Hej på er fina ni! Vilken slappardag jag har haft idag. Väl behövligt, men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det är lite tråkigt. Somnade vid 4 inatt av någon märklig anledning så har inte sovit många timmar inatt kan jag säga. Det kanske är anledningen till att jag har varit lite låg och ganska så yr idag. Jag tror också ärligt talat att jag fick en liten käftsmäll igår när jag klev in på radiumhemmet. Har inte alls tänkt på cancer sedan jag var där sist, men helt plötsligt när jag faktiskt för första gången såg ungdomar i min ålder med skalliga huvuden och en CVK under nyckelbenet så var det som att alla minnen kom tillbaka till mig. Idag på långredagen så var det tre år sedan som vi hissade flaggan för mig då jag hade min allra sista cellgiftsbehandling. En bra dag att minnas egentligen, men det går ju inte direkt att förtränga alla jobbiga minnen heller. Tiden läker alla sår säger man ju, men ärren sitter fortfarande kvar. Både de psykiska och fysiska. Är så otroligt tacksam över att jag fortfarande kan njuta av livet, trots att det ändå kan kännas ganska så tungt ibland. Men så är det, livet kan inte vara en dans på rosor jämt. Vet inte riktigt vad jag vill säga med det mer än att ni ska ta hand om varandra och aldrig ge upp. Nu måste jag klä på mig lite mer finare kläder då vi tydligen får gäster snart. Jag säger det igen, ta hand om varandra och ha en toppenkväll. Kram!

Flaggan i topp på långfredagen 2012

Jag har verkligen tänkt på den mycket de senaste veckorna. Jag har ofta fått höra genom mina år på hästryggen att jag ska ta tillvara på den ponnytid jag har. Tiden går så otroligt fort och ponnytiden får man aldrig igen sen när man gått över till att rida häst. För mig så dröjde det 16 år innan jag hoppade över till en storhästgrupp. Jag har under de senaste åren fått möjlighet att prova stor häst lite då och då trots att jag ridit i ponnygrupp och kanske är det därför som jag inte tycker att detta hopp var någon big deal. När jag minns tillbaka på min ponnytid så måste jag säga att jag faktiskt inte saknar den. Jag saknar inte alls alla dessa kaoslektioner när ryttarna flyger som vantar då ponnyn hoppar på stället, kör rodeo, skenar varv på varv i ridhuset eller de gånger när man står i spiltan eller boxen och brottas med en ponny som bits, sparkas och knuffas. Jag har självklart lärt mig så otroligt mycket på ponny och är så tacksam över att jag har haft så fina ponnyvänner att pussa på när allt har känts tungt genom åren, men herregud vad jag är glad att den tiden är över.

Nu har jag kanske inte ridit stor häst så fruktansvär länge, men jag känner ändå en enorm skillnad. Det är så otroligt mycket roligare att rida häst än ponny, jag tycker att jag får en helt annan känsla i ridningen när hästen går bra och jag känner även det tydligare när jag rider häst. Lektionerna är så mycket lugnare och harmoniska vilket gör att det är så mycket lättare att koncentrera sig på sin egna ridning och det känns verkligen som att jag får ut mer av ridningen nu än förrut. Trots mina höga krav på mig själv så kan jag ändå tydligare känna vad som gick bra och vad som gick dåligt under ett ridpass vilket gör att jag lär mig så otroligt mycket. Nu vill jag lära mig mer och prova nya hästar eller andra utmaningar, men när jag red ponny så kändes det som att jag bara satt och nötte på samma gamla problem vecka in och vecka ut. Att jag nu också rider i en grupp där jag är en av de yngsta tror jag ger mig mycket också, just nu. Jag har insett att jag kanske inte är så vuxen och mogen i vissa lägen som folk tror, utan att jag fortfarande är ganska så ung och dum ibland vilket kan kännas skönt då jag nästan alltid har varit äldst i mina tidigare grupper. Så ja, ponnytiden har gett mig mycket men att rida häst är så sjukt mycket roligare och givande!

Jag på en av mina gamla favoriter Eloge, december 2008