Upp som en sol, ned som en pannkaka brukar man säga. Det känns som att luften helt plötsligt har gått ur mig. Plötsligt så fick jag svårt att andas igen.

Ångest. Rädsla. Panik. Tårar.

Känslor som är för stora. För jobbiga. Känslor som jag trodde skulle försvinna av att låta tiden gå, men tvärtom. Känns som jag bryter ihop för minsta lilla sak.

Vill bara försvinna från allt och alla, samtidigt som jag är så otroligt rädd för att vara ensam just nu.

Vart tar man egentligen vägen när man inte vet vart man kan andas normalt? Svara inte på det föresten. Dum fråga.

Tack mina fina vänner som står ut med mig och förlåt om jag förstör er. Ni är guld värda <3.

Alltså, Herre Jesus säger jag bara! Tisdagarna blir bara bättre och bättre just nu och jag börjar redan känna separationsångest inför det sista programmet den 11 augusti. Vilken dag det var igår! Det började med regn och tråkigt väder, men avslutades med sol tillsammans med skrik, dans och en fantastisk stämning! Om jag tyckte att förra veckan var fantastisk så var gårdagen 100 gånger bättre! Jag, Sofi och Elin åkte in som vanligt så vi var där vid 9 och när vi efter ungefär en timme var insläppta och satt på våra platser så var det bara att börja tagga inför sändningen 10 timmar senare hehe. Tillsammans med veterangänget som satt bakom oss så bjöds det på galenheter, togskratt så tårarna rann, och togskrik som övergick till gapskratt så halva skansen hörde. Men är det något som vi har lärt oss så är det på Allsång på skansen som man kan vara galen på utan att behöva skämmas. Vi tre tjejer har så fruktansvärt kul ihop så det inte är klokt!  

Alcazar var självklart bäst som bara fick hela skansen att dansa och släppa loss, vilket drag alltså! Kan inte riktigt sätta fingret på varför det var så fruktansvärt bra igår, men jag antar att det beror på skönt folk, massor med allsånger och Alcazar som fick igång publiken. Ett stort plus är ju också att jag kan skryta med att jag har haft Tess Merkel i knät också och sjungit tillsammans med henne, Molly Sandén och Viktor Olsson, tur att mickarna inte var på så högt så man hörde hur jag skreksjöng ;). En otroligt bra allsångsdag och när Peter Jöback kom på scenen framåt slutet för att sjunga en discodänga med Andreas så kunde jag knappt hålla tillbaka tårarna. Magiskt! På vägen hem sen så orkade man knappt hålla ögonen öppna, rösten var jättetrött och jag var så svettig efter all dans, all sång, skrik och 13,5 timmar på skansen. Men det var så värt det! Idag är jag inte mig själv av olika anledningar. Kram på er, här kommer en bildbomb!