Har ni hört talas om skrivpuff? En blogg där man kan få lite blogginspiration, eller så använder jag den. Idag kom det upp en utmaning som jag gärna ville göra. Det stod så här:

"Ta en bok. 

Välj en slumpmässig  sida i mitten av boken.

Skriv en text baserad på en mening från sidan.

Berätta gärna vilken bok du valt.

Du avgör själv hur trogen ursprungsmeningen du vill vara."

 

Jag tog boken "Här ligger jag och blöder" Läste den för många många år sedan och såg den i bokyllan när jag tittade upp. Slog upp en sida i mitten och det jag läste först och fastnade för var denna korta text:

 

"Att leva betraktas som en konst. Som i all annan konst blir konstnären bättre endast genom övning. Insikten om konstnärens hemligheter uppnås genom att man gör misstag."

 

 

Jag tycker verkligen att detta stämmer. Just nu känner jag att jag går igenom en sån där jobbig fas som uppstår i livet. Tankar och känslor som nog alla har eller har haft minst en gång i livet. Jag har alltid vetat vem jag är, men under våren så har det känts som att en bomb bara har väntat på att få explodra och tillslut så gjorde den det. Jag har gjort många misstag under denna termin både på jobbet och privat. Jag är inte alls där jag vill vara i livet och för mig är det svårt att acceptera. Ibland gör sanningen ont och det känns verkligen som att hela jag blöder. Alla sår som jag på något sätt har försökt att läka har gått upp igen och det är tufft. Långsamt, långsamt så jobbar jag med att acceptera att det är så här. Jag vet att den dagen kommer komma när allt känns bra igen, jag måste bara få låta detta ta tid. Precis som konstnären i texten så övar jag, tar nya beslut i livet och så får jag helt enkelt se om det var rätt eller om jag måste göra om något. Hur ont det än kan göra. Nu gör det ont. Men det blir bättre med tiden.

 

En lycklig stund från förra året.

 

Om jag bara kunde få ge någon utav dem en kram. Just nu när tårarna inte går att stoppa. När man känner sig så där liten och skör. Jag är så tacksam för att ni finns i mitt liv. Ni andas åt mig när jag inte kan. Ni plockar upp mig när jag fallit och ni finns alltid där när jag bara vill ge upp. Utan er så vore jag ingenting. 

Det är mycket tankar inne i mitt huvud nu ska jag vara ärlig att säga och det har varit så nästan hela denna vårtermin. Har hållt inne allt och låtsas att allt varit bra trots att det inte har varit det. Jag har jobbat mycket och gjort mycket annat utanför jobbet och efter ett tag så orkade jag i princip bara jobba. Antingen så sov jag 13,14 timmar eller så blev det mellan 4 och 6 timmar. Var trött, hade fruktansvärt ont i kroppen, mycket att göra på jobbet, slutade rida och sedan rasade allt. Från att vara en person som hela tiden kämpade, ville prestera på topp och visste precis vilken väg hon skulle gå, till att vara en ledsen och trött tjej som inte orkade någonting, som började tvivla och tappa bort sig själv i all röra. Som bröt ihop för minsta lilla och som bara ville sova tills allt det onda i kropp och själ slutade göra så ont.

Det är fortfarande lite så. Eller ganska mycket. Men nu får jag mediciner och är sjukskriven till den 2 augusti. Just bara för att få en paus. Samtidigt som jag tycker att det är skönt så har jag så otroligt besviken på mig själv. Det var inte så här det skulle bli! Jag skulle äntligen få jobba med mitt drömyrke efter alla dessa år i skolan för utbildning. Hur kunde då detta hända? Frågor som jag aldrig har behövt ställa till mig själv har helt plötsligt börjat komma nu och jag blir och mer osäker på hur jag vill göra. Nä vänner, jag måste försöka sova nu istället för att skrive en hel novell här. Återkommer imorgon!

Om några timmar ska jag upp på hästryggen igen efter en månads paus. Jag har en sådan obeskrivlig ångest inför det här.  Har knappt sovit under natten och har ett svagt illamående som inte vill ge med sig. Just nu vet jag inte om jag ens kommer komma upp. Vet varken ut eller in. Jag känner mig inte redo för detta än, samtidigt som jag fattar att jag ändå måste. Kanske är det på något sätt samma sak som gäller nu för mig som om man ramlar av, ju längre tid jag väntar desto svårare blir det att komma upp i sadeln igen. Jag vet ärligt talat inte vad jag är så rädd för. Men jag tycker verkligen att det är skitjobbigt det här...

Just nu är det vissa specifika saker som gör att jag orkar. Orkar andas. Jag vågar inte riktigt känna och tänka. Det är som om någon har tryckt på paus och allt jag gör för att fortsätta vara på paus är att jobba så mycket jag kan, göra saker efter jobbet och sedan bara sova. Jag är rädd att när jag väl börjar känna så kommer jag inte sluta gråta. Så kommer allt kännas övermäktigt. Det är så mycket lättare att låtsas som att allt är bra. På det sättet slipper jag svika människor jag älskar.

Du som alltid tog dit tid att lyssna. Du som fick mig att känna mig värdefull. Du som såg på mig om något var fel. Du som kramade om mig när jag som mest behövde det.

Jag saknar dig.

Kanske är det mörkret. Kanske är det att tiden går så fort. Kanske är det allt hat som är så påtagligt just nu.

Jag vet inte. Det jag vet är att jag avskyr att jag ständigt är trött och ledsen. Att jag känner så mycket.

Förlåt alla ni fina som står ut med mig. Ni är guld värda <3.

När man är för trött för att hålla tillbaka tårarna. När man gråter utan någon speciell orsak. När allt bara känns...jobbigt.