Hur kan man känna sig så känslolös samtidigt som det känns som att man snart exploderar av massa känslor? Varje motgång får mig att rasa ihop. Känna mig sämst. Värdelös. Hur länge ska jag orka tänka ?lite till?, ?en dag i taget?? Hur ofta ska jag behöva peppa mig själv? Heja på mig själv? Återupprepa ordet ?kämpa? i mitt huvud?

Helst av allt vill jag bara ge upp. Sova. Gråta. Tycka synd om mig själv.

Men jag kan inte. Jag måste fortsätta. Är så rädd för att leva samtidigt som jag är så rädd för att försvinna. Försvinna från mig själv eller från livet. Tiden går så fort, hinner inte med att tänka, att orka må bra. Vart är pausknappen?!

Jag är så arg, ledsen och besviken just nu! På sjukvården, försäkringskassan. På livet.

Just nu känner jag mig så jäkla sviken och övergiven av vården. Jag vet att vi har det bra här i Sverige, men ibland så avskyr jag hur svårt saker ska vara. Har jobbat 50% i två dagar nu, är helt slut, framför allt blir jag nedbruten psykiskt då jag kör på som vanligt, krigar och ignorerar smärtan allt vad jag kan under de timmar jag är på jobbet. Försäkringskassan tycker att jag ska jobba, att jobbet är det viktigaste som finns i livet, även om man har en funktionsnedsättning och kanske har det lite tuffare än andra. Min läkare vill inte försöka komplettera läkarintyget och prova att skicka in det igen, utan hon tycker också att jag ska försöka jobba, men prata med min chef.

Min läkare säger också att jag verkar få hjälp på annat håll. Men att jag måste få låta det ta tid. Att ha tålamod. Trots att jag sitter och gråter när jag försöker förklara hur jag mår. Men hur mycket tid och tålamod ska jag behöva ha? En ny benprotes tar tid att göra, att prova, att gå in. Att en remiss gått fram till en specialist som ska försöka kolla på min fot tar tid, står på väntelistan som alla andra och hon har väldigt mycket annat att göra, så vem vet när jag får komma dit. Att försöka börja om och kanske få hjälp på något annat sätt tar också tid. Har haft så här ont sedan augusti och det har inte blivit bättre, men fortfarande så säger de att jag måste få låta det ta tid. Varför fungerar det så här? Varför får jag ingen hjälp. När fan blir det akut? Tycker att jag har ringt alla möjliga människor och sagt att det är riktigt illa, men fortfarande så tar det en sådan himla tid. Det är inte om en månad eller tre som jag kanske har ont, det är nu. NU! i ÅTTA månader och inget har hänt! Just nu önskar jag nästan att de bara kunde söva mig eller lägga mig i koma ett bra tag tills jag väl fått alla tider hos läkare, ortopedtekniker and so on.

Jag har inte råd att vänta mer! Livet tickar på, jag måste försöka tänka ut både en plan A och B inför framtiden, men just nu är jag bara så trött! Så jäkla less på detta! Vet inte vem jag är, vad jag ska göra, hur mitt liv skulle kunna se ut när jag lever som jag gör nu. Är så jäkla less på att behöva bråka hela tiden! Hur ska jag kunna ta hand om mig själv när jag inte får någon hjälp?! Nu ikväll har jag sovit på soffan och vaknade för cirka en timme sen. Klockan 19:00 skulle jag ha suttit på första parkett på dramaten för att få se min musikhusgud på scenen, men istället så somnade jag och vaknade så jag inte hann dit. Allt på grund av att jag ständigt är så trött för att jag har ont, får bråka och är ledsen.

Hur länge ska jag behöva peppa mig själv genom att hela tiden tänka ?Lite till, sen får du vila?. Jag orkar inte peppa mig själv längre, allt är så klyschigt, jag tror knappt på det längre. Jag skiter i om det blir bättre i framtiden för det är fortfarande nu som det är jobbigt.

Förlåt hörni för ett sjukt bittert inlägg, men måste få psykbryta lite ibland ;). Har förflyttat mig till sängen, ska sätta på en podd och försöka sova lite till. Så hoppas vi att jag vaknar imorgon med lite mer hopp och bättre tankar än vad jag har just nu.

Kärlek till er och godnatt!

Då ligger jag här i sängen och funderar på om det verkligen var värt det. Att rida. Mår illa, skakar och det känns som att hjärtat slår fortare för att jag inte riktigt kan andas normalt. Jag har så ont i kroppen! Hade det varit träningsvärk så hade jag varit glad, men när det pulserar i varje led man har och när smärtan inte riktigt går att tänka bort, det är en annan sak.

Är så trött. Så trött. Men jag kan inte slappna av. Ännu en gång så känns det som att kroppen vann över min hjärna, jag var inte tillräckligt stark för bakslag. Ser allt som ett misslyckande, igen. Tvekar på mina val för att kroppen strejkar.

Fan! Måste försöka sova. Andas.

