...ja, ungefär så luktar det hemma hos mig nu. Trots att det var flera timmar sedan som jag stekte så verkar lite sitta kvar i väggarna hehe, men får passa på att vädra när solen skiner så försvinner det nog så smånging om :). Dagen har gått ruskigt fort faktiskt, började ju dagen med ett läkarbesök på karolinska, var nervös men det gick bra tillslut. Efter sjukhuset så åkte jag in till stan för att handla lite pennor på panduro och sedan till Vällingby med en sväng förbi Coop också för att handla det sista inför imorgon. Har stekt pannkakor för fulla muggar så det ska räcka till både lunch och middag imorgon, bästa allsångsmaten! Gjort lite fler ärenden i Vällingby som jag skjutit på länge men som jag nu såg till att fixa. Annars så har det inte hänt så mycket mer idag, har som sagt mest förberett inför allsången. Nu är det bara frukostmackan kvar att steka och sedan packa ned all mat i väskan imorgon bitti, sedan är jag klar! Känner på mig att det kommer bli fantastiskt! Ni får en bild på skyltarna imorgon bitti innan jag åker in så ni vet vad ni ska spana efter hihi. Kram på er, resten av kvällen ska jag bara ta det lugnt och vila upp mig.

Jag har aldrig känt eller tyckt att jag varit ovanligt mycket på sjukhus i mitt liv. Har inte tyckt att det påverkat mitt liv så mycket. Visst har jag missat lektioner eller sådant i skolan när jag varit iväg, men har aldrig känt att det varit tungt. Förs nu. Jag har aldrig känt så mycket hat och så mycket förtvivlan över min funktionsnedsättning som jag gjort den senaste tiden. Det är proteser, det är smärta, det är sjukgymnastik, det är hy, det är tänder, det är ortopedläkare, det är mediciner och nästan varje besök resulterar i fler besök/kontroller och helst av en specialist som också skickar en vidare. Jag är så jäkla less på detta nu! Ska det vara så här i resten av mitt liv? Ska jag behöva vara borta så här mycket från jobbet som jag har varit? Ska jag behöva spendera mina semesterdagar för sjukhusbesök? Jag känner mig nästan som en fånge inuti min kropp, i ren frustration kan jag få rysningar på hela kroppen och jag bara vill skrika rakt ut, svårt att förklara den känslan men jag önskar ibland att jag bara kunde kliva ur min kropp och skaka av mig alla problem. Att bara få vara som alla andra någon gång.

Men vet ni vad det värsta är? Att jag känner så här. Att jag har blivit så här bitter. Att jag tycker synd om mig själv och gnäller över mitt liv. Jag vill inte vara en sådan person.

Nu har jag fått skriva av mig det värsta, hoppas att det hjälper! Idag gick det iallafall bra på sjukhuset.