Herregud vilken dag. Vill helst av allt bara vakna ur denna mardröm som det känns som jag lever i. Inte bara inom ridningen utan over all. Var iallafall inte alls sugen på att rida idag, men mamma skjutsade över mig till stallet och när jag sedan såg att jag skulle få sitta på min bästa kompis igen så tändes hoppet lite. Världens bästa Jissa, hon är så viktig för mig. Det var säkert ett halvår sedan som jag red henne och jag tror nog att jag har glömt bort hur man rider. På riktigt. Det var katastrof i början, hon var ryckig och ojämn i både vinglighet och takt och jag fick inte riktigt till det.

Men efter lite galopparbete och envishet så tyckte jag ändå att hon blev jämn och fin i slutet. Då kunde jag mest bara sitta där och njuta, men det tog ett tag dit idag. Jäklar vad jobbigt det var, efter typ 3 varv i trav så fick jag mjölksyra i både armar och ben haha. Trots att hon är en riktig läromästare så insåg jag igen att det absolut inte fungerar att bara sitta och så går hon av sig själv, det är sjukt mycket jobb för att få henne på plats! Trodde nästan att det skulle vara piece of cake efter att ha ridit Max två i ett halvår, men de båda är otroligt svåra att rida på helt olika sätt! Superkul att få rida Jissa, andra saker var kanske inte så superkul. Är fortfarande helt förtvivlad och vet varken ut eller in angående ridningen. Tycker detta är så fruktansvärt jobbigt!

Bästa utsikten <3

Passade också på att pussa en god vän hej då. På torsdag kommer hon till de eviga gröna ängarna. Hon var den första hästen jag galopperade på och den senaste hästen jag ramlade av på haha. Bästa Thess, vi hade en fin resa tillsammans när jag var liten, du kommer vara saknad <3.