....när det gör ont bara av att hålla i en gaffel när jag äter

...när jag håller i något och helt plötsligt tappar styrkan och tappar greppet

...när jag känner smärtan pulsera i varenda led

...när jag tror att jag börjar bli magsjuk, men sedan inser att jag mår illa på grund av smärta

...när jag som mest av allt vill ha och behöver en kram, men ingen får röra mig för det gör så ont i kroppen av beröringen

...när jag är så trött så det känns som att jag skulle kunna sova i flera år

...när jag verkligen måste ställa frågan "Var det värt smärtan?"

...när jag måste ställa in mina planer

...när jag faktiskt lyssnar på kroppen och vilar, men jag inte kan slappna av för den där pulserande smärtan tar över

...när jag måste sova utan täcke för att täcket känns för tungt och skapar mer smärta

...när jag knappt kan ha kläder utan att det gör ont

...när sängen känns som en sten att ligga på

...när pulsen slår lite snabbare än vanligt, hela tiden

...när jag inte kan slappna av

...när paniken kommer för att jag känner mig fängslad i min egna kropp

...när jag helst av allt bara vill krypa ur mitt egna skinn

...när det känns tungt att andas

Tuff dag idag. Ligger redan i sängen och hoppas på att kunna sova bort denna smärta i både kroppen och själen. Så ledsen och less och måste få isolera mig lite. Orkar inte med allt just idag.

Jag drömmer så mycket mardrömmar om nätterna så jag börjar bli rädd för att somna. Vill inte vakna upp i panik längre, vill inte somna om med hög puls och tårar i ögonen. Somnade inte förs vid 4 inatt, FYRA!? Ångest som går upp och ned, illamåendet likaså. Vet knappt hur jag mår, vad jag känner, vem jag är, vad jag behöver.

Allt känns bara kaos just nu.

Hej på er finingar! Dagarna går här hemma, börjar tycka att det går en aningen långsamt dock. Har också sovit sjukt dåligt de senaste två nätterna typ vilket är sjukt frustrerande. Drömmer jättemycket, känns som att jag drömmer exakt hela nätterna och så vaknar jag till, svårt att somna om och inte förs vid kanske 5 på morgonen så kan jag känna att jag har lättare för att somna om och då vill man heller inte sova bort hela dagen. Jag får påminna mig själv många gånger om dagarna att jag också ska försöka låta denna vecka bara vara som den är när jag stressar upp mig, får ångestattacker eller typ bryter ihop för att jag får ont av något så lite som att typ hänga en tvätt ibland.

Nu ikväll så har jag iallafall gjort lite nytta, varit iväg på styrelsemöte med distriktstyrelsen. Ett bra möte med massa skratt, bra diskussioner och beslut. Sjukt att jag suttit med i denna styrelse nu i snart ett år och jag ångrar det inte för en enda sekund! Kom hem för ett tag sedan och är väl egentligen helt och hållet slut som artist, så ska äta något litet och sedan är det sängen som gäller!

Vet ni vad det jobbigaste är att må så här himla upp och ned? Det är att jag varje morgon när jag vaknar tänker "jag vill inte, jag orkar inte" för jag mår så dåligt, fysiskt alltså. Att jag inte har någon motivation för någonting och att jag verkligen inte litar på min kropp och mitt mående. Idag till exempel så har illamåendet stått mig upp i halsen hela dagen! Trots att jag sovit okej och ätit som man bör, men ändå så mår jag illa och blir så ledsen. Klättrar på väggarna, har inget att göra. Vill gå en promenad, vill städa lägenheten, laga massa mat, kanske till och med ta och öppna en bok och prova läsa lite, kolla på serier, filmer, träffa någon kompis, men koncentrationen kan inte bibehållas mer än en kvart, samtidigt att orken inte finns till att göra allt detta. Så frustrerande!

