Tjoho. Imorgon är det fredag! Igen haha. Efter kanske 4,5 timmars sömn inatt så ringde klockan vid 08:30 imorse. Var ju inte lite trött om man säger så. Vånkan kom hit och så har vi suttit och skrivit hela dagen. Eller, vid lunch så tror jag nog inte att vi var så effektiva då vi började göra annat, men några timmar blev det iallafall. Vi satt till och med ute och skrev ett tag idag, och våran handledare som sa att vi int skulle hinnna lukta på blommorna denna vår. Joho, det gick så bra så! Vi kan väl göra två saker samtidigt ;). I slutet så började vi bli sjukt flummiga och trötta, allt vi sa var roligt och vi skrattade så vi grät och fick ont i magen. Härligt det också, men inte så produktivt haha. Nu har Vånkan precis gått och jag tänkte hoppa in en snabbis i duschen för att om några timmar åka till stan och träffa några medlemmar från Ung cancer och sedan möta upp Elin för att äntligen få se Livet är en schlager igen, längtar så jag spricker! Nä vänner, duschen kallar! Kram på er och ha en bra torsdag, det ska jag ha!

Längtar faktiskt lite efter denna utsikt.

Kan inte sova...

Den där jävla mardrömsintervjun som jag var på för några veckor sedan verkar ha satt griller i huvudet på mig. Jag trodde att när jag hade brutit ihop den fredagen efter intervjun så skulle jag komma igen och tänka framåt istället. Jag gör det, men jäklar vad jag har börjat tvivla på mig själv igen. Under utbildningens gång så har jag känt mig osäker på att jag verkligen kan detta yrke och haft höga krav på mig själv, men aldrig har min handledare gett upp med att försöka överyga mig om att jag visst är bra nog. Men i oktober när jag sa hej då till min VFU-förskola så trodde jag stenhårt på mig själv som förskollärare och kände på riktigt att nu var jag redo.

Men jag vet inte längre. Trots att jag vet att jag aldrig har velat jobba med något annat än barn så är jag så himla osäker på mig själv igen helt plötsligt. Om jag kommer att klara rollen som förskollärare. Jag vet inte om det beror på just intervjun i sig, men den kanske utlöste all denna osäkerhet igen. Just nu är jag så stressad så hälften skulle vara nog och jag är osäker på allt. Om jag tar rätt jobb, om jag kommer klara det jobb jag tar, om jag köper rätt lägenhet, om jag gör rätt i att fortsätta rida på Vällingby, om jag gör rätt i att fortsätta kämpa för ridsporten, att jag har börjat sjunga igen. Mitt självförtroende är i botten igen och allt känns bara för jobbigt.

Jag tror som sagt att arbetintervjun fick bägaren att rinna över litegrann. Allt kom så plötsligt och jag började tvivla på mig själv mer än vanligt vad gäller livet. Känner mig sådär otroligt känslosam igen som jag gjorde i höstas och jag sover fruktansvärt dåligt om nätterna. Ibland känner jag inte ens igen mig själv och jag blir så fruktansvärt besviken och arg på mig själv att jag inte orkar vara mer positiv och att jag gör detta mot mig själv. På något sätt så vet jag att jag kommer att ta mig ur detta skit också. Allt går bara lite för fort just nu och jag vill ännu en gång bara stanna tiden för att kunna hitta mig själv lite mer innan jag fortsätter att leva på för fullt. Jag vet ju att jag kan och jag vet ju vad jag vill men att mitt självförtroende skulle sätta käppar i hjulet igen trodde jag faktiskt inte.