Hej på er igen vänner. Vad har jag gjort mer idag än varit på Karolinska? Det glömde jag ju att skriva om sist. ;). När jag var klar på Karolinska så hade jag planerat att åka hemåt och förbi pappershuset här i Spånga för att köpa nya märkpennor att skriva Allsångsskyltar med, men det blev snabbt ändring när jag mötte Bella och Dennis i Sumpan. Då ändrade jag kurs och åkte in mot stan till Panduro istället. Köpte pennor där och sedan åkte jag hem. Precis när jag gick innanför dörren så plingade telefonen att jag hade ett paket att hämta nere på Konsum, beställde ett spel från Lekmer i helgen och nu hade det äntligen kommit. Eftersom jag inte ens hade tagit av mig jackan och allt ännu så hoppade jag i skorna igen och sedan åkte jag ned till stationen. Passade även på att handla lite mat inför skansen imorgon.

Ja, ni förstår säkert att jag inte kunde låta bli ;)

När jag kom hem så satte jag mig i soffan i en timme ungefär innan jag var tvungen att börja laga middag. Efter middagen så stängde jag in mig på mitt rum och städade upp det värsta i mitt rum, det såg verkligen ut som ett bombnedslag! När jag var klar med det så hoppade jag in i duschen och sen så satte jag mig i köket för att kvällspyssla lite med morgonens Allsångsskylt, vi får se om jag hamnar i TV denna vecka också ;).

Pyssel.

Nu sitter jag i soffan och tittar på Lotta på Liseberg och kan inte låta bli att tycka att Allsång på Skansen är 1000 gånger bättre! Är såå taggad inför imorgon! Nä hörni, tror jag måste ta något att äta nu, tittar säkert in här imorgonbitti innan jag åker till Skansen. Passar på att säga god natt redan nu, kram på er!

Äntligen sitter jag i soffan och vilar! Klockan stod på 9 idag med, men idag var det dags för det första besöket hos psykologen. Jag har aldrig blivit erbjuden att få den hjälpen när jag gick på cellgiftsbehandling och alla år som gått, men nu efter mycket om och men och för mina vänner skull så stod jag på mig denna gång och fick en tid. Var sjukt nervös på vägen dit ska jag vara ärlig att säga. Men jag tyckte ändå att det gick bra, eftersom det var första gången så försökte vi bara lära känna varandra och jag fick berätta min resa som jag har uppfattat den. Vi pratade i ungefär en timme innan vi bokade en ny tid och sa hej då. Om en månad ungefär ska jag tillbaka, vi får se vad som har hänt då. Känns iallafall skönt att ha kommit igång nu. En mening kommer jag att minnas och tänka extra mycket på som hon sa till mig.

"Kroppen har svikit dig en gång, så självklart kommer oron finnas kvar att den kan svika igen. Och det är helt okej."

När jag stod i hissen på vägen dit så såg jag typ ut så här:

Men på vägen hem i hissen så hann det ändras till så här:

Jag bad Gud om mod och styrka. För mig och för alla mina nära och kära. Inte en gång till tänkte jag tyst för mig själv.

I torsdags så kom brevet från Karolinska. Just där och då när jag såg brevet på köksbordet så ville jag inget hellre än att bara få försvinna från mitt liv, jag ville varken veta positiva eller negativa nyheter utan bara få springa ifrån det jobbiga. Jag satte mig tillslut i min säng och bad till Gud ytterligare en gång. Jag hade förberett mig på det värsta, är cancern tillbaka så finns det inget annat jag kan göra än att kriga ännu mera tänkte jag, hur hopplöst det än känns. Tog ett djupt andetag och sprättade upp brevet. Pulsen steg hela tiden och jag kände mig nästan svimmfärdig. Jag försökte att koncentrera mig och läsa vad som stod, men alla bokstäver bara smälte ihop. Jag kunde inte låta bli att tänka hur overkligt allt kändes. Vilken jävla toryr det är att behöva leva så här. Att det har gått så långt att jag ibland är så rädd för att leva. Jag lyckades tillslut läsa raden "det visade godartad vävnad och inga tecken på tumör." Lättnaden går inte att beskriva. En operation väntar just nu för att vara helt säker på att allt är godartat, men detta är ändå ett väldigt gott tecken. Gud hörde mina böner. Jag har fortfarande svårt att tro på det, nästan så jag knappt vågar tro på det. Jag är så rädd för att bli besviken igen. 

En sak är iallafall säkert, än så länge så är det fortfarande jag som har makten över cancern. Jag är starkare. Jag ska alltid vara starkare.

Det finns inget som jag hatar så mycket som denna vidriga sjukdom!

Fuck cancer!