lyckopillerelin

Alla inlägg den 21 februari 2019

Av Elin - Torsdag 21 feb 17:27


Det gick inte längre. Jag orkade inte mer. Inte efter hösten som varit och som det är nu. Fasiken vad jag har tvingat mig själv att gå upp ur sängen varje morgon. Kämpat mig igenom dagarna, krigat, försökt vara stark, inte visa eller säga för mycket vad jag egentligen känner, sagt ja när jag borde sagt nej. Jag vill ju så mycket samtidigt som jag inte orkar. Jag är så otroligt trött så jag knappt orkar att ta tag i något, så jag knappt orkar andas. 

Men för någon vecka sedan så bestämde jag mig att nu måste jag göra något, hur jobbigt det än är. Jag måste få hjälp. På riktigt. Smärtan i kroppen och i själen är kanske ingen 10a om jag skulle få en sådan fråga från läkaren, för den måste jag spara till framtiden. Jag vågar inte tänka att detta är den värsta smärtan jag upplevt. Men den är hemsk och den blir värre. Så jag ringde min läkare, förklarade situationen och idag två veckor senare så har vi träffats. Sjukskriven på heltid, antidepp och någon ny smärtmedicin. Svårt att acceptera.

Just nu ser jag detta som ett fruktansvärt misslyckande. Det här är inte jag! Det här var inte det liv jag hade tänkt mig! Det känns som att allt i mitt liv bara försvinner längre ifrån mig. Allt som betyder något. Hästar, mitt yrke som jag egentligen älskar, ideella engagemang i olika former, musiken. Det jag kämpat för så länge och så mycket, det jag verkligen brinner för, det som gör mig till den jag är. Så blir det bara mindre och mindre av det, kroppen orkar inte. Huvudet orkar inte. Tillslut så står jag nu här, förkrossad, förvirrad och känner mig så sjukt ensam och töntig. Vet inte vad jag kan, vad jag vill, tvekar på mig själv så enormt, tvekar på min kropp, på mina val, på livet. Hur ska jag orka gå vidare? Hur ska jag ta mig ur denna mardröm?


Jag vet att detta inte är livets undergång, att någon gång, någon dag så kommer allt att lösa sig. Kanske när jag minst anar det. Jag kommer att resa mig igen. Men jag har sparkat på mig själv så mycket de senaste åren, jag har inte velat inse hur min verklighet sett ut utan hoppats att allt bara skulle bli bättre, att det bara varit en jobbig period som snart går över om jag står ut lite till, men nu har jag stått ut i flera år. Så det kommer att ta tid att bygga upp mig igen. Bygga upp självförtroendet, självkänslan, min kropp, mitt liv. Jag har varit lite bekväm och ibland lite för nyfiken och envis för mitt eget bästa. Men jag är en fighter, annars hade jag ju inte varit här nu. På något sätt så tror jag att de tuffaste utmaningarna kommer till de starkaste personerna. En dag i taget. Träna på tålamodet. På att säga nej men också våga säga ja när det känns rätt. Be om hjälp. På att vara ärlig mot mig själv och alla runtomkring mig. På att växa upp och bli klok. På att vara snäll mot mig själv. Att våga känna, på riktigt. På att leva.


Det är inte lätt.


Tack ni fina som finns i mitt liv och försöker få mig att må bättre när jag är negativ, ni som fortfarande ser den postiva och glada Elin när jag själv inte tror på vem jag är. Jag är så sjukt jäkla rädd att ni ska försvinna. Att ni inte ska orka med mig, samtidigt som jag bara vill ignorera all kärlek, all pepp, all kontakt med omvärlden. Jag vill klara detta själv och om allt bra i mitt liv ändå ska försvinna, varför ska jag ha er kvar? Så jag säger förlåt i efterhand och i förväg och hoppas att ni stannar. För jag vet innerst inne att ensam inte alltid är stark.


Andas Elin.

ANNONS

 

read my blog in your language!

bloglovin

“May the focus of my day be on the priorities of life. Love God, family and friends, take care of my health, and be the best I can be in all that I do.”

bloglovin

Elin heter jag, jobbar som förskollärare i Stockholm. Det som ger mig kraft är musik och de fyrbenta djuren hästarna.

Kontakta mig

elin_holmer@hotmail.com

Goltz syndrom är en sällsynt, ärftlig sjukdom som karaktäriseras av hudförändringar, men som också kan drabba många andra organ, som ögon, tänder och skelett. Syndromet förekommer företrädesvis hos flickor och kvinnor. Den exakta förekomsten är inte känd. Omkring 200 personer är beskrivna i den internationella medicinska litteraturen. Man känner endast till ett fåtal personer med syndromet i Sverige. Läs mer om mitt syndrom som jag lever med här.

Fråga mig

18 besvarade frågor

Sök i bloggen

Kalender

Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12
13
14
15
16
17
18
19
20 21 22
23
24
25 26 27 28
<<< Februari 2019 >>>

Kategorier

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

   

   

   

   

Blogg listad på Bloggtoppen.se

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se