God kväll på er älskade ni. Klockan är mycket och jag är sjukligt trött. Trodde att ajg hade blivigt av med min jetlag, men idag vaknade ajg supertidigt och höll på att somna redan vid 18. Har haft en jättemysig kväll med styrelsen och nu sitter jag i sängen och skriver till er innan lampan släcks och jag ska blunda för natten. Känner att jag kanske inte gjorde mitt bästa i att påverka idag på konferensen, var sjukt trött och kände faktiskt att det jag ville ha sagt, var ändå saker som de andra tänkte på också. På det sättet så känns det ganska tryggt faktiskt, trots att jag som ungdom ska komma och säga vad jag har sett och hört från ungdomar runtom i Stockholms län så hör jag i diskussionerna att även distriktstyrelsen tänker, hör och ser samma sak. Känns som sagt väldigt tryggt. Efter några timmars diskuterande så var det dags för middag med gänget och jäklar vilken god middag det bjöds på! God mat och gott sällskap, bättre kan det inte bli med andra ord och jag är sjukt taggad inför imorgon! Nu är det dags att sova för mig så jag orkar med morgondagen, god natt mina vänner!

Yes yes, det är där jag befinner mig just nu och ska ha ett ridsportsdygn. Innan jag hamnde här så har jag varit hemma hela dagen. Älskar dessa dagar när man är emellan två kurser iskolan, ingen ångest över att man inte har pluggat och att man kan checka av ännu en kurs. Helt sjukt att jag bara har en termin kvar nu! Idag har jag då som sagt inte gjort många knop hemma, tittat på film och bara tagit det lugnt. Det kanske är förklaringen till varför jag är så himla seg just nu. Efter lunch så åkte jag till distriktkansliet och mötte upp nästan halva styrelsen, sedan åkte vi mot Såstaholm där vi ska ha en planeringskonferens till imorgon eftermiddag. Är kanske inte så jättemotiverad i stunden när jag sitter inne på mitt rum, men eftersom jag har varit så dålig på att komma på möten och konferenser under hösten så kände jag att jag behövde tacka ja till detta. Blir nog mer peppad när vi kommer igång, brukar vara så! Det är iallafall väldigt mysigt här borta, hästar bara runt hörnet och fina rum att bo i, hoppas på att maten är god också hehe! Återkommer ikväll när jag kommer tillbaka till mitt rum, tills dess-njut av er fredag!

haha, så smart!

Trots att det snart har gått 3 år sedan som jag fick min cellgiftsbehandling så är det ständigt frågor som återkommer från alla möjliga människor och från alla möjliga håll. För att bringa lite klarhet i hur jag känner och tänker så tänkte jag att jag skulle svara på de tre frågor som jag får mest. 

Hur kändes det när du fick cancer?

När hela karusellen drog igång så var allt väldigt oklart för alla. Läkarna visste inte vad det var för något fel på mig, jag visste ännu mindre och jag var bara fruktansvärt rädd. Men jag visste inte riktigt för vad. I slutet av 2011 så hade jag fått reda på att cystan jag hade opererat bort sommaren samma år kanske var något elakartat, de skulle undersöka det mer och sedan återkomma. Kanske skulle de sätta in cellgifter eller strålning. Helt plötsligt, efter jul och nyår så fick jag ett telefonsamtal där de hade beslutat att ge mig cellgifter då mina blodprov var dåliga. Det var många olika slags läkare som sa att det kunde vara något elakartat men det var aldrig någon som sa att jag verkligen hade cancer. Jag förstod inte riktigt vad som hände utan allt gick bara snabbt, jag fick dålig information och helt plötsligt så låg jag i sängen på Radiumhemmet och fick cellgifter. Denna fråga är med andra ord väldigt svår att svara på, det tog ett bra tag innan jag kunde säga högt att det var cancer som jag hade och inget annat och när jag väl kunde säga det högt så kändes hela situationen så sjuk. Jag? Cancer? Vad kom det ifrån?

Var du rädd för att dö?

Både ja och nej. När man lever inne i "behandlingsbubblan" så är det inte döden man tänker på. Åtminstone inte jag. När jag fick reda på att jag skulle få cellgifter så var jag fruktansvärt rädd för biverkningarna! Jag tänkte inte på döden, jag tänkte inte på cancer utan jag tänkte bara på vilka biverkningar jag skulle få. Jag hade precis börjat plugga på universitetet och det jag oroade mig mest för var att behöva ta studieuppehåll, sluta rida och att jag inte skulle orka leva det liv jag levde. När behandlingarna väl började så blev livet helt plötsligt indelat i behandlingsmånader, istället för att bocka av en examination så bockade man av den första behandlingen, sedan den andra osv. Jag hade ingen tanke på döden, utan fokus låg på cellgifterna. Nu tre år senare, eller bara ett halvår efter min sista behandling så kom rädslan. Inte just för döden, utan för att inte finnas kar.

Hur kan du vara så stark?

Lever man i denna cancerbubbla så handlar det inte om att vara stark. Jag kan vara hur stark som helst, men det tar inte denna sjukdom någon hänsyn till. Cancer tar liv, men den tar inte allas liv. Hur mycket man än vill ge upp så har man ändå bara ett liv och det är livet man lever här och nu. Hur jävligt det än är så fortsätter det. Så många gånger som jag har tänkt "nej, jag orkar inte mer. Aldrig tar det slut." Men ändå så blir det en morgondag och jag fortsätter att leva. Jag har inget val. Människan är så mycket starkare än vad vi tror och när det väl handlar om liv och död så tror jag att vi väljer livet, omedvetet. För vad ska man annars välja? Sedan får man inte glömma att vi alla har olika problem att deala med, hur stort eller smått det än verkar så kan man må lika dåligt över dem.