Klockan visar 04:30 och jag är fortfarande vaken. Jag ligger på rygg i sängen och stirrar blint upp i taket, ur telefonen strömmar musiken på låg volym. Den där spellistan med låtar som jag lyssnar på när jag är ledsen. Jag vet att jag borde försöka tänka på annat så jag förhoppningsvis kan sova, men det går inte. Istället så lyssnar jag på dessa låtar och det känns som att hela jag ska gå sönder av känslor. Textrader jag känner igen mig i, musikstycken som är så vackert komponerat eller sångröster som gör att det känns som att hjärtat går i tusen bitar. Hela jag gör ont. Vill skrika, gråta, stampa och slå, men jag är som förlamad. Orkar knappt andas mer, livet är för tufft. Jag är inte tillräckligt stark för detta.

Samtidigt som jag vill leva. Tänker på framtiden, på fina minnen, på det som gör mig glad. Det känns så långt borta. Men hela jag vill leva. Jag vill så mycket så jag tror att jag kommer att explodera. Men jag är livrädd. Rädd för att vara glad. Rädd för att vara ledsen. Rädd för att släppa in folk i mitt liv. Rädd för att vara ensam. Hur kan jag vara så här splittrad? Hur kan jag vilja leva så mycket samtidigt som jag inte orkar?

Vaknar nästa morgon. Känner att klumpen i magen är kvar. Hela jag gör fortfarande ont av känslor. Men jag gör det jag ska, det jag måste. Skrattar, skämtar, säger att allt är bra. För att sen komma hem till känslokaoset igen.

Andas. Jag måste. För jag är en överlevare.