Hej på er finingar! Dagarna går här hemma, börjar tycka att det går en aningen långsamt dock. Har också sovit sjukt dåligt de senaste två nätterna typ vilket är sjukt frustrerande. Drömmer jättemycket, känns som att jag drömmer exakt hela nätterna och så vaknar jag till, svårt att somna om och inte förs vid kanske 5 på morgonen så kan jag känna att jag har lättare för att somna om och då vill man heller inte sova bort hela dagen. Jag får påminna mig själv många gånger om dagarna att jag också ska försöka låta denna vecka bara vara som den är när jag stressar upp mig, får ångestattacker eller typ bryter ihop för att jag får ont av något så lite som att typ hänga en tvätt ibland.

Nu ikväll så har jag iallafall gjort lite nytta, varit iväg på styrelsemöte med distriktstyrelsen. Ett bra möte med massa skratt, bra diskussioner och beslut. Sjukt att jag suttit med i denna styrelse nu i snart ett år och jag ångrar det inte för en enda sekund! Kom hem för ett tag sedan och är väl egentligen helt och hållet slut som artist, så ska äta något litet och sedan är det sängen som gäller!

Vet ni vad det jobbigaste är att må så här himla upp och ned? Det är att jag varje morgon när jag vaknar tänker "jag vill inte, jag orkar inte" för jag mår så dåligt, fysiskt alltså. Att jag inte har någon motivation för någonting och att jag verkligen inte litar på min kropp och mitt mående. Idag till exempel så har illamåendet stått mig upp i halsen hela dagen! Trots att jag sovit okej och ätit som man bör, men ändå så mår jag illa och blir så ledsen. Klättrar på väggarna, har inget att göra. Vill gå en promenad, vill städa lägenheten, laga massa mat, kanske till och med ta och öppna en bok och prova läsa lite, kolla på serier, filmer, träffa någon kompis, men koncentrationen kan inte bibehållas mer än en kvart, samtidigt att orken inte finns till att göra allt detta. Så frustrerande!

Något som jag ständigt kämpar med efter min cancerdiagnos är ju det dåliga samvetet över att jag inte tar tillvara på livet. Vet inte hur många gånger som jag känner att jag inte lärt mig något efter cancern. Medan andra efter sin diagnos ändrar om i sitt liv, prioriterar annorlunda, lever efter mottot ?Carpe diem? varje dag så är jag kvar på samma plats som innan och känner inte alls så. Att jag nu sitter med en sjukskrivning på heltid i en månad framåt gör inte mitt samvete bättre, snarare tvärtom. Blir ännu mera stressad, får ännu dåligt samvete över att jag inte gör någon nytta i livet eller om dagarna. Även om det inte alltid kändes toppen att åka till jobbet så gjorde jag ändå något. Igår kände jag inte alls så här, så ja mitt humör är verkligen som en berg och dalbana. Imorgon ska jag iallafall få prata med en läkare om min medicinering och sedan får vi se vad som händer. Det här med att ta en dag i taget och vara snäll mot mig själv är inte så lätt...

Hej på er vänner! Börjar redan ledsna på att gå hemma om dagarna samtidigt som jag inte har någon ork till någonting känns det som. Typ det jobbigaste som finns haha.

Jag försöker att ha något slags varannan-dag-lösning på dagarna. Varannan dag så gör jag något, sedan ser jag till att jag vilar nästa dag. Jag tror att det här med sjukskrivning har börjat sjunka in lite, har jätteont och är så otroligt orkeslös. Jag tänker att det är för att jag omedvetet kanske har börjat slappna av lite efter så många månader där jag kämpat mig igenom dagarna, så nu har allt kommit ikapp en liksom. Låter det vara så denna vecka, sedan får vi se hur kropp och knopp mår.

Idag på eftermiddagen har jag varit iväg på ett möte iallafall, ända till Djursholms ridklubb till och med. Det blev ett bra möte för att vara första steget i något större vad gäller pararidningen i Stockholmdistriktet. Var inte alls sugen att åka iväg innan, men när jag väl var där och nu i efterhand så tycker jag att det är så himla kul att jobba med detta. Jag känner att jag kan göra skillad för andra genom att bara vara mig själv och just nu så behöver jag något sådant att göra.

Blev en snabbtur genom stallarna också för att kika på lite hästar.

Kom hem för en timme sedan ungefär, lagat middag och ätit middag och är helt slut nu! Känner att jag nästan skulle kunna gå och sova på en gång. Ska försöka hålla mig vaken i några timmar till innan jag säger tack och gonatt för dagen. Imorgon är det en vilodag!