Något som jag ständigt kämpar med efter min cancerdiagnos är ju det dåliga samvetet över att jag inte tar tillvara på livet. Vet inte hur många gånger som jag känner att jag inte lärt mig något efter cancern. Medan andra efter sin diagnos ändrar om i sitt liv, prioriterar annorlunda, lever efter mottot ?Carpe diem? varje dag så är jag kvar på samma plats som innan och känner inte alls så. Att jag nu sitter med en sjukskrivning på heltid i en månad framåt gör inte mitt samvete bättre, snarare tvärtom. Blir ännu mera stressad, får ännu dåligt samvete över att jag inte gör någon nytta i livet eller om dagarna. Även om det inte alltid kändes toppen att åka till jobbet så gjorde jag ändå något. Igår kände jag inte alls så här, så ja mitt humör är verkligen som en berg och dalbana. Imorgon ska jag iallafall få prata med en läkare om min medicinering och sedan får vi se vad som händer. Det här med att ta en dag i taget och vara snäll mot mig själv är inte så lätt...

Det gick inte längre. Jag orkade inte mer. Inte efter hösten som varit och som det är nu. Fasiken vad jag har tvingat mig själv att gå upp ur sängen varje morgon. Kämpat mig igenom dagarna, krigat, försökt vara stark, inte visa eller säga för mycket vad jag egentligen känner, sagt ja när jag borde sagt nej. Jag vill ju så mycket samtidigt som jag inte orkar. Jag är så otroligt trött så jag knappt orkar att ta tag i något, så jag knappt orkar andas. 

Men för någon vecka sedan så bestämde jag mig att nu måste jag göra något, hur jobbigt det än är. Jag måste få hjälp. På riktigt. Smärtan i kroppen och i själen är kanske ingen 10a om jag skulle få en sådan fråga från läkaren, för den måste jag spara till framtiden. Jag vågar inte tänka att detta är den värsta smärtan jag upplevt. Men den är hemsk och den blir värre. Så jag ringde min läkare, förklarade situationen och idag två veckor senare så har vi träffats. Sjukskriven på heltid, antidepp och någon ny smärtmedicin. Svårt att acceptera.

Just nu ser jag detta som ett fruktansvärt misslyckande. Det här är inte jag! Det här var inte det liv jag hade tänkt mig! Det känns som att allt i mitt liv bara försvinner längre ifrån mig. Allt som betyder något. Hästar, mitt yrke som jag egentligen älskar, ideella engagemang i olika former, musiken. Det jag kämpat för så länge och så mycket, det jag verkligen brinner för, det som gör mig till den jag är. Så blir det bara mindre och mindre av det, kroppen orkar inte. Huvudet orkar inte. Tillslut så står jag nu här, förkrossad, förvirrad och känner mig så sjukt ensam och töntig. Vet inte vad jag kan, vad jag vill, tvekar på mig själv så enormt, tvekar på min kropp, på mina val, på livet. Hur ska jag orka gå vidare? Hur ska jag ta mig ur denna mardröm?

Jag vet att detta inte är livets undergång, att någon gång, någon dag så kommer allt att lösa sig. Kanske när jag minst anar det. Jag kommer att resa mig igen. Men jag har sparkat på mig själv så mycket de senaste åren, jag har inte velat inse hur min verklighet sett ut utan hoppats att allt bara skulle bli bättre, att det bara varit en jobbig period som snart går över om jag står ut lite till, men nu har jag stått ut i flera år. Så det kommer att ta tid att bygga upp mig igen. Bygga upp självförtroendet, självkänslan, min kropp, mitt liv. Jag har varit lite bekväm och ibland lite för nyfiken och envis för mitt eget bästa. Men jag är en fighter, annars hade jag ju inte varit här nu. På något sätt så tror jag att de tuffaste utmaningarna kommer till de starkaste personerna. En dag i taget. Träna på tålamodet. På att säga nej men också våga säga ja när det känns rätt. Be om hjälp. På att vara ärlig mot mig själv och alla runtomkring mig. På att växa upp och bli klok. På att vara snäll mot mig själv. Att våga känna, på riktigt. På att leva.

Det är inte lätt.

