Jag avskyr att duscha på morgonen. Jag tycker det är otroligt jobbigt och nästan obehagligt. Det blir nästan som en chock för både kropp och knopp när man precis håller på att vakna till liv. Jag vill bara ligga i sängen eller något ett bra tag och vakna i min takt innan jag hoppar in och duschar. Jag brukar oftast frysa när jag går upp och visst, att ta en varm dusch för att värma upp sig kan man ju tycka är skönt, men icke! Får en jättekonstig känsla i kroppen när det varma vattnet bara forsar ner på mig. 

Sen tror jag ärligt talat att det är lite psykiskt också. När jag duschar på morgonen så blir jag oftast tvungen till att göra det. Oftast så är det på grund av att man är uppe jättetidigt på morgonen och måste duscha, tvätta och skrubba hela kroppen för att sen åka in till sjukhuset för en operation. Jag har jättesvårt att se att en dusch på morgonen kan vara skönt, för mig känns det bara konstigt...

Jag fick mitt första jobb på förskola tackvare att jag satt i Florida på semestern och sökte jobb. När jag sen kom hem till Sverige igen så gick jag på arbetsintervju och fick jobbet. Under dom första månaderna var jag känd som hon som var i Florida för dom som inte kunde mitt namn och fick kommentaren "aha, var det du som var i Florida när du sökte det här jobbet?" ett antal gånger. Så ni som söker jobb, det dyker upp ett när man minst anar det, trust me! ;)

När jag tog sånglektioner så hade jag en stor Carolabild i pärmen som jag alltid såg till att den satt bredvid den sången jag skulle sjunga. Jag tyckte att jag sjöng mycket bättre med Carola i närheten som gav mig styrka. Jag kommer till exempel aldrig glömma första gången jag kom upp i tonen höga C, en ton som man anser att soprenerna (de som sjunger högst) bör komma upp i. Jag är egentligen alt. Men ibland så lyckades jag komma upp i höga C och den första gången jag lyckades så var min sångpedagog helt lyrisk och sa att jag hade kommit upp i "höga C, glasspräckartonen" och att jag absolut inte skulle ta bort bilden på Carola i min sångpärm, eftersom han förstod att jag fick lite mera kämparglöd varje gång som jag tittade på bilden. Saknar den tiden när jag kunde sjunga...

Att jag oftast gråter när jag lyssnar på gospel. Jag vet, det låter lite sjukt men så är det. När jag lyssnar på gospel så är det som en hel annan värld öppnar sig och alla känslor kommer på en gång. Jag vill bara ställa mig upp och dansa, sjunga med och prisa Gud. Jag känner mig oövervinnelig. Hela min kropp är fylld av tacksamhet och värme och just den tacksamheten gör att tårarna börjar rinna. Det är som att alla murar som jag har byggt upp helt plötsligt rasar och jag släpper ut alla känslor som jag känner, lyckliga som olyckliga. Det är otroligt befriande. Den känslan som jag känner går inte att sätta fingret på om man inte har upplevt den förut. Samtidigt som att det är väldigt befriande så är det väldigt jobbigt, jag önskar jag var en person som vågar visa mig svag, men jag har otroligt svårt att visa mina känslor öppet. Jag hoppas verkligen att ni får chansen att uppleva denna mäktiga känsla någon gång i livet, det är ni värda.

Jag är värsta melodifestivalsfreaket. Jag älskar verkligen när mello börjar dra igång varje år. Spänningen vilka artister som kommer att delta, hur låtarna låter, allt skvaller och extramaterial om alla artister och allt glitter och glamour i direktsändning. Varje år så intalar jag mig själv att det inte är så viktigt och att jag inte behöver koncentrera mig så mycket på mellon, men lik förbannat så sitter jag fastklistrad framför TVn varje lördagskväll klockan 20:00, innan så har jag förberett mig med att lyssna på smakprov av låtarna, intervjuer med artisterna, vilka som är favorittippade mm. OM det är så att jag ändå har bestämt mig för att inte vara så insatt så sitter jag ändå där när det är final och kan varje låt och har råkoll på hur kvällen kommer att se ut.

