Klockan är bara strax över 21 och jag ligger redan i sängen. Jag vet, det gör inte att min jetlag blir bättre precis men jag orkar verkligen inte vara vaken mer. Har ont lite överallt och känner mig allmänt nere. Jag vet inte vad som gör det, om det är mörkret i Sverige som man kommit hem till eller om det är dessa jävla cancerspöken som tar över. Hur som helst så säger jag god natt med Helen Sjöholm i öronen. God natt, imorgon ska jag äntligen få pussa på hästarna igen och träffa fina människor!

När vi kom hem i torsdags så låg det ett stort brunt kuvert på bänken i köket, adresserat till mig. Jag förstod vem det var ifrån direkt när jag öppnade kuveret och det kändes som julafton på nytt. Fast bättre. Tack vare Ung cancer så kommer jag få möjlighet att träffa ytterligare en av mina stora förebilder, Helen Sjöholm. Brevet som jag hade fått var från henne, hon hade skickat med två biljetter till musikalen Livet är en schlager, programmet till föreställningen, en signerad julskiva och ett kort med en jättefin hälsning till mig. Den 31 januari är det dags, jag längtar så jag jag snart spricker samtidigt som jag är sjukt nervös. Sitter och lyssnar på Helens vackra stämma just nu i skrivandets stund och kan verkligen inte ta in att jag ska få krama om ytterligare en stor förebild i mitt liv. Herre jesus vad lyckligt lottad jag är!

Igår när jag stod i duschen så hände något som jag aldrig varit med om och jag blev så himla förvånad över min starka reaktion nu i efterhand. Eller, jag kanske förstår varför jag reagerade som jag gjorde men att jag skulle bryta ihop så som jag gjorde trodde jag faktiskt inte. Jag stod och gnuggade in shampoo i håret som vanligt och sen när jag tog bort handen från håret så kändes det som att jag drog bort en hel tuss hår, just i den milisekunden som jag trodde att jag hade dragit loss en hårtuss så tyckte jag till och med att jag såg den i handen framför mig när jag kollade. Jag fick panik! Alla minnesbilder från när jag gick på cellgifter och tappade allt hår bara sköljde över mig och jag började storgråta. Ni vet känslan när man precis vaknat från en mardröm eller något och de första sekunderna så tror man att allt är på riktigt innan man efter ett tag inser att det var en dröm. Ungefär så var det när jag tyckte att jag kände massa löst hår och såg det ligga löst i handen.

Det kanske låter jättetöntigt att jag reagerade så starkt på en overklig händelse, men att tappa eller att behöva raka av sig sitt hår mot sin vilja är otroligt mycket jobbigare än vad man först tror. Jag själv trodde inte att det skulle bli en sådan traumatisk upplevelse för mig som det blev. Den kvällen när mamma rakade av mig mitt hår kommer jag aldrig glömma. Jag kommer aldrig glömma hur ful och naken jag kände mig. Det är bland det värsta jag har varit med om och detta är något som många inte förstår för de själva varit med om det eller något liknande. Jag tror att jag började gråta igår av både panik men sedan av lättnad när jag insåg att allt bara var en overklig känsla och att jag såg i syne. Jag förstår inte riktigt vad detta kom ifrån och varför jag kände och såg det jag gjorde, men jag hoppas att det var första och sista gången det hände!

Denna bild väcker många känslor...