God kväll på er kära ni, ikväll har jag haft en superhärlig kväll. Jag älskar verkligen onsdagskvällar i stallet. Jag blir ärligt talat gladare en onsdagskväll i stallet än när jag rider. Ibland behöver man bara det där "stallhänget" och få lov att njuta av det och ibland så vill man bara sitta på hästryggen. Jag hade lovat att komma och fota idag så jag kom dit vid 18 och har haft det hur kul som helst med massa fina vänner i stallet, har skrattat så jag gråtit emellanåt. Kände också att jag behövde titta på lite ridlektioner efter gårdagens kaos och det gav ganska så mycket pepp tillbaka nu. Jag längtar efter att få sitta upp på hästryggen igen och ta nya tag, att få kämpa och hitta nya knappar att trycka på för att min utveckling ska gå framåt. Nu dröjer det till den 13onde tills jag får rida igen, så jag har gott om tid att skaffa motivation och ork till det ridpasset. Att ge upp finns inte på kartan, men att få ha sina breakdowns för att sedan komma tillbaka tror jag kan vara nyttigt. Att hålla på med djur är som sagt en känslomässig berg- och dalbana. Nu ska jag göra en kopp te så jag tinar lite efter några timmars kyla i stallet och sedan kallar kudden. God natt på er vänner!

Kvällens utsikt.

God eftermiddag på er mina vänner. Jag tycker att jag anar lite vår ute idag, så himla härligt! Av någon anledning så älskar jag när man börjar höra allt grus som knastrar under fötterna när man är ute och går, ett vårtecken helt klart! Eller som ett barn på min VFU-förskola sa för några år sedan "Jippie, nu syns plattorna! Då är det vår!". Idag har jag varit iväg till stan för att jobba. Började resan med att se denna bild när jag väntade på tåget, farkligt när man vet att man skulle in till stan och härja på eftermiddagen haha. Kan ju faktiskt redan nu avslöja att jag inte kunde låta bli att gå in på bokhandeln sen och jag kom ut med fyra nya böcker, oooops!

Kom till G vid 11 och så chillade vi bara där, efter lite mat i magen så gick vi till frisörn för att klippa honom. Han blev så himla nöjd så nästan hela vägen tillbaka hem så pratade han om sin frisyr haha. Vi stannade förbi 7-eleven på hemvägen och köpte lite fika till oss båda också, sedan var jag där inågra timmar till innan jag rörde mig hemåt.

Nu har jag precis klivit innanför dörren, ska trycka i mig lite mat och sedan så tror jag att jag ska åka vidare mot stallet, ska agera fotograf åt några tjejer i min gamla ponnygrupp. Hej svejs så länge!

Jag är ärligt talat fortfarande helt sänkt efter ridlektionen igår. Det var otroligt länge sedan som jag kände så här.

Jag vet att ridsporten inte är en dans på rosor. Att när man håller på med hästar så kan en bra känsla försvinna lika fort som den kom, att man ena dagen älskar denna sport men andra dagen inte orkar mer. Jag tror att det är därför man inte ska fastna i det negativa, trots dessa kontraster. Igår kom jag in i ridhuset med känslan att jag skulle fokusera och rida lika lugnt som sist, för det var ju just det: att det gick så himla bra sist. Men det gick inte alls som jag ville och när man håller på med djur så går det inte att försöka låtsas att man har en bra inställning, de känner av en så otroligt väl. Redan efter fem minuter så ville jag hoppa av och kasta in handduken, allt kändes fel. Redan då hade jag gett upp, jag trodde inte på den beröm jag fick och jag blev bara frustrerad på mig själv. Inte så konstigt att det mesta då gick fel.

Det som gör mig frustrerad och arg är att jag vet om de fel jag gör, men inte gör något åt det. Jag vet om att jag inte ska överanalysera allt jag gjorde eller allt som gick fel, jag vet om att allt inte kan vara perfekt och jag vet om att går det dåligt så är det oftast bara på grund av mig som ryttare. Jag vet att det är min inställning som måste ändras och jag vet att det bara är jag som kan ändra den. Mem det som gör mig mest ledsen är att min kropp säger ifrån, jag tror att det är därför jag fortfarande känner mig besviken över igår. Jag vet så väl att ridningen är bra för mig, att jag på något sätt kan andas lättare efter varje ridpass. Men när min kropp inte orkar så känner jag mig helt enkelt inte värd att få rida.

Jag tror att denna sport kräver en enorm envishet. På något sätt så måste man hela tiden tänka framåt, att nästa ridpass går bättre. Jag vet att jag är envis och jag tror verkligen att det är tackvare den envisheten som ändå gör att jag fortfarande efter 16 år håller på med detta, för innerst inne så älskar jag att sitta på hästryggen. Men just nu känns det så otroligt tungt när kroppen och hjärtat inte talar samma språk.

<3