Jag vet egentligen inte varför jag gillar mellon så mycket. Under de senaste åren så har jag ändå tyckt att det börjar bli lite för mycket. Det är massa konstiga låtar med och hela grejen verkar uppfattas som ett humorprogram istället för ett musikprogram. Jag står fortfarande fast vid att mellon var som bäst när det var låtar som "hallå hela pressen" eller "lyssna till ditt hjärta" för det är RIKTIG schlager enligt mig. Men jag kan inte sluta älska melodifestivalen, det är verkligen hela Sveriges fest och jag måste vara en del av den!

Jag är lite smårädd för rulltrappor samtidigt som  jag tycker att det är en jättebra uppfinning. Det är ju värsta lyxen att kunna komma upp och ner utan att egentligen behöva anstränga sig om man inte vill, men jag tycker att det är väldigt jobbigt med rulltrappor också, det finns fyra saker som jag inte gillar med rulltrappor.

1. Dom som går snabbt: Rulltrapporna vid centralen är jag livrädd för att gå på, dom går så jäkla snabbt och jag måste hålla i mig för att ens kunna gå på i den höga hastigheten. Är vi stressade 08:or eller är vi stressade 08:or!?

2. Dom som hackar och rycker: En annan läskig sak är att dom flesta rulltrappor hackar och rycker och eftersom att det är högerregeln som gäller så kan inte jag hålla i mig eftersom jag bara har vänster hand att hålla i mig med vilket gör att det är sjukt svårt att hålla balansen när jag står i rulltrappan och den håller på att rycka.

3. Höga/långa rulltrappor: Till exempel den vid Universitetet, eller Östermalmstorg. Helsike vad höga dom är! Får svindel varje gång jag ska ner haha, värst är ju när man ska upp och stå på fel sida (för mig) och så rycker den, får nästan kramp i vaderna för jag spänner mig så mycket när jag åker upp i just dom och tänker hela tiden att jag inte ska titta ner!

4. Dom som inte fungerar: Den absolut sista saken är när rulltrappan inte fungerar och man inser att man måste gå upp eller ner i den, för det första så är det sjukt jobbigt att gå i en rulltrappa när den står still eftersom stegen är högre än en vanlig trappa och för det andra så tycker jag att det är sjukt obehagligt att gå i den ifall den börjar gå igång när jag traskar upp eller ner, snacka om att det skulle bli dominoeffekt då haha!

Ungefär i mitten av rulltrappan i Flemingsberg, läskig!

Jag har väldgit svårt att gå vidare i livet. Har jag varit med om något bra i mitt liv så har jag väldigt svårt att släppa det och gå vidare. Jag tyckte tillexempel att det var jättejobbigt att ta studenten och släppa taget om all personal och klassen. Jag tycker det är jättejobbigt att dom där sommardagarna man hade ute på landet 4 veckor i streck med massor av saker att göra inte kommer att komma tillbaka på samma sätt eftersom både jag och Pelle växer upp och har våra egna liv nu, jag har jättesvårt att lämna Vällingby, kanske är det det jag behöver för en omväxling, men kan inte släppa alla hästar, vänner och personal...ja ni fattar, kanske har det med trygghet att göra, eller att jag gärna vill ha koll på saker och ting.

När jag var liten så hade mamma och jag en egen slags godnattramsa som vi var tvungen att göra varje natt för att jag skulle kunna sova gott. Den började med att man pussade en gång vardera på sina fem fingrar på ena handen, sen en puss på handflatan som man tillsist blåste iväg som en slängpuss. Haha fortfarande hundra år senare så sitter den ramsan som berg i mitt huvud.

Kanske inte riktigt när jag var så här liten, men nästan ;).