Hej på er vänner. Tack för att kärlek jag fått det senaste dygnet, det värmer samtidigt som det skrämmer. Svårt att förklara. Första sjukskrivningsdagen idag blev inte alls som jag hade tänkt mig! Jag hade ställt in mig på att åtminstånde orka rida nu klockan 17, men så blev det inte. Mitt alarm pep vid 8 imorse, efter lite ångest och tvekande så svalde jag min nya medicin och försökte att somna om. De som känner mig vet hur jobbigt jag tycker att det är att äta piller, dels för att jag vill leva ett liv utan mediciner men också för att jag aldrig vet hur min kropp kommer att reagera då jag är så pass känslig. En timme senare så vakande jag och var superyr och mådde illa, vanligaste biverkningarna för denna medicin, men jag ägnade två-tre timmar på toaletten istället då jag spydde varje kvart ungefär.

Vid 12 så började det lunga ned sig och jag sov en timme till då jag var så himla trött! Lyckades förflytta mig till soffan på eftermiddagen och här har jag suttit sedan dess. Ringt massa samtal till sjukvården, fick också ta ett jobbsamtal mitt i allt, Kollat på Harry Potter och bara försökt att återhämta mig efter morgonens bravader. Har lyckats få i mig lite att äta och dricka, mår fortfarande lite illa men det är nog yrseln som är värst OCH att jag fick avboka min ridlektion då jag inte kan rida i detta skick, så typiskt! När jag som mest behöver det så kan jag inte, inte ens få andas lite häst är möjligt i detta läge. Jaja, det beslutades iallafall att jag skulle vänta till efter helgen med att ta nästa tablett så fick kroppen vila så länge, blir nog en tidig kväll för mig då jag är helt slut! Hoppas att ni har haft en bättre fredag än jag, kram på er!

Det gick inte längre. Jag orkade inte mer. Inte efter hösten som varit och som det är nu. Fasiken vad jag har tvingat mig själv att gå upp ur sängen varje morgon. Kämpat mig igenom dagarna, krigat, försökt vara stark, inte visa eller säga för mycket vad jag egentligen känner, sagt ja när jag borde sagt nej. Jag vill ju så mycket samtidigt som jag inte orkar. Jag är så otroligt trött så jag knappt orkar att ta tag i något, så jag knappt orkar andas. 

Men för någon vecka sedan så bestämde jag mig att nu måste jag göra något, hur jobbigt det än är. Jag måste få hjälp. På riktigt. Smärtan i kroppen och i själen är kanske ingen 10a om jag skulle få en sådan fråga från läkaren, för den måste jag spara till framtiden. Jag vågar inte tänka att detta är den värsta smärtan jag upplevt. Men den är hemsk och den blir värre. Så jag ringde min läkare, förklarade situationen och idag två veckor senare så har vi träffats. Sjukskriven på heltid, antidepp och någon ny smärtmedicin. Svårt att acceptera.

Just nu ser jag detta som ett fruktansvärt misslyckande. Det här är inte jag! Det här var inte det liv jag hade tänkt mig! Det känns som att allt i mitt liv bara försvinner längre ifrån mig. Allt som betyder något. Hästar, mitt yrke som jag egentligen älskar, ideella engagemang i olika former, musiken. Det jag kämpat för så länge och så mycket, det jag verkligen brinner för, det som gör mig till den jag är. Så blir det bara mindre och mindre av det, kroppen orkar inte. Huvudet orkar inte. Tillslut så står jag nu här, förkrossad, förvirrad och känner mig så sjukt ensam och töntig. Vet inte vad jag kan, vad jag vill, tvekar på mig själv så enormt, tvekar på min kropp, på mina val, på livet. Hur ska jag orka gå vidare? Hur ska jag ta mig ur denna mardröm?

Jag vet att detta inte är livets undergång, att någon gång, någon dag så kommer allt att lösa sig. Kanske när jag minst anar det. Jag kommer att resa mig igen. Men jag har sparkat på mig själv så mycket de senaste åren, jag har inte velat inse hur min verklighet sett ut utan hoppats att allt bara skulle bli bättre, att det bara varit en jobbig period som snart går över om jag står ut lite till, men nu har jag stått ut i flera år. Så det kommer att ta tid att bygga upp mig igen. Bygga upp självförtroendet, självkänslan, min kropp, mitt liv. Jag har varit lite bekväm och ibland lite för nyfiken och envis för mitt eget bästa. Men jag är en fighter, annars hade jag ju inte varit här nu. På något sätt så tror jag att de tuffaste utmaningarna kommer till de starkaste personerna. En dag i taget. Träna på tålamodet. På att säga nej men också våga säga ja när det känns rätt. Be om hjälp. På att vara ärlig mot mig själv och alla runtomkring mig. På att växa upp och bli klok. På att vara snäll mot mig själv. Att våga känna, på riktigt. På att leva.

Det är inte lätt.