Klockan visar 04:30 och jag är fortfarande vaken. Jag ligger på rygg i sängen och stirrar blint upp i taket, ur telefonen strömmar musiken på låg volym. Den där spellistan med låtar som jag lyssnar på när jag är ledsen. Jag vet att jag borde försöka tänka på annat så jag förhoppningsvis kan sova, men det går inte. Istället så lyssnar jag på dessa låtar och det känns som att hela jag ska gå sönder av känslor. Textrader jag känner igen mig i, musikstycken som är så vackert komponerat eller sångröster som gör att det känns som att hjärtat går i tusen bitar. Hela jag gör ont. Vill skrika, gråta, stampa och slå, men jag är som förlamad. Orkar knappt andas mer, livet är för tufft. Jag är inte tillräckligt stark för detta.

Samtidigt som jag vill leva. Tänker på framtiden, på fina minnen, på det som gör mig glad. Det känns så långt borta. Men hela jag vill leva. Jag vill så mycket så jag tror att jag kommer att explodera. Men jag är livrädd. Rädd för att vara glad. Rädd för att vara ledsen. Rädd för att släppa in folk i mitt liv. Rädd för att vara ensam. Hur kan jag vara så här splittrad? Hur kan jag vilja leva så mycket samtidigt som jag inte orkar?

Vaknar nästa morgon. Känner att klumpen i magen är kvar. Hela jag gör fortfarande ont av känslor. Men jag gör det jag ska, det jag måste. Skrattar, skämtar, säger att allt är bra. För att sen komma hem till känslokaoset igen.

Andas. Jag måste. För jag är en överlevare.

Vänner. Är inte på topp idag. Sov dåligt och är bara allmänt ledsen. Har varit så himla trött hela dagen och haft mer yrsel och llamående än vanligt, vet inte vad det beror på. Känner att jag har gått runt med en klump i magen hela dagen idag, men jag orkar inte gråta och jag kan inte. Känslomässigt kaos med andra ord. Kan också vara för att jag hade en tuff timme hos min psykolog idag också. Vill bara vara glad och positiv igen. Skratta. Vill träffa folk samtidigt som jag inte vill det, för jag får så himla ont i kroppen då. Men vill känna att jag har ett liv, för just nu känns det tungt. Ska nog gå och sova strax tror jag, känner mig så jäkla dålig och svag som är så här ledsen och vill bara försvinna egentligen. Då kan det vara skönt att få sova, ibland känns mardrömmarna bättre än det riktiga livet...

Kan inte sova. För mycket i huvudet. Allt är kaos och jag vill bara bryta ihop, skrika, gråta. Men jag kan inte. Är fortfarande så arg. Vill isolera mig från allt och alla samtidigt som jag bara vill att någon ska krama om mig och säga att allt kommer bli bra. Hatar dessa nätter, hatar denna ångest. Hatar att må så här.

Måste försöka tänka bort denna ångest. Andas. Sova och tro på att det blir en natt utan mardrömmar...

Idag började den andra fasen med min medicin och jag mår sådär. Har dessutom varit en tuff vecka så det kan påverka måendet också. Fick jag ställa in ridningen och lyssna på kroppen, att sätta sig på en hästrygg när man är så här trött, yr och har ont kändes inte som den bästa idén. Jag är fortfarande förbannad sedan i tisdags. Kan inte sova, kan inte tänka helt klart, koncentrera mig fullt ut. Snart så stänger jag av på riktigt och bara låter allt hända, för när fler och fler hemska saker händer på samma gång så orkar man inte leta efter det där ljuset längst bort i tunneln längre. Man kör bara på i mörkret. Är samtidigt så jäkla less på att allt går emot mig, att allt dåligt just ska drabba mig eller någon annan i min närhet. Det räcker nu! Det räcker, det räcker, det räcker!

Jag är så arg och ledsen på samma gång så det känns som att hela jag snart brinner upp av känslor. Vill typ bara gråta, men jag är så himla arg så jag kan inte. Det är bara ilska och frustration och för en gång skull så känner jag i hela kroppen att det faktiskt är okej att vara arg. Men det tar ju också så otroligt mycket energi, så jag är glad att jag ändå lyckats träffa vänner och göra annat roligt under veckan och att jag kan pausa lite med att kolla på bra serier lite då och då under dagarna jag inte har något planerat. Annars så blir jag nog galen tillslut haha.

Så ja, var tacksamma för det ni har vänner. Nu ska jag hoppa in i duschen och förhoppningsvis bli lite piggare!

Älskade fina vän, vad jag hade behövt få krama om dig nu! <3

Jag har alltid känt att det har hjälpt att vara ärlig mot mig själv genom att skriva. Men nu har det verkligen tagit stopp. Ångesten är för stor. Jag avskyr att jag känner mig så maktlös. Att dödsångesten ibland tar tag i mig så jäkla mycket hårdare än vad jag tror att den gör. Att jag ena dagen kan vara så trygg, säker, positiv och glad men andra dagen är jag helt handlingsförlamad av ångest. Drömmer mardrömmar och går med en klump i magen resterande av dagen. Tänker för mycket, tänker för lite. Känner för mycket, känner för lite.

Jag vågar inte ens skriva det jag känner längre, vågar knappt tänka det jag tänker utan att tro att det kommer bli sant. 

Varför gör du så här mot mig? Varför tar du så stor plats? Så som jag lever nu påminner mig för mycket om dig. Det krävs så lite just nu för att jag ska falla och jag hatar att jag ska behöva känna att du är starkare än mig!

Jag var ju så glad nyss. Varför ska du komma och förstöra det varje gång?!