Efter att ha levt på ipren de senaste dagarna så känner jag nu att det som jag trodde skulle bryta ut i feber och förkylning bara var falskt alarm. Sov till ungefär 9 idag och har inte gjort så mycket. Skönt. Det enda vettiga jag har gjort är att gå på arbetsintervju. En väldigt bra intervju och jag var väldigt nöjd och glad efteråt. Har liksom inte haft orken att söka mer jobb efter alla nederlag och allt med C-uppsatsen. Men nu är det på´t igen!

Kom hem lagom till middag, orkade inte ställa mig och laga värsta brakmåltiden, utan slängde ihop en ny variant av tacos. En variant som jag definitivt kommer att äta ihjäl mig på under sommaren, gaaah vad gott det var!

Avocado, grillad kyckling, ost och vitlökssås <3

Imorgon är det fullt upp igen men tills dess så ska jag läsa Harry Potter, dricka te och bara chilla. Det är ok tycker jag nu när man har fått sommarlov ;). Kram på er och ha en toppenkväll!

När jag var ny i stallet var hon den jag ofta stod utanför och beundrade. Hon var min hemliga favorit redan från start. 2007 blev jag skötare på henne och juni 2010 fick jag sitta på hennes rygg för första gången, efter många års tjat. Jissa har alltid varit en speciell häst för mig. Jag vet inte om det är så många som har förstått det. När Castor fick galoppera över till de eviga gröna ängarna i april 2007, så var hon den första hästen som kunde börja läka mitt trasiga hjärta. Hon fick mig att börja känna mig hel igen. Hon gav mig hopp. Hon fick mig att gå upp på morgonen, åka till skolan under gymnasiet och när jag hade slutat så åkte jag direkt till stallet för att stå och borsta på henne i timmar. När hon skulle gå lektion så var hon oftast skinande ren och jag hjälpte gärna alla ryttarna som skulle ha henne. Jag tror att hon räddade en del av mig just de åren.

I juni 2010 under en igenridning så fick jag sitta upp på hennes rygg för första gången. Red henne lite sporadiskt under ett år ungefär tills jag fick hoppa ned på ponny igen. Trots att jag varken har skött eller ridit henne under de senaste åren så har hon ändå varit en trygghet för mig i stallet. Hon har varit den första och sista hästen som jag klappat på nästan varje gång. Jag blev så himla glad när jag fick hoppa upp på henne i höstas igen och jag är så otroligt glad att jag fått chansen att komma nära denna fantastiska häst igen, både på hästryggen och på marken. Jag har lärt mig så mycket av henne. Jag hade planerat att sluta rida denna vårtermin, men när jag fick sitta upp på Jissa igen så hade jag en anledning att stanna kvar på ridskolan.

I år fyller hon 20 år och i höst blir hon pensionär. Det förtjänar hon verkligen. Men jag kan inte låta bli att känna att jag har förlorat så många år med henne. Vad hände med de åren som jag inte red henne? Tiden har bara flugit iväg och nu när vi äntligen har hittat tillbaka till varandra igen så tar vår resa slut. Att hon ska stå kvar i stallet kommer göra det hela lite lättare, men bara tanken på att jag ganska så snart kommer få sitta på henne för sista gången känns så tufft just nu. Hon har gett mig så mycket på den senaste tiden. Hon har funnits där och lagt sin mule på min axel eller buffat lite lätt på mig de gånger jag suttit och gråtit i hennes box. Hon har gett mig självförtroendet på hästryggen som ingen annan häst har gjort förut.

Ännu en gång har hon gett tillbaka min glädje till livet och hästarna igen. Hon kommer alltid vara en av de finaste jag vet.