Jag känner mig helt slut känslomässigt. Jag gråter för allt och jag avskyr det.

Kan inte allt bara få vara som det är. Eller en gång var?

Ibland önskar jag att livet inte gick vidare. Att tiden stod still. Samtidigt som jag har så mycket som jag längtar efter.

Förlåt. Jag vill bara säga det. Förlåt för att jag den senaste tiden har klagat mycket, för att jag har klagat över stress, prestationsångest, framtiden eller något liknande. Jag vet att jag har varit bitter och negativ. Så förlåt för det. Jag läser så mycket på ung cancers Facebooksida för drabbade, folk som kämpar för att överleva, folk som kämpar med att komma tillbaka efter sin behandling, eller folk som hellre vill dö bara för att få slippa lida. Jag läser om Napal, om krig och annat hemskt som händer i vår värld. Vem är jag som klagar?

Kan inte sova...

Den där jävla mardrömsintervjun som jag var på för några veckor sedan verkar ha satt griller i huvudet på mig. Jag trodde att när jag hade brutit ihop den fredagen efter intervjun så skulle jag komma igen och tänka framåt istället. Jag gör det, men jäklar vad jag har börjat tvivla på mig själv igen. Under utbildningens gång så har jag känt mig osäker på att jag verkligen kan detta yrke och haft höga krav på mig själv, men aldrig har min handledare gett upp med att försöka överyga mig om att jag visst är bra nog. Men i oktober när jag sa hej då till min VFU-förskola så trodde jag stenhårt på mig själv som förskollärare och kände på riktigt att nu var jag redo.

Men jag vet inte längre. Trots att jag vet att jag aldrig har velat jobba med något annat än barn så är jag så himla osäker på mig själv igen helt plötsligt. Om jag kommer att klara rollen som förskollärare. Jag vet inte om det beror på just intervjun i sig, men den kanske utlöste all denna osäkerhet igen. Just nu är jag så stressad så hälften skulle vara nog och jag är osäker på allt. Om jag tar rätt jobb, om jag kommer klara det jobb jag tar, om jag köper rätt lägenhet, om jag gör rätt i att fortsätta rida på Vällingby, om jag gör rätt i att fortsätta kämpa för ridsporten, att jag har börjat sjunga igen. Mitt självförtroende är i botten igen och allt känns bara för jobbigt.

Jag tror som sagt att arbetintervjun fick bägaren att rinna över litegrann. Allt kom så plötsligt och jag började tvivla på mig själv mer än vanligt vad gäller livet. Känner mig sådär otroligt känslosam igen som jag gjorde i höstas och jag sover fruktansvärt dåligt om nätterna. Ibland känner jag inte ens igen mig själv och jag blir så fruktansvärt besviken och arg på mig själv att jag inte orkar vara mer positiv och att jag gör detta mot mig själv. På något sätt så vet jag att jag kommer att ta mig ur detta skit också. Allt går bara lite för fort just nu och jag vill ännu en gång bara stanna tiden för att kunna hitta mig själv lite mer innan jag fortsätter att leva på för fullt. Jag vet ju att jag kan och jag vet ju vad jag vill men att mitt självförtroende skulle sätta käppar i hjulet igen trodde jag faktiskt inte.

Att det ska vara så svårt att fokusera på just mitt liv. Varför måste jag hela tiden känna att det är mitt ansvar att göra något åt situationen? Varför känner jag mig hela tiden så otroligt otillräcklig?

Det går inte att rädda hela världen Elin, när ska du förstå det och börja fokusera på dig själv istället.

