Haha, vilken rubrik jag fick till va? ;) Idag när klockan ringde 06:30 så orkade jag knappt öppna ögonen. Jag var så trött! Har inte varit så seg i huvudet och kroppen på länge som jag har varit idag. Förra veckan var en riktig helvetesvecka med saker inplanerade nästan hela tiden + att jag inte var på topp mentalt, ingen bra kombo om man säger så. Nu är det iallafall en ny vecka, har inte lika mycket inplanerat denna vecka mer än att vila så mycket som jag bara kan. Mia, jag och Vånkan hade sällskap på väg till skolan imorse, hade en givande lektion på tre timmar om några olika teorier som vi fick läsa och lära oss lite om. En helt ok lektion faktiskt.

Efter det så åkte jag till min fina VFU-förskola för att säga hej och ge lite info till min handledare. Så härligt att se alla igen efter sommaren. Det går inte att gå därifrån utan ett leende på läpparna! Världens bästa ställe har jag hamnat på och om två veckor är det sista gången jag är där som VFU-student, eller ja jag kommer nog inte kunna hålla mig borta under sista terminen om jag känner mig själv rätt ;).

När jag hade sagt hej då så åkte jag fram och tillbaka inne i stan om man säger så haha. Först hade jag planerat att åka hem och sova, sedan tänkte jag åka förbi min favoritbutik vad gäller te. Men sedan så tog jag en spontanare tillbaka till söder och satte mig med Vånkan, Mia och Janina som satt på Snaps på uteserveringen. Mycket trevligt. Kändisar har jag sett idag också, Patrick Grimlund från Lyxfällan och Jacob Eklund ;). Nu ikväll så har jag varit en snabbis i stallet för att betala skåphyra sedan åkte mamma och jag och handlade. Nu har jag precis duschat och sitter och kollar på Idol, heja Mollie! ;) Tills imorgon, kram på er!

Ännu en gång när jag måste få skriva av mig. Jag känner att jag inte riktigt kan få ordning på alla mina tankar just nu i denna tortyrperiod. Jag vet liksom inte vad jag är rädd för och om jag ens är rädd, utan bara arg och less. Less på att leva på helspänn. Less på att det ska behöva vara så här för resten av livet. Det är så svårt att förklara, men i vissa stunder så är det som att allt det positiva är som bortblåst. Även om jag vet att det är mycket som ser bra ut så kan jag inte se det just där och då. Jag litar inte på det och ibland känns det som att jag inte ens vill det. Sist jag litade på resultatet så fick jag cellgifter som tack. Egentligen så är det kanske min kropp som jag inte litar på, när jag har ont så tror jag att mardrömmen ska börja om igen och jag kan verkligen inte koncentrera mig på annat än vart och varför det gör ont. när kroppen skriker av smärta så skriker även mitt huvud av smärta. Jag antar att det är i sådana stunder som jag är som svagast och låter cancern få makten.