lyckopillerelin

Inlägg publicerade under kategorin Jag går i tusen tankar

...

Av Elin - 1 november 2016 08:04



Tack för att du påminner mig om att det finns någon som är större. Någon som känner mig som ingen annan, någon som alltid finns där när jag känner mig som mest ensam, någon som älskar mig över allt annat och vet precis hur jag är och vad jag klarar av. Tack för att du påminner mig om det mest självklaraste som finns. Tack för att du får det att låta så enkelt. För det är just så det är. Enkelt. Tack för att du är du. Jag kommer alltid älska dig för det.



ANNONS

...

Av Elin - 31 oktober 2016 21:23


Allting är en enda röra. Jag vet varken ut eller in och jag vet inte om jag kommer kunna ta mig ur allt detta. Om jag orkar. Det känns så tungt just nu.

ANNONS
Av Elin - 30 oktober 2016 19:33


De senaste veckorna så har jag verkligen saknat stallet och ridningen. Jag saknar att få skit under naglarna, att få lukta häst, att få torv i hela ansiktet när man myser med hästarna, att höra Jissas gnägg när man kommer och hälsar på henne, att rida och känna träningsvärken nästa dag, att få skratta med vänner, att höra Åsas stämma direkt när man öppnar dörren till något ridhus, att under de kalla månaderna på året ställa sig frågan varför man sysslar med denna sport när det är så kallt och geggigt, att några sekunder senare bli påmind om varför, för att känna kärleken mellan häst och människa när en varm mule vilar på axeln. Jag saknar det så mycket så fruktansvärt mycket så hela kroppen skriker. Jag vet att det bara är att höra av sig, att åka till stallet och klappa på Jissa, men jag tar mig inte dit. Det känns som ett berg att bestiga och jag vet inte riktigt varför. Det är så lätt att säga till andra att det kommer att lösa sig eller att jag ska ta tag i det, men ändå så gör jag det inte.


När det väl kommer till kritan så inser jag att jag fortfarande står kvar på samma ställe och trampar. Det är som att jag ser till att fylla livet med andra saker för att jag inte ska tänka på hur ont detta gör och jag ljuger för andra och mig själv när jag låssats som att det inte är något stort problem. Jag vill bara stoppa tiden. Bara så jag kan reda ut alla dessa känslor och frågetecken. Jag blir så stressad av att livet rullar på och att jag inte har någon aning om hur jag ska ta mig ur detta lidande för att sedan gå vidare. Jag vill bara att allt ska vara som förut igen. Jag vill ha tillbaka min plats där inget ont kunde hända. Där stress inte existerar. Min trygghet.

Av Elin - 28 oktober 2016 13:54


Då var det fredag igen och jag kan idag checka av en månad smärtrehabilitering i agendan. Dessa veckor har gått så sjukt fort! Trots att vi alla har tyckt att det varit otroligt jobbigt vissa dagar och stunder så har vi ändå åkt dit nästan varje dag och försökt jobba med oss själva ändå. Efter en månad på smärtkliniken så har teamet och hela gruppen börjat se på mig hur jag mår utan att jag behövt säga något. Det har varit så skönt. Så tryggt. Nu är det dags för mig att ta nästa steg, men utan dem. Det känns lite läskigt om jag ska vara ärlig, men jag vet att jag är på väg åt rätt håll iallafall. Är det något som jag lärt mig så är det att klappa mig själv på axeln lite då och då. Bara att jag nu kan checka av dessa veckor är så stort. Det är mycket i mitt liv som jag måste jobba med och det kommer vara jobbigt och ta tid, men nu har jag iallafall tagit ett kliv i rätt riktning och det känns bra. Idag på sjukhuset så hade vi lite avslutning men så körde vi ändå lite träning i gymmet. Efter det så hade vi avslutningsfika och så pratade vi lite om framtiden och hur vi kände oss nu efter dessa veckor. Kommer verkligen kännas tomt nu de fösta dagarna nästa vecka då vi hunnit lära känna varandra och bli vänner. Men det kändes ändå som att vi alla gick ut från sjukhuset idag efter ett stort kramkalas stolta, nöjda och tacksamma över vad vi alla har varit med om. Det bästa är att vi alla åtta i detta program klickade direkt och vi har redan börjat planera att träffas och peppa varandra även i framtiden. Vad är det man brukar säga? Hoppet är det sista som lämnar människan! På måndag börjar jag jobba igen, men på 50% och lite andra arbetsuppgifter och det ser jag faktiskt fram emot!


Fikatajm


Vi avslutade med en 15 minuters avslappning, så skönt! Notera hur armen ligger haha, det ser inte alls konstigt ut! :P



Av Elin - 13 oktober 2016 17:29


Alltså vilken knäpp dag har har haft och fortfarande har idag! Jag vet inte om det är PMS som spökar eller om det är sjukhuset som får mig att bli så här knäpp. Ni vet när man vissa dagar bara vaknar upp och är så arg, så less och så ledsen på samma gång? Så har jag haft idag. Planer som blivigt ändrade fram och tillbaka men som ändå kanske var lika bra att de blev inställda då jag mår så här idag.


Kände inte av det på vägen till sjukhuset på samma sätt, men när jag var där så kändes allt så jäkla jobbigt. Jag ville bara skrika åt all personal att det inte är någon idé att de lär mig allt detta, att det inte kommer att fungera och att de aldrig kommer att förstå hur jag mår! Jag känner att det blir jobbigare för varje dag som går. Jag känner att tiden går och att jag inte tar tillvara på denna chans. Jag känner att allt bara är hopplöst. Jag blir stressad av att inte få vara stressad. Jag blir stressad av att jag just nu inte klarar av att leva det liv jag vill leva och jag blir stressad och pressad av att det känns som att de kommer och klampar in i mitt liv och har åsikter om hur jag lever det. Jag förstår varför de gör det. Tro mig, jag förstår. Jag förstår att min kropp måste hålla resten av livet och att jag måste göra något åt det. Jag känner säkert så här bara för att vi jobbar med livsvanor och allt sådant, det väcker såklart mycket tankar och känslor hos alla oss. Jag är också yngst i gruppen och alla andra önskar att de kunde få vara 25 igen då de orkade med allt möjligt och här sitter jag 25 år och känner som dem redan.


Jag tror också att detta kommer nu då jag var i stallet igår, inte i Vällingby, men i ett stall. Kom hem vid lunch, åt pannkakor fick en misstänkt ångestattack, Mötte upp Elin vid bussen efter mycket om och men, åkte hem till henne för att hämta mina tyglar, kom hem, grät lite till och nu har jag precis pratat och gråtit lite när jag pratat i telefon med Julia. Så nu känns det ändå bättre. Ska försöka lägga denna dag bakom mig och försöka på ny kula imorgon. Ta hand om varandra tills dess!



Av Elin - 30 september 2016 12:30


Denna fredag blev inte riktigt som jag hade planerat. Idag skulle ha varit den sista dagen på jobbet innan en månads sjukskrivning på heltid påbörjas igen. Men det blev inte något jobb idag då jag mådde så himla dåligt inatt. Så sista dagen blev igår istället. Nu har jag ju jobbat i lite mer än en månad ungefär och bärjar precis komma in i arbetet innan jag försvinner igen. Hela oktober kommer jag att gå ett rehab-program via Smärtkliniken. Genom olika arbetsmetoder så kommer jag att få prova på och lära mig hur jag bäst kan hantera just min smärta och lära mig att leva med den.

 

Det går väldigt mycket tankar i mitt huvud just nu. Ena sekunden så vill jag bara i panik avboka allt, sjunka genom jorden och försvinna från alla krav och all press. Medan andra sekunden så är jag så nyfiken och vill veta mer hur jag kan jobba med min smärta på bästa sätt och hitta just mitt sätt. Ibland känns det som om jag har gått helt fel väg och ibland känns det helt rätt. Det är kort och gott nästan en blandning mellan hopp och förtvivlan. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är nervös, för det är jag. Sjukt nervös!

 

Jag försöker att ta en dag i taget, men det är svårt. Jag vet att allting handlar tillslut om att jag måste fatta olika beslut som påverkar mitt liv i fortsättningen, hur jobbigt det än är och hur många jag än frågar om om råd av så ligger valet ändå tillslut hos mig. Jag måste ta första steget, jag och ingen annan. Det är jättetufft. Jag kan bara be till Gud och hoppas på att det mesta kommer att ordna sig under oktober månad. Men först och främst så ska jag ta helg innan jag kör igång på måndag.

 


 

 

 

...

Av Elin - 7 augusti 2016 21:33


Jag saknar dig. Jag saknar er.

 

Tack för allt ni gett mig. För att jag alltid har varit perfekt i era ögon. För att ni alltid har stått bakom och hejat på mig. 

Av Elin - 16 juni 2016 11:27


Har ni hört talas om skrivpuff? En blogg där man kan få lite blogginspiration, eller så använder jag den. Idag kom det upp en utmaning som jag gärna ville göra. Det stod så här:


"Ta en bok. 


Välj en slumpmässig  sida i mitten av boken.
Skriv en text baserad på en mening från sidan.

Berätta gärna vilken bok du valt.
Du avgör själv hur trogen ursprungsmeningen du vill vara."
 

Jag tog boken "Här ligger jag och blöder" Läste den för många många år sedan och såg den i bokyllan när jag tittade upp. Slog upp en sida i mitten och det jag läste först och fastnade för var denna korta text:
 
"Att leva betraktas som en konst. Som i all annan konst blir konstnären bättre endast genom övning. Insikten om konstnärens hemligheter uppnås genom att man gör misstag."
 
 

Jag tycker verkligen att detta stämmer. Just nu känner jag att jag går igenom en sån där jobbig fas som uppstår i livet. Tankar och känslor som nog alla har eller har haft minst en gång i livet. Jag har alltid vetat vem jag är, men under våren så har det känts som att en bomb bara har väntat på att få explodra och tillslut så gjorde den det. Jag har gjort många misstag under denna termin både på jobbet och privat. Jag är inte alls där jag vill vara i livet och för mig är det svårt att acceptera. Ibland gör sanningen ont och det känns verkligen som att hela jag blöder. Alla sår som jag på något sätt har försökt att läka har gått upp igen och det är tufft. Långsamt, långsamt så jobbar jag med att acceptera att det är så här. Jag vet att den dagen kommer komma när allt känns bra igen, jag måste bara få låta detta ta tid. Precis som konstnären i texten så övar jag, tar nya beslut i livet och så får jag helt enkelt se om det var rätt eller om jag måste göra om något. Hur ont det än kan göra. Nu gör det ont. Men det blir bättre med tiden.
 
En lycklig stund från förra året.

 

 

read my blog in your language!

bloglovin

“May the focus of my day be on the priorities of life. Love God, family and friends, take care of my health, and be the best I can be in all that I do.”

bloglovin

Elin heter jag, jobbar som förskollärare i Stockholm. Det som ger mig kraft är musik och de fyrbenta djuren hästarna.

Kontakta mig

elin_holmer@hotmail.com

Goltz syndrom är en sällsynt, ärftlig sjukdom som karaktäriseras av hudförändringar, men som också kan drabba många andra organ, som ögon, tänder och skelett. Syndromet förekommer företrädesvis hos flickor och kvinnor. Den exakta förekomsten är inte känd. Omkring 200 personer är beskrivna i den internationella medicinska litteraturen. Man känner endast till ett fåtal personer med syndromet i Sverige. Läs mer om mitt syndrom som jag lever med här.

Fråga mig

18 besvarade frågor

Sök i bloggen

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2018
>>>

Kategorier

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

   

   

   

   

Blogg listad på Bloggtoppen.se

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se