Ännu en lång dag är nu till ända. Har precis duschat, ätit middag och hunnit med att prata ett bra tag med min finaste Julia i telefon. Det har varit en lång dag på jobbet idag. Har inte riktigt varit närvarande idag, men nu när jag tänker tillbaka så har jag iallafall fått lite gjort + att jag blir lite glad när jag tänker på vissa moments som hänt under dagen, känslan när man kan skratta så mycket med barnen så vi alla kiknar, det är en härlig känsla! Stängde idag som alla andra onsdagar, denna vecka ännu en gång med en 18:30 stägning då två barn skulle vara kvar, självklart så blev föräldrarna sena och vi kunde inte larma förs vid 19. För att hoppa lite så har jag även beslutat för att ta en facebookpaus igen. Det är lite för mycket på gång i mitt huvud just nu och jag orkar inte riktigt med allt som händer. Tror dock att dess inlägg kommer komma upp, men jag är lite för trött nu för att fatta hur man tar bort den inställningen. Imorgon är det sista sena dagen för denna vecka, dock den mest ansträngande. Nu ska jag äta lite choklad, titta klart på TV och sedan är det sängen. Tackvare Julias och min pratstund så känner jag mig ändå lite bättre till mods och hoppas att jag inte somnar med blöt kudde denna natt. God natt på er och kram!

Jag: Är det någon som vill ha mer ost?

Barnen: Neeej

Jag: Bra, då kan jag äta upp den

Jag: Vill ni ha mer smoothie?

Barnen: Neeej

Jag: Bra, då kan jag drick upp den!

Samtal under mellanmålet när det bjuds på ost som pålägg och smoothie att dricka. Kommer bli tjock om jag fortsätter så här och äter upp barnens mellanmål haha ;)

För mycket minnen här hemma. För mycket gläjde och sorg överallt. Ångest. Rädsla. Hopplöshet. Jag vill bara stanna tiden. Få chans att komma ikapp igen. Få hans att andas lite. Så fruktansvärt mycket ångest. Allt känns för mycket och jag vill inte känna. Jag vill bort. Bort från denna rädsla. Denna tortyr. 3 år. Jag borde ha lärt mig, men det har jag inte. 

Jag är så arg på dig för att du får mig att känna att jag inte orkar mer. För att jag är så fruktansvärt rädd för att leva.