Jag skev ett inlägg för ett antal år sedan om hur jag tyckte att samhället behandlade mig, vill ni läsa hela inlägget så klicka här. Igår hittade jag det inlägget, läste igenom det och insåg att det är några av mina åsikter, tankar och sätt att reagera på som inte riktigt stämmer längre. Jag var 18 år när jag skrev inlägget och nu är jag 22, det är mycket som har hänt under den tiden i mitt liv. Några saker jag tänkte på var:

1. "Men försök att sätta er in i min situation. Om vi säger att jag ska möta en ny person, jag tar i hand och jag sträcker fram min högerhand (den med protes) personen i frågan kollar konstigt men tar ändå i hand och börjar bli osäker och stammar lite när han/hon pratar. Hur skulle ni reagera då? Ni kanske blir osäkra, om inte mer osäkrare än personen ni precis hälsade på. Börjar titta ner i marken och vill bara gå därifrån. Detta händer varje gång jag ska träffa nya människor, varje gång så känns det som om någon har stuckit in en kniv i magen på mig, oavsett om jag har levt med sitt handikapp hela mitt liv så blir jag aldrig riktigt van."

Då hälsade jag med höger hand eftersom det är den handen man hälsar med. Nu hälsar jag oftast med vänster hand istället. Reaktionen blir fortfarande detsamma när jag hälsar med höger arm. Nu tycker jag att hälsningen blir mer äkta och personlig, därför väljer jag att hälsa med vänster hand. Jag väljer oxå vänster för att slippa skapa en akward stämning om jag slänger fram höger, genom att hälsa med vänster hand så får den jag hälsar på själv välja om hen vill hälsa med sin vänstra eller högra. Reaktioner jag får nu är mer en förståelse varför jag hälsar med vänster när dom får syn på min protes, innan blev det mest en chock när man var tvungen att ta i protesen. Idag förstår jag oxå att folk kan bli skrämda eller förvånade, däremot så har jag svårt att ta deras reaktioner på rätt sätt, jag känner mig fortfarande otroligt obekväm om folk blir nervösa eller rädda dom få gånger jag väljer att hälsa med höger.

2."Eller tänk er när ni ska träffa barn som ni aldrig har träffat förut, hur man blir iakttagen, känner blickarna bränna i ryggen och tillslut så har man 6 barn som frågar: Vad har hänt? varför ser du ut sådär? kan du visa din arm? kan du visa ditt ben?"

Förut så berättade jag för barn om min benprotes och detta slutade oftast med att det nästan blev för mycket för barnen. Först en skräckblandad förtjusning att jag bara har en hand och sen en chock till att jag även har ett ben. Nu så brukar jag faktiskt bara berätta om min armprotes. Det räcker för barnen att få reda på eftersom det dyker upp så himla mycket frågor. Personal på jobb eller förskolor kan jag berätta det för, men nämner ingenting för barnen. Detta tycker jag är en väldigt svår grej att hantera. Självklart beror allt på vilka barn det handlar om och hur situationen är, men vad tycker ni? Ska man berätta för barn om sånt här eller ska man bara välja att berätta om det som "syns"? Säg gärna vad ni tycker!

3. "Det jag önskar är att man behandlar folk som man själv vill bli behandlad, ingen 18åring vill möta en person som pratar till en som om man var 3, jag tror att ALLA blir irriterade när folk frågar flera gånger om dagen om man behöver hjälp med något."

Detta händer mig fortfarande i vardagen. För några månader sedan var mamma och jag och handlade skor och under tiden jag provade ett par så frågade mamma personalen om ett par skor till som jag ville prova. Väl i kassan, mamma och jag står bredvid varandra och jag ska betala så pratar personen i kassan med mamma istället för mig. Efter ett tag ledsnar mamma och säger "fråga henne (nickar mot mig) det är hon som betalar" och går ut från affären. Personen i kassan tittar då på mig och stammar ett litet jaha och säger inget mer än ett hej då innan jag tar kassen och går ut. Det jag vill säga med detta var att i denna situation så var det min mamma som reagerade på bemötandet. För mig så har dessa bemötandet hänt så ofta så jag tänker inte ens på dom längre, det är sjukt att det har gått så långt. 

Det sista jag vill nämna är en otrolig avgörande sak till varför jag vill jobba med barn. Jag har mina dagar och moments när jag tycker att det är skitjobbigt att leva med en funktionsnedsättning, framför allt när man möter barn. Det är jobbigt att behöva svara på så mycket frågor och det är jobbigt att barnen kan bli rädda eller chockade MEN, när man väl har kommit förbi den biten med alla frågor så är det fantastiskt. Det är så otroligt lärorikt för barnen att få se i tidig ålder att alla är olika. När man har kommit så långt att barn kan komma fram några dagar senare och säga att dom har sett någon annan med en likadan arm som mig eller någon annan funktionsnedsättning, det är då man inser hur viktigt det är. Förstå vad barnen lär sig och hur mycket det öppnar deras ögon för andra. 

Det är därför jag vill jobba med barn, och det är därför jag hoppas att alla vi kan hjälpas åt att förändra samhället till ett samhälle där vi ser alla människors lika värde och att alla har någon form av kompetens. Så glöm inte bort att just DU är värdefull och älskad.

Eller ja, bara för några dagar. Jag har alltså spenderat min dag på min älskade VFU-förskola idag. Jag älskar verkligen att komma tillbaka om det bara skulle vara för en dag, man blir så påmind om varför man kämpar vid skolbänken varje gång man är på besök eller nått. Då är allt slit helt plötsligt värt det eftersom jag vat att det är det här jag vill göra.

Vi har en fältstudieuppgift nu i början av kursen och nu under tre dagar denna vecka ska jag observera barnens kroppspråk. Riktigt spännade, hoppas bara att jag samlar på mig rätt och tillräckligt mycket material, känner mig fortfarande väldigt osäker men det ska nog bli bra i slutändan. 

Annars då? Jag känner att jag börjar bli yberstressad för tillfället och att jag har lite PMS-feeling. Dagen började inte på bästa sätt eftersom jag kom försent till förskolan, sen så har det bara ramlat in mejl hela dagen som jag inte vet vad jag ska svara på om DUS + att jag insåg imorse att den första examinationen snart ska vara inlämnad. Aaaarg! Vart ska jag börja och HUR ska allt hinnas med???? Jag försökte överrösta mina förvirrade känslor med Carola i öronen på vägen hem, men nu är paniken tillbaka! Det där med att ta en vecka i taget var inte så lätt som jag trodde minsann. Jaja, ska försöka ta tag i en liten del av allt jag har att göra nu iallafall kram på er, hoppas ni inte är lika stressade som jag!