Tack ni fina som finns i mitt liv och försöker få mig att må bättre när jag är negativ, ni som fortfarande ser den postiva och glada Elin när jag själv inte tror på vem jag är. Jag är så sjukt jäkla rädd att ni ska försvinna. Att ni inte ska orka med mig, samtidigt som jag bara vill ignorera all kärlek, all pepp, all kontakt med omvärlden. Jag vill klara detta själv och om allt bra i mitt liv ändå ska försvinna, varför ska jag ha er kvar? Så jag säger förlåt i efterhand och i förväg och hoppas att ni stannar. För jag vet innerst inne att ensam inte alltid är stark.

Andas Elin.

Vänner. Livet är inte alls kul just nu av olika orsaker. Nya saker händer varje dag och jag känner att jag inte riktigt orkar med allt. Just nu så känns allt så himla hopplöst. Framför allt så avskyr jag att vara negativ och bara skriva om dåliga saker här. Så tråkigt för er att läsa menar jag och jag blir less på mig själv för att jag är så ledsen hela tiden. Så jag tror att jag pausar här i några dagar och ska fösöka samla på mig lite positivitet innan jag tittar in här igen.

Tack och förlåt.

Ta hand om er. Kram!

Bryt ihop och kom igen.

Ibland så måste man bara försöka tro på de där klyscherna. Hur ledsen man en känner sig. Vill bara försvinna idag, den positiva känslan jag känt sedan i onsdags är totalt bortblåst. Nu är jag så förvirrad, så osäker på mig själv och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Den känslan jag hade för några veckor sedan, att jag håller min koncentration ett tag, sedan kommer jag tillbaka till verkligheten och får lite panik av det. Just nu så känns allt så himla hopplöst och jag blir så frustrerad och besviken på mig själv för att jag inte klarar av ett litet litet snesteg eller motgång utan att helt bryta ihop.

Vart går egentligen gränsen när det är akut eller inte? Hur jobbigt ska det kännas innan man verkligen får säga att man inte orkar mer. Ställa in och skita i alla åtaganden?

Nä vänner, förlåt. Ska försöka sova nu. Vill bara sova och hoppas på att allt är bra imorgon. Att något mirakel har skett...

Äntligen helg! En vecka med så otroligt mycket känslor. Kaos i ena sekunden, lite struktur och hopp i andra, minnesförluster, telefonsamtal i mängder, tjafs, stöttning, skratt, dåligt samvete, förvirring, förklaring. Ja, denna vecka har varit krävande. Har så ont, men kan inte sitta still. Vill massa men orkar inte. Skrattat, men varit ledsen. Hållit ihop på jobbet, men brutit ihop hemma otaliga gånger. Det är tufft. Det har varit en lång vecka känner jag och just nu undrar jag hur jag ska orka med helgen. Men jag kör på, för jag vill. Samvetet kan inte ställa in-kommer ändå ha ont och vara slut.

Min energi är som ett halvdåligt batteri. Ibland så lägger man ifrån sig batteriet och tänker att vilar det lite så fungerar det ett tag till. Sedan använder man samma batteri och det fungerar bra till en början och man börjar känna lite hopp, men efter ett tag så slutar det att fungera och tillslut så måste man ändå byta ut det. Lite så är det för mig. Jag tror att jag orkar, det känns bra till en början, men sen så försvinner orken sakta sakta och sedan däckar jag i princip. En natt med bra sömn, en dags vila eller en veckas vila när det är riktigt illa. Sedan på´t igen. Men redan efter första timmarna så börjar det om igen med det där halvdåliga batteriet. Så. jäkla. frustrerande!

Jaja, nu är det iallafall helg och jag har längtat i hopp om att jag får vila lite. Har varit en helt ok dag på jobbet iallafall med massa skratt och även allvar såklart :). Nu är jag så sjukt trött, men tänkte faktiskt försöka ta en liten tupplur nu efter att jag skrivit klart detta, sedan ska jag hoppa in i duschen, svira om till bättre kläder och åka in mot stan för musikal!

Fick en fin överraskning när jag kom till jobbet imorse, jag fick behålla den hihi.