Idag har jag lyssnat på musik exakt hela dagen och längtat ännu mer till på lördag. Soundtracket för musikalen Livet är en schlager släpptes nämnligen idag och skivan har gått på repeat exakt hela dagen! Det är nästan att jag redan kan texterna och ordningen på låtarna har jag redan lärt mig. Men framför allt så har jag hittat mina favoriter på skivan. Hela skivan är förståss fantastisk och det jag älskar att de fortfarande släpps fysiska CD-skivor så man kan bläddra i skivans booklet och få känna på den på riktigt hehe.

Favoriterna på skivan är iallafall: 

Ingen är där med Peter Jöback

När jag faller med Helen Sjöholm och Peter Jöback

Om inte du med Helen Sjöholm

Som skapta för varann med både Helen Sjöholm och Peter Jöback

Lyssna på hela skivan här:

Gaah, jag har blivigt beroende av Pinterest igen! Kan sitta i flera timmar och drömma mig bort och pinna foton på inredning, ridsport, mode och allt möjligt. Här kommer en hel drös med inredningsfavoriter och vill ni titta mer så klickar ni Här.

Igår när jag stod och pussade på Jissa efter ridlektionen så fick jag chansen att tänka lite. När jag har ridit så känns det som att det är lättare att tänka klart. I fredags så kom kallelsen till Radiumhemmet för ytterligare ett återbesök. Den 18 februari är det äntligen dags. Jag säger äntligen för att jag för första gången inte känner någon oro för detta besök, eller klart man inte vill tillbringa sin tid på Radiumhemmet, men för första gången så känns det som att det kommer att gå bra. Jag föreställer mig att jag kommer att sitta där och få reda på att blodproverna ser bra ut och när vi sagt hej då så går jag ut därifrån och lever på livet som vanligt. Men helt säker kan jag ju inte vara mer än att jag känner mig frisk, därför har jag väntat på denna kallelse då jag ändå vill ha en bekräftelse på att allt ser bra ut. För en gång skull så känner jag mig stark nog för att tänka positivt. Jag har inte tänkt så jättemycket på cancern de senaste veckorna, eller jag tänker rättare sagt inte på det värsta hela tiden. Problemet är att jag drömmer om det istället, jag drömmer mardrömmar om att cancern kommer tillbaka, jag vaknar gråtandes och helt svettig flera gånger i veckan. Kanske är det så att jag ändå tänker på det? Att jag faktiskt är lite orolig för återbesöket. Jag vet inte, men det är otroligt frustrerade och jobbigt då jag sover så dåligt.

Det jag kom fram till i stallet var iallafall att jag tror att jag är arg. Jag är arg för att cancern drabbade mig. Arg för att så många drabbas. Arg för att många dör. Arg för att den finns! Det går egentligen inte att beskriva mitt hat för denna sjukdom. Jag är så förbannad på cancern så det känns som att jag går sönder! Att släppa och gå vidare? Nej, det är inte så enkelt som folk tror ibland. Jag kan leva ett långt och lyckligt liv men cancern kommer alltid att vara en del i mitt liv. Inte på det sättet att jag alltid, varje dag kommer att vara arg eller må dåligt, jag kommer alltid bära med mig minnen från min sjukdomsperiod, både bra och dåliga minnen och jag kommer alltid bära på denna ilska och hat då jag vet hur det är att bli drabbad. Tiden läker alla sår säger man ju och jag tror verkligen på det, men ärren kommer alltid att vara kvar.

Att vara arg tar så himla mycket energi, onödig energi för den delen och jag märker att det är då jag blir så känslig för allt och alla. Så till er som tycker att jag gnäller mer än vanligt, att jag är tystare än vanligt eller att jag säger något dumt. Ta inte åt er. Jag är inte medveten om det just då, utan kan komma på i efterhand att det kanske inte var helt rätt gjort. Förlåt och tack för att ni står ut med mig trots mitt humör. Igår fick jag en tankeställare i stallet, jag var så himla arg och frustrerad när jag kom in i stallet efter ridlektionen av olika skäl att jag nästan grät. Men när jag hade lugnat ned mig lite och började tänka klarare så kom jag på att jag nog inte var arg på grund av det jag först trodde, utan på grund av cancern. Ibland behöver man folk som säger som det är och vad de tycker, hur jobbigt det än är och hur arg man än blir. Jag är så otroligt tacksam över att jag har några sånna personer i mitt liv. Utan dem så hade jag aldrig varit den jag är idag efter allt som har hänt.