Ibland är det fint att se tillbaka. Att lyssna på musiken som spelades om igen på radion när man var yngre. Att titta på gamla bilder. Att helt enkelt minnas tillbaka på den fina tid man redan har haft. Sin barndom. Att minnas alla fina stunder när alla barn i området lekte tillsammans, när det största problemet var att man blev hämtad för tidigt på fritids, när man grillade korv vid sjön mitt i vintern med farmor och farfar eller badade i deras pool och plockade krusbär på deras tomt på somrarna, alla middagar med barndomsvännerna, alla utflykter man gjort med familjen, ja ni fattar vad jag menar. Jag är så tacksam över den fina barndom jag har haft och ibland så krävs det så lite för att man ska minnas tillbaka. En doft, en låt eller en händelse som gör att man minns exakt hur man kände då. När jag minns tillbaka på min barndom så kan jag inte bli något annat än lycklig. Jag har haft en otrolig tur.

Just nu så orkar jag inte riktigt vara i verkligheten och i nuet. Det känns lite för mycket. Massa känslor som jag inte riktigt vet vad jag ska göra av. Så jag ska nog stänga ned datorn nu och lyssna på mina gamla Spice girls eller Backstreet boys favoriter, krama om min gamla mjukishund och somna till alla fina barndomsminnen.

God natt.

Hej på er vänner. Trots att jag håller på att nästan klättra på väggarna här hemma av tristess så inser jag ändå nu att det nog är ganska så bra att jag inte har någonting speciellt för mig resten av dagen. Vaknade upp vid 10 idag och har varit yr sedan dess och orken som jag har haft denna vecka är totalt borta idag. Är jobbigt att gå upp för trapporna upp till ytterdörren här hemma liksom. Men trots dålig energi och yrsel så har jag ändå tagit mig till Radiumhemmet efter lunch för att ta några blodprov. Jag hoppas verkligen att läkarna via dessa blodprov kan se om och i så fall vad som kan vara skumt med mig, eftersom denna yrsel har pågått i några månader nu och har blivigt värre de senaste veckorna. Hade lågt HBvärde sist jag var på Radiumhemmet vet jag, så har tagit om det och tagit lite andra prover idag. Gick hyfsat bra att ta blodprov idag, ett stick i armväcket och ett stick i fingret, sedan var det klart. Annars så har det inte hänt så mycket mer idag, känner att mitt psyke går ganska mycket upp och ned just nu av olika skäl. Men jag hoppas att jag snart känner mig lite mer stabil, just nu är det mycket stress överallt. Att bropå stress så ska jag nu varva ned och läsa min ridsportstidning som jag fick i brevlådan tidigare idag. Kram på er!

Tystnad. Det är något som jag inte klarar av just nu. Musiken får mig att aldrig känna mig ensam. Men vad gör jag de gånger när det gör för ont. De gånger när det på riktigt känns som att musiken kommer ta sönder mig.

När jag inte kan sluta gråta. När jag inte ser ljuset i tunneln.

Kanske är det just det som är meningen.

Lika lätt som musiken kan ta sönder mig så kan den läka mig.

Hej på er vänner. Känner mig helt psykiskt instabil idag. Jag vet inte riktigt vart detta kom ifrån. Det var som att jag nu på vägen hem bara fick en jobbig känsla i kroppen och att tårarna verkligen inte var långt borta, trots detta fantastiska vårväder så satt jag i solen på Spånga station och väntade på bussen samtidigt som jag kände att mina ögon började tåras. Får jag gissa så är det en form av efterkänslor efter två helt magiska Carolakonserter och lite annat. Det är som att jag har levt i en lite bubbla nu i två, tre dagar och helt plötsligt så är bubblan spräckt. Tillbaka till livet och vardagen. Något som jag inte alls är sugen på. Har iallafall varit i skolan nu i några timmar för en föreläsning, på engelska faktiskt för första gången på hela utbildningen. Föreläsaren var superbra, dock så var ämnet kanske inte det mest intressanta. Ikväll är det första kvällen denna vecka som jag inte har något för mig och det gör mig faktiskt lite ledsen. Vad ska jag göra liksom? Blir så himla deppig av att bara vara hemma och inte göra någonting. Nu ska jag iallafall sätta på någon bra musik, äta choklad och försöka att tårka tårarna som kommer lite då och då. Kram på er och ta hand om varandra.