Så kom den. Dödsångesten.

Jag drömmer så ofta om det nu. Att jag inte orkar mer, att jag ger upp på olika sätt.  Att jag är stressad. Det skrämmer mig så mycket. Varför bearbetar min hjärna detta fortfarande? Varför drömmer jag mardrömmar och vaknar upp i panik? Jag tror jag vet varför detta händer, men jag önskar att jag orkade trycka bort alla tankar. Att jag orkar stå emot. Just nu är jag inne i en period där jag är orolig. Hela tiden. Över att jag kommer att förlora någon viktig person i mitt liv eller att jag själv förlorar. Vågar inte sova, men är samtidigt så fruktansvärt trött.

Jag hatar dig cancerjävel!

Jag hatar att du fortfarande kontrollerar mig. Jag hatar att du gör mig så här skör. Jag hatar att jag inte litar på min kropp längre.

Jag hatar att du ger mig dödsångest!

Försvinn ur mitt liv bara!

Jag saknar dig. Mer än vad jag faktiskt trodde att jag skulle göra. Jag saknar våra samtal. När vi pratade om det viktigaste i vårt liv, jag om hästar och du om blommor. Vi hade alltid så mycket att prata om.

Nu när jag är vuxen så inser jag vad mycket jag fått av dig, hur lika vi var.

Tack för att du var du och allt du gett mig i livet.

Mår illa, har ont och kan inte sova. Är less på det här nu. Vill inte mer.

Jag gissar att efter fyra veckors slit så var det dags för kroppen att säga stopp på riktigt. Jag vet att jag har pressat mig själv för hårt dessa veckor, men mitt i det så kändes det som att jag inte hade något val. Men nu, ett bakslag som känns som en evighet. Först förkylning och feber som går upp och ned och sedan smärta. En smärta som gör mig galen och får mig att nästan vilja svälja hela pillerburken för jag är så desperat. En smärta som gör att jag knappt kommer ur sängen på morgonen. Ingen ork till något, all energi är som bortblåst trots över 12 timmars sömn de senaste nätterna. Jag vill bara sova, sova i år och bli väckt när allt känns bra igen...

Det känns så himla tungt just nu. Vill bara sova, hela tiden. Jag är helt slut i både kropp och knopp. Kan någon väcka mig när livet känns lite roligare.
Tack.

Nu börjar nog alla känslor komma ikapp mig, bäst jag försöker sova så jag inte bryter ihop. Hur blev jag så här svag? Så här skör?

God eftermiddag på er vänner. Sitter just nu ute på balkongen med en kaffe i handen och försöker att smälta alla intryck efter att ha varit inne i stan på kärleksmanifestationen på Sergels torg. Mycket känslor och tankar så här i efterhand, men också även där. Det var så sjukt mycket folk som hade samlades vid plattan klockan 14:00. När jag gick runt där och la blommor på polisbilar och på staket och allt så kände jag för första gången att detta är på riktigt. Det är ingen mardröm utan detta fruktansvärda terrordådet hände i verkligheten och när man såg att människor stod och grät, kramade om varandra och tittade runt i tystnad så gick det inte att hålla tårarna borta.

Våra kära poliser har och gör fortfarande ett så himla bra jobb, de förtjänar alla kramar, alla blommor och all uppmärksamhet som de verkligen har fått. När de kom i ett tåg efter varandra då och då så flyttade folk på sig så de kunde komma fram och applåderna vällde fram. Så rätt!

Jag fick tillslut efter lite letande och envishet en väldigt bra plats så jag kunde se över en stor del av publikhavet och även scenen där det blev massa musik och bra tal.

Så vackert på något sätt att vi alla samlades och gjorde detta tillsammans! När Rickard Sjöberg som var konferencier bad oss alla att hålla armkrok och sedan ta en tyst minut, alltså så mäktigt och tårarna fortsatte att rinna!

Mest grät jag nog i början när Sarah Dawn Finer klev upp på scenen, trots att hon inte är helt återställd i rösten och sjöng "Moving on". Alltså, behöver jag säga hur mycket jag grät?! Nä, tänkte väl det! :) Det var ett bra tag sedan som jag såg henne live, så det påverkade nog lite också.

När allt var slut så gick jag en runda för att kika lite till, det är så otroligt vackert samtidigt som det gör så ont i en av att behöva se allt detta. Allt jag kunde tänka var typ "det hände verkligen, på riktigt. Precis där jag står nu."

Så mäktigt, overkligt och tragiskt på samma gång att vi samlades så många för att visa att kärleken över allt. Vi kommer att klara detta, tillsammans! Nu ska jag fortsätta njuta av min kaffe och samla ihop mig lite.