serpentiner med skrittsteg på medellinjen och även mycket volter i olika storlekar. Fick igång honom riktigt bra och han jobbade snällt på så länge jag inte försökte för mycket. Ibland när jag ville lite för mycket så visste han inte riktigt vart han skulle vara och hur han skulle gå så då åkte huvudet lätt upp och jag förlorade styrning och fart på grund av det. Men vi gjorde om och gjorde rätt och han gick otroligt fint den mäste delen. 

La in lite galopp efter det och där blev det lite klurigare. Ikväll var faktikt första gången som jag galopperade på Billy så det blev lite prova på idag. Provade att fatta vänster galopp först eftersom det är det lätta varvet för oss båda, när jag väl hade hittat takten och verkligen var still med hela kroppen så gick det helt okej. I höger var det lite svårare, hade väldigt svårt att hitta takten i skänkeln så då förstod inte han riktigt vad jag ville, men när jag hade jobbat med mycket trav i höger och med korta fattningar så gick det tillslut det med, det gäller bara att få igång galoppen så han galopperar på riktigt. Då blir det lättare för oss båda.

Mot slutet så travade ajg bara av honom och formen kom bara av sig själv, han sänkte sig och jag jobbade mycket på böjda spår. I slutet så orkade han knappt gå framåt för han var så trött haha. Jag kan säga att när jag hoppase av så var jag så varm så jag nästan kokade haha, var röd som en tomat och svettades precis överallt! Men som Åsa säger, man ska rida för pengarna! ;)

Eftersom att min häst var totalt osugen på att posa för mig idag så får väl jag offra mig, sjukt snygg va efter ett jobbigt dressyrpass!? HAHA

Hej vänner. Allt bra med er? Denna dag har gått så fort tycker jag! Gick upp vid 10 i morse när jag kände att jag inte kunde ligga och dra mig hela förmiddagen. Fortsatte att läsa kurslitteratur om genus och jämnlikhet, intressant men frustrerande hur vårat samhälle är just nu. Vid 12 ungefär så blev jag upphämtad av Anna och sen åkte vi vidare till Sofis skola och hämtade upp henne. 

När vi hade kommit hem till dom så åt vi lite lunch och sen så lockade Sofi mitt hår. Vi måste ju öva och se hur frisyrerna blir till bröllopet om en vecka. Det blir lite längre lockar och kanske något spänne som matchar våra smycken och kläder. Passade på att plugga lite och sen så fick jag även lyssna på Sofis egenskrivna låt som hon och hennes kompis tydligen hade skrivit för ett tag sedan, jättefin var den! Eftersom jag ska rida ikväll så åkte jag hem redan vid 16 ungefär. Nu sitter jag i soffan och laddar batterierna lite inför ridningen, just nu är jag inte så peppad men jag hoppas att det ändrar sig när jag väl kommer dit. Återkommer ikväll när jag kommer hem från stallet, kram!

Från Juli 2013...

Jag har känt mig odödlig så länge nu. Ingenting kan stoppa mig och jag gör det jag älskar att göra. Men plötsligt så blir jag påmind när jag sätter på TVn och en långfilm om en cancersjuk tjej spelas. Jag stelnar till och alla minnen kommer som en våg över mig. Den skalliga tjejen som sitter där i sängen och gråter och skriker av förtvilvlan i filmen, det var jag för lite över ett år sedan. Plötsligt så minns jag alla ord, alla tårar och all rädsla jag kände då. Det gör ont. Hela jag gör ont. Pulsen slår fortare och fortare och jag känner att jag inte längre kan förtränga tårarna längre. 

Vad händer om cancern är tillbaka? Hur länge kommer jag att leva? Vad ska jag prioritera i mitt liv? Varje sak som jag gör försöker jag njuta av så mycket som jag bara kan. Kanske är det sista gången som jag får uppleva just det ögonblicket, högtiden eller vad det nu är jag gör. Nästa gång eller nästa år kanske jag inte finns mer. Allting känns så otroligt verkligt just där och då. Jag tror på allvar att jag snart kommer att dö.

På kvällarna ligger jag och funderar på hur jag vill att min begravning ska se ut. Jag tycker om blått. Och jag vill ha bra musik. Jag funderar på vilka som kommer komma och i vilken kyrka det ska vara i. Ska jag ha gravsten eller inte? Pulsen slår fortare och fortare och jag känner att paniken börjar smyga sig på. Jag måste sätta mig upp i sängen och pressa täcket över ansiktet för att kväva skriket och snyftningarna. Är det här det som kallas dödsångest?