Idag fick jag sitta upp på min lilla favorit igen efter ett helt gäng veckors uppehåll. Så härligt! Hade verkligen peppat galet och planerat sedan långt innan hur jag skulle rida för att få till en bra känsla. Eftersom jag inte håller helt i ridlektionen så fick jag såklart anpassa lite, men så länge vi rider fritt så kan jag fokusera på det jag planerat. Efter en liten snabb skrittrunda i skogen så kom vi in i ridhuset och började arbeta lite i skritt. Jissa har en väldigt svag skritt och jag känner att jag spänner mig i skritten hela tiden samtiigt som jag försöker få henne att gå framåt, så jag körde på utan stigbyglar i början för att komma närmre henne och känna att jag sitter djupt i sadeln och har långa ben. Trots att jag ibland blev lite för ivrig och balansen sveg då och då så tyckte jag ändå att det hjälpte. Jag kom åt på ett annat sätt med skänklarna och hon började skritta på i ett helt ok tempo tillslut.

Jissa går inte så jättemycket längre så hon var väldigt pigg idag vilket jag kände typ direkt när jag började trava. Vanligtvis så brukar jag få väcka henne lite så hon travar på bra, men idag fick jag nästan tänka bakåt istället. Men ibland så är det bättre än tvärtom enligt mig. Jobbade på volter, red skänkelvikningar och lite skolor, sedan kändes hon väldgit avslappnad och bra i formen. Efter en liten skrittpaus så samlades vi på volterna, jobbade med att minska volterna i skritt, sedan öka dem för att tillslut fatta galopp. Bortsätt från Jissas klena skritt så tyckte jag ändå att det gick bra.

Egentligen så finns det inte så jättemycket att säga. Fick aldrig känslan av att lektionen började av olika saker och jag försökte köra på med mitt rejs allt vad jag kunde samtidigt som att jag tog hänsyn till de andra i gruppen. Är så svårt när en grupp är på så många olika nivåer känner jag. Vi får se hur resten av terminen blir, men oavsett vad så är jag iallafall glad över att jag står på mig och verkligen prioriterar mina tisdagar i stallet, längtar redan till nästa vecka!

Tystnad. Det är något som jag inte klarar av just nu. Musiken får mig att aldrig känna mig ensam. Men vad gör jag de gånger när det gör för ont. De gånger när det på riktigt känns som att musiken kommer ta sönder mig.

När jag inte kan sluta gråta. När jag inte ser ljuset i tunneln.

Kanske är det just det som är meningen.

Lika lätt som musiken kan ta sönder mig så kan den läka mig.

"Melodifestivalen är aldrig slut, den lever vidare i vårat hjärta året om. I väntan på nästa års festival - gör testet och se hur bra mellokoll du har! Gyllene skor, brandmän, Carola, Carola, Carola och en Coca Cola. Vem vill bli "popular" och vem är det som kommer med solsken? Det är dags att ta dig an den ultimata Mello-utmaningen!"

Jag gjorde ett test om melodifestivalen för några dagar sedan via Expressen, helt ok resultat tycker jag. Kanske ska byta mellannamn ändå, why not liksom hehehe. Klicka här om du också vill göra testet.