Tack ni fina som finns i mitt liv och försöker få mig att må bättre när jag är negativ, ni som fortfarande ser den postiva och glada Elin när jag själv inte tror på vem jag är. Jag är så sjukt jäkla rädd att ni ska försvinna. Att ni inte ska orka med mig, samtidigt som jag bara vill ignorera all kärlek, all pepp, all kontakt med omvärlden. Jag vill klara detta själv och om allt bra i mitt liv ändå ska försvinna, varför ska jag ha er kvar? Så jag säger förlåt i efterhand och i förväg och hoppas att ni stannar. För jag vet innerst inne att ensam inte alltid är stark.

Andas Elin.

Hej på er vänner. Det går lite upp och ned med bloggandet just nu, men det är nog för att det går väldigt mycket upp och ned med mig också haha.

Har haft två hemmadagar, igår och idag. Kom inte upp ur sängen förens vid 12:30 igår då jag hade så ont och var så slut. Så tog det bara lugnt hemma och försökte att ladda batterierna. Idag har kroppen ändå varit liiiite bättre, kom upp ur sängen lättare iallafall haha. Åkte mot Olmed på eftermiddagen för att gipsa foten igen och göra en ny benprotes, kanske inte ett sådant besök man vill ha när man har så pass ont, men det måste göras och det kanske är bra att göra det just då, så man vet exakt vart kroppen är extra skör. Gick bra och jag tycker att vi alltid har en bra dialog när vi ses. Förutom att varje sånt här besök oavsett om det är läkare, ortopedtekniker, psykologer eller något annat gör mig helt slut! Jag är så less på detta just nu och att allt bara tar en sådan tid. Varje dag så funderar jag på om min situation är akut. Har jag så ont så det klassas som akut? Är jag så ledsen så det klassas som akut? Är jag så trött så det klassas som akut? Jag vet inte, jag vet bara att jag är S Å trött och har S Å ont. Hela tiden och det känns som att jag får "stå ut" och pressa mig själv för mycket varje dag.

Jepp, så här kan det se ut haha.

Gick förbi Coop på vägen hem och sedan var det bara att gå hemåt för att äta lite middag. Dessa timmar iväg har nu gjort mig ännu mera trött och att kroppen skriker, trots att jag nu under två veckor tid har gått på medicin fyra gånger om dygnet. Nu ska jag försöka hänga en tvätt, ta en dusch och sedan får vi se hur mycket klockan är. Imorgon är det tillbaka på jobbet. 

Fin solnedgång på vägen hem :).

Vänner, fortfarande fylld med massa olika känslor och jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att orka just nu. Tar en dag i taget och tittar in här de dagar och stunder jag känner att jag har något vettigt att skriva helt enkelt.

God kväll på er mina vänner! Har kommit hem och är helt slut efter nästan en hel dag ute på vift. Jag som inte hade något alls planerat denna helg hehe.

Blev en spontantur för att se Ghost idag! Att få träffa Lizen och dessutom se musikalen igen kan man ju inte tacka nej till liksom! Vi såg den på premiären i september, så det var kul att få se den igen efter ett gäng månader när de blivit ännu mera varma i kläderna. Vi sågs innan iallafall och snurrade runt lite i närheten för att hitta något att äta och dricka kaffe, efter ett tag så gav vi upp letandet på den perfekta platsen och satte oss på Starbucks haha.

Trött, men vem blir inte piggare av smink och dejt med fin vän + musikal!

Vid 15 så satt vi på våra platser, ganska högt upp på balkong, men denna gång såg vi helheten bättre jämfört med på premiären då vi satt absolut längst fram. Tyckte att tiden gick så himla fort alltså, men insåg när Lizen sa det smarta att vi har sett den förr så vi visste ju vad som skulle hända att det var förklaringen haha. Grymt bra även denna gång, alla ljuseffekter och sådant såg man tydligare denna gång och de är ju så sjukt häftiga och snygga effekter så man blir galen! Hade fortfarande lite svårt för Maria Lucia Heiberg Rosenberg från Danmark som spelar Molly, GRYM musikalartist med en grym röst, men svårt att hänga med när hon pratar lite dansk/svenska (finns det ens ett sådant ord?! Haha), Peter och Bruno är lika fantastiska och Gladys Del Pilar är ju helt outstanding, både rolig och grym röst! Dansarna kan man inte glömma heller, fantastiskt duktiga! Kul att få se denna musikal igen innan den slutar spelas!

Efteråt så fortsatte jag mot Spånga för grillmiddag hemma hos föräldarna och lite uppdatering, nu ska jag gå och sova. Är heeeeeeelt slut! Såg ni btw Så ska det låta ikväll? Om inte, så gör det och lyssna noga en halvtimme in i programmet när Chris Kläfford sjunger en helt fantastisk låt som golvade mig totalt när jag satt i publiken!