En vecka har gått på det nya året. Jag gav mig själv en vecka att ta det lite lugnt på. Att inte planera in något speciellt, att inte öppna mina almanackor, att inte känna mig stressad. Men nu är det dags att ta tag i saker och ting igen varesig jag vill eller inte. Det är med blandade känslor som jag börjar ta tag i alla måsten och borden, sakta men säkert så börjar post-it-lappar sättas upp i lägenheten och på datorn, anteckningsappen i telefonen fylls på och påminnelser plingar till lite då och då så jag inte ska glömma något. jag hoppas verkligen att detta år innehåller massa nya spännande uppdrag-vi får helt enkelt vänta och se...

Jag fick frågan för några dagar sedan vilka låtar som var mina anthems under tiden som jag fick cellgifter, eller egentligen hela cancerresan. Några låtar var självklara, några hade jag glömt lite och några gick i perioder. Här kommer iallafall 4 av de mest spelade, utan inbördes ordning.

Jag tror att under hela resan så lyssnade jag nog mest på Carolas "Så länge jag lever". Denna låt har nog följt med mig under både jobbiga och glada stunder i livet ända sedan barnsben. Så länge jag lever, tänker aldrig nånsin ge upp. Så enkelt är det! Jag hade till och med skrivit upp denna textrad på en lapp i mitt rum så varje gång jag tittade in mot väggen så blev jag påmind om att orka lite till.

Den bästa versionen från Jubileumsshowen 2003!

Den andra låten spelade jag nog mest på repeat strax innan allt började. När ovissheten var som värst, när dödsångesten kom smygande och när jag kände mig som skörast. Sarah Dawn Diners låt "Standing strong". Sarah har lärt mig att det är okej att vara ledsen, skör och liten-men att det också är viktigt att tänka på allt det fina i livet och vara glad trots mörkret. Den låten gjorde (och fortfarande gör) mig glad och fick mig att tänka bort det jobbiga för en stund, ni vet en sådan låt som man bara fulsjunger högt och fuldansar till  . Nothing can go wrong when I´m standing strong. Cancern skulle inte få ta över hela mitt liv, jag ska bannemej visa att det går att vara positiv trots allt! 

När jag var klar med all behandling, försökte komma på fötter och tillslut började plugga och leva livet igen så hade jag en låt som jag lyssnade mycket på innan varje återkontroll. Jag minns tydligt en gång när jag var på väg hem från min förskola där jag hade praktik under förskollärarutbildningen och var så lycklig, trots att det om några dagar var dags för återkontroll. Jag dansade fram på Stockholm södras perrong och spelade Lalehs "Vårens första dag" på högsta volym. Ingen och inget skulle få stoppa mig längre, jag är inte beredd att dö än, som en del av texten är.

Just de veckorna när det var cellgiftsvecka så spelade jag faktiskt en hel skiva varje gång. När jag hade kommit fram till sjukhuset, fått igång droppen med cellgifter och min sjuksköterska sa att hon kommer tillbaka snart för att se hur det gick, så satte jag i hörsnäckorna i öronen och spelade Helen Sjöholms första album "Visor". Jag ville bara försvinna, ville sova mig igenom dessa timmar i sjukhussängen och då var det just Helens vackra röst som fick mig att ta det lugt och andas igenom timmarna.

En av de bästa låtarna från albumet.