Hej på er vänner! Hemma, mätt och belåten och ska alldeles strax börja städa i köket när jag skrivigt klart detta inlägg.

Dagen började med en härlig sovmorgon till 08:45 ungefär, så skönt! Sedan gjorde jag mig i ordning, gick ned till espresso house och köpte en kaffe för att sedan sätta mig på tåget till Solna för att ha ett samtal med min psykolog. Det var ett tag sedan som vi sågs nu, men det var verkligen dags för mig att ta tag i detta igen. Just nu är jag inne i en tuff period så jag behöver någon som jag bara kan spy ut allt hos och sedan försöka få ordning på alla tankar och känslor. Har ju provat att gå till så många olika psykologer men den jag går hos nu känns nog bäst, skönt det! Vi pratade på i en timme och när vi hade bokat in lite fler träffar och jag hade tackat för mig så kändes det så bra att åka till jobbet.

Väl på jobbet (kom så mycket senare än vad jag trodde) så var det full fart på avdelningen. Många barn och högt tempo som vanligt haha. Men de flesta timmarna spenderades i parken och sedan ute på förskolegården, härligt med lite friskluft och glada barn! Slutade 16:30, åkte hem och gick igenom Coop en snabbis för att hämta ut ett paket som jag inte visste vad det var haha. Nu har jag ätit middag och öppnat paketet och kan nu välkomna mina nya favoritskor in till skofamiljen här hemma!

Alltså, hur snygga är de inte?!

Nä vänner, köket kallar!

Idag har jag haft en tuff dag. Av någon anledning så har smärtan varit väldigt hög. Beröring från barnen på jobbet har gjort att jag bitit mig i läppen flera gånger för att inte skrika rakt ut och dra mig undan när de klappat på mig eller så. Gar fortfarande ont,kan knappt ha täcke på mig nu när jag försöker att sova. Hatar detta! Sorry för tråkigt inlägg, var bara tvungen att skriva av mig.......

Okej, nu har jag gråtit en skvätt, velat lite fram och tillbaka om jag verkligen vill publicera detta inlägg, men ändå beslutat mig för att göra det. Så här kommer det...

Igår blev allting klart. Jag har skjutit på detta så himla länge nu och haft så otroligt mycket ångest över detta, jag har inte velat tänka på det eller velat lyssna när folk sagt åt mig att jag måste göra något. Men nu har jag kommit till en punkt där jag snart rasar ihop fullständigt, ibland känner jag mig som en tickande bomb som när som helst bara kan explodera av känslor. Hur mycket jag än försöker och vill så kan jag inte fortsätta så här, jag var helt enkelt tvungen att göra någon förändring för att orka leva och göra det jag älskar. Hur tufft det än känns. Idag gick jag ned i tid på jobbet, eller rättare sagt, jag är sjukskriven på 25%. Enligt läkare så borde jag jobba max 50%, men jag vägrar. 75% it is och min förhoppning är att det ska fungera bra. 

Jag har inte riktigt smält detta beslut trots att jag har vänt och vridit på detta i över ett år, jag har försökt hitta andra lösningar, provat fram och tillbaka, men inget har riktigt fungerat, jag kommer alltid tillbaka till där jag började. Det känns inte helt bra i hjärtat än, men långsamt så försöker jag att acceptera hur läget är. Sjukskrivning igen och allt som har med sjukhus att göra just nu ger en sådan enorm ångest. Det sista läkaren sa när vi sa hej då igår var att jag har tagit ett klokt beslut angående detta. Det sista min arbetsterapeut sa innan vi skildes åt var bra jobbat och gjorde två tummar uppåt och kramade om mig, som att hon verkligen förstår hur jobbigt jag tycker att detta är.

Just nu ser jag inget bra i detta beslut och vill verkligen inte ha det så här. För mig så är detta ett misslyckande och ett riktigt slag på mitt självförtroende. Det var inte så här det skulle bli och jag är sjukt besviken. Jag är tacksam över alla hejarop och den kärlek jag får från olika håll i min närhet men ni får också ge mig lite tid, så småningom så har jag landat och börjat acceptera hur livet har blivit. Men just nu så känns det tungt...

Just nu så är jag så trött. Hela tiden. Jag kan knappt ta beslut. Känner att jag inte vet någonting. Jag orkar knappt ta hand om mig själv, orkar inte städa, laga mat, duscha, vill bara låsa in mig. Isolera mig. Jag vill bara att tiden ska stanna, så jag får chans att stanna upp och tänka efter. Livet bara går och jag vet ingenting. Folk frågar och jag blir så fruktansvärt stressad av alla dessa frågor. Det är så lätt att säga att allt löser sig, men så enkelt är det inte tyvärr, känns det som iallafall. Jag vet att saker och ting inte löser sig genom att isolera sig, jag vet att det krävs mer än så. Men det känns så fruktansvärt jobbigt just nu.

Detta skrev jag i april förra året och jag känner att jag mår så här igen.

Vet ni vad det värsta i allt detta är? Att jag börjat tvivla på mig själv, att jag känner mig otillräcklig, att jag nästan varje dag går hem med tanken av att jag inte längre gör något bra jobb. Att jag inte orkar göra ett bra jobb utan istället fokuserar på att orka med dagarna. Jag har alltid känt att jag vet vad jag vill och kan och att jag inte är rädd för att säga ifrån och komma med ideér. Men nu sitter jag ofta på möten på jobbet och vet inte vad jag tycker och tänker längre. Det tär nog mest på mig, att jag känner att jag har tappat allt i min yrkesroll....

Var inte riktigt beredd på detta. Denna ångest. Varför nu?

Jag trodde att jag hade lärt mig, vuxit, blivit klokare och starkare. Men likt förbaskat så finns du där omedvetet och påminner mig om allt.

Varför kan du inte lämna mig ifred?!
Räcker det inte nu?

JAG HATAR DIG CANCERJÄVEL!

Det känns som att det kommer att bli en tuff natt, ångesten står mig upp till halsen på riktigt. Det var ett tag sedan som någon sa ifrån på skarpen. Någon som såg rakt igenom mig.

En dag i taget Elin.
Andas.
Lev.

Just nu är jag så förbannat jäkla less på sjukvården!! Helst av allt skulle jag vilja typ skrika och kasta sönder något i frustration! Det har tagit över 1 år att få hjälp, men fortfarande så sitter jag här med samma jäkla problem som gör att min kropp slits mer än vad den egentligen ska behöva. Jag har gått omvägar och träffad andra läkare för att få remisser ivägskickade till rätt slags läkare, jag har efter det fått vänta i månader för att få en kallelse, jag ber om hjälp och säger att det är akut då jag har en funktionsnedsättning som försvårar livet tillräckligt bara det. Varken vårdcentralen eller sjukhusen tar mig på allvar. Jag får inte hjälp med det som jag behöver hjälp med utan får stå ut med undersökningar och läkarbesök som är totalt onödiga. Jag får bara tillfällig hjälp och de bryr sig inte om att följa upp eller hjälpa mig vidare....

Denna vecka valde jag att gå hem från jobbet på måndag förmiddag då jag inte var på topp. Hade kämpat mig egenom hela förra veckan och kände att jag behövde vila då jag troligtvis har något virus i kroppen som inte riktigt vill bryta ut. Jag valde att gå hem för att vila kroppen inför den lilla operation som jag ska göra på fredag, men nu idag fick jag ett samtal om att operationen blir inställd och jag får vänta till februari (trodde de) innan det händer något.

Jag blir så jävla less. Det som gör mig mest ledsen och frustrerad är att detta bara är EN av de saker jag behöver hjälp med, det finns massa saker som jag skulle behöva ta tag i och få hjälp med, men jag orkar inte. Jag orkar inte mer läkarbesök, jag orkar inte mer samtal, jag orkar inte mer läkarbyten.

jag orkar inte kriga mer, jag orkar inte vara den starka.

Jag orkar helt enkelt inte.

Jäkla skit!!!!!!!

Vid den här tiden så ska jag egentligen sitta på hästryggen. Men även idag fick jag ringa och avboka på morgonen då kroppen skriker. Denna termins ridning har varit så kass och jag mår så fruktansvärt dåligt av det. Jag har inte orkat och jag har haft alldeles för ont i kroppen, allt har bara varit piss. Jag vill inget hellre än att känna det där suget i magen av lycka då det känns som att det enda man vill göra är att rida. Egentligen så vill jag inte skriva något om detta då jag vet att jag kommer sitta och kippa efter luft för jag kommer gråta så mycket. Jag orkar inte gråta mer och jag orkar inte tänka på hur ont allt detta med ridningen och stallet egentligen gör. Så istället blundar jag och låtsas som att problemet inte existerar. Väldigt dumt kanske, men jag orkar verkligen inte ta tag i detta och göra något åt det. Jag är bara så jäkla ledsen över hur allt har blivit. Vill bara att allt ska vara som förr, nu går allt bara åt skogen varje gång jag känner mig stark nog att försöka hitta en lösning på detta....

På den tiden jag kunde rida...