Alltså Carola. letś talk about it! I 13 år har jag fått stå ut med kommentarer på tågen, på bussen eller i skolan. Kommentarer som "hur kan du lyssna på den religiösa kossan" eller "vi behöver inte prata, du gillar Carola" Jag har under åren fått förklara och försvara henne när jag stött på elaka kommentarer. Men aldrig har jag tvekat, aldrig. Så här i efterhand så inser jag varför, hon gör mig stark. Hon får mig att våga stå för den jag egentligen är. Hon får mig att känna mig trygg. Skulle jag möta på mer hat så vet jag att jag i slutändan alltid kommer att ha Carola och att hon har Gud, vi har Gud och han gör oss trygga. Hon är och kommer alltid att vara en av de viktigaste personerna i mitt liv. Det där ordspråket "gammal kärlek rostar aldrig" det ligger en viss sanning i det. I 13 år har jag väntat på den dagen som Carola ska sommarprata och idag var det äntligen dags. Jag grät de första sekunderna när jag hörde hennes röst i mina lurar, jag skrattade högt för mig själv när hon beskrev roliga händelser i hennes liv, jag grät när hon pratade om hennes föräldrar och hur hon blivit behandlad av journalister, men i samma sekund så dansade jag runt på altanen och sjöng med när hon spelade gospel. Det var så fint. 1,5 timme är för kort, men jag är så tacksam för varenda minut. Tänk om alla kunde vara lika sprudlande, trygga och hjälpsamma som Carola. Vi ska vara tacksamma över att vi har henne!