…förlåt för att ni har får lyssna på min skit

…förlåt för att jag är så ledsen hela tiden

...förlåt för att jag förstör er

…förlåt för att jag ibland får er att känna er otillräckliga

…förlåt för att jag är så bitter och negativ

…förlåt för att jag är så dålig på att tala om hur mycket ni betyder för mig

…förlåt för att jag är så svag

…förlåt för att jag låter det gå ut över er

När tårarna inte slutar rinna. När allt känns för mycket. När man känner sig så fruktansvärt skör och svag. Förlåt. Måste försöka att sova.

Okej, vi reder ut detta en gång för alla då många av mina fina vänner har hört av sig och frågat vad som händer på mitt jobb och varför jag inte verkar trivas. Jättegulligt att så många bryr sig, men så här ligger det till. Jag trivs på mitt jobb, tror jag iallafall. Det har bara gått två veckor och det enda jag känner att jag stör mig på är allt skitsnack, skvaller och att många gör en höna av en fjäder. Annars så tror jag nog att det känns rätt så bra faktiskt. MEN. Denna vecka har varit lite speciell då vi i måndags möttes av en tung nyhet bland personalen. Egentligen kanske jag inte borde vara så påverkad då jag är ny men jag tycker att det har varit jättejobbigt att vara på jobbet denna vecka då jag dels är så pass ny så jag känner inte att jag kan berätta för vem som helst varför jag är ledsen och dels för att detta som hänt ligger så pass nära mig själv. Jag klarar inte riktigt av att skriva ut det här då jag själv just nu inte vill ha med det att göra, samtidigt som jag blir så himla påmind om det varje gång jag är på jobbet på grund av detta som hänt. 

Det blir säkert bättre nästa vecka, men allting handlar inte om jobbet, utan det som hände i veckan blev bara ytterligare en sak som känns jobbig och som har gjort att mitt mående inte har blivit bättre. Det kommer bli bättre, det är jag säker på. Men just nu så har jag inte den orken psykiskt att förklara allt rakt ut och jag har ärligt talat inte orken att försöka läka mig själv efter alla känslor jag haft och fortfarande har. Jag skulle vilja be folk att sluta fråga hur jag mår, om jag trivs på jobbet och allt sådant, men jag förstår varför ni frågar. Så ni får fråga. Men jag ville bara reda ut detta med trivseln på jobbet och säga att jag kanske inte riktigt orkar svara så ingående på sånna frågor, för just nu känner jag mig som den svagaste och sköraste personen i hela världen.

Hej på er. Ångesten som jag har just nu är sjuk, får påminna mig själv hela tiden att det är fredag imorgon och sedan får jag en paus från jobbet och allt som pågår där. Jag har verkligen trott att jag klarat av att vara stark utåt denna vecka, men idag kom en kollega fram till mig och gav mig en kram då hon märkt att jag har haft det jobbigt. Jag som alltid brukar kunna dölja allt och helt plötsligt så går det inte längre. Inte ens för någon som jag bara känt i två veckor. Har jag blivigt så trasig av detta? Har har ångest och ont i magen typ 80 % av dagarna och vet inte riktigt hur jag ska bryta detta. Det är så sjukt tufft just nu och helst av allt vill jag bara ligga i sängen och gråta, eller bara försvinna från allt detta.

Menmen, förlåt. Bortsett från att det har varit tufft på jobbet mellanåt så har vi även haft två överskolningar idag. Har fungerat hur bra som helst och jag insåg ännu en gång att det nog är små barn som jag vill jobba med. Eftersom de två nya barnen kommer från småbarnsavdelningarna så sover de fortfarande efter lunchen och när jag satt där för att söva de och sedan plockade upp dem efter rasten så sakande jag verkligen känslan av att vara med små barn. Men 3-5 åringar är inte så jättetokiga dem heller, lite mer trotsiga bara kanske haha. På morgonen gick vi tillsammans med våra 8 barn till skogen för att leta grenar iallafall, sedan har jag och min närmanste kollega nästan resten av dagen fixat med avdelningen. Är så mycket att göra, men nu börjar vi komma mer framåt! Imorgon går jag 9-18 då jag stänger och sedan är det äntligen helg! Nu ska jag försöka att intebryta ihop. Kram på er!

Upp som en sol, ned som en pannkaka brukar man säga. Det känns som att luften helt plötsligt har gått ur mig. Plötsligt så fick jag svårt att andas igen.

Ångest. Rädsla. Panik. Tårar.

Känslor som är för stora. För jobbiga. Känslor som jag trodde skulle försvinna av att låta tiden gå, men tvärtom. Känns som jag bryter ihop för minsta lilla sak.

Vill bara försvinna från allt och alla, samtidigt som jag är så otroligt rädd för att vara ensam just nu.

Vart tar man egentligen vägen när man inte vet vart man kan andas normalt? Svara inte på det föresten. Dum fråga.

Tack mina fina vänner som står ut med mig och förlåt om jag förstör er. Ni är guld värda <3.

Så mycket som jag önskar jag kunde skriva här just. Men jag kan inte. För er skull och för min. Någon gång kanske. Hoppas ni har haft en bra tisdag. Kram på er!

Efter ett år med att knapra ipren eller alvedon så fort jag börjat känt mig krasslig så tror jag nu att min kropp säger ifrån. Kanske är det för att jag har börjat slappna av lite då jag fått jobb och allt med skolan är slut. Kanske är det för att jag ändå känner mig konstant stressad över någonting eller så har jag bara fått ett vanligt virus i kroppen. Men de senaste dagarna så har jag varit så fruktansvärt trött, jag kände av det på Gotland hela dagen att jag inte riktigt var närvarande hela tiden, hade lite ont i halsen och hostade lite och igår så mådde jag piss. Just nu så är jag trött. Hela tiden. Att gå på toaletten, resa sig upp för att svara i telefonen eller något annat som inte är så jättejobbigt i sig är en utmaning just nu. Jag har gråten i halsen hela tiden och helst av allt så skulle jag bara vilja skrika, stampa eller slå. Men jag orkar inte. Jag orkar inte ens känna. Vill bara springa ifrån allt jobbigt samtidigt som jag bara vill krama om någon fin person i mitt liv och säga hur värdefull den är. Jag skulle ju ha åkt till Skåne idag tillsammans med Sara och Sofi, men jag var tvungen att ställa in. Det gjorde ont, men just nu känns det som att jag måste ha en helg där jag ligger i soffan och tittar på serier eller sover. Avskyr verkligen när det blir så här men just nu så känner jag verkligen att jag måste fokusera på att må bra och komma tillbaka till mitt riktiga jag igen. Nu ska jag försöka ta mig upp ur soffan och göra en kanna iste, för att sedan titta på Grey´s Anatomy och försöka att slappna av lite. Ta hand om varandra, kram på er!

Just nu ligger jag i sängen och lyssnar på musik. Kan inte riktigt somna om när min hjärna går så här på högvarv. Är så tacksam samtidigt som jag är så ledsen. Ny dag, nya tag. Trots dåligt med sömn denna natt. God morgon förresten och glöm inte att ge någon du älskar en kram och var tacksam över det du har. Jag måste bli bättre på det.