lyckopillerelin

Inlägg publicerade under kategorin Jag går i tusen tankar

Av Elin - 23 november 2016 13:32


Under förmiddagen så har jag varit på mitt sista teambesök på Smärtkliniken. Det kändes så tryggt att kliva in på våningen och möta glada leenden från personalen som jag träffade under rehabiliteringsmånaden som jag gick under oktober. Lika tryggt kändes det att kliva in i rummet och möta mitt tea. Jag vet inte riktigt varför de överöser mig med pepp och hejarop, varför de tycker att jag är citat "en klok, mogen och en helt fantastisk person" och "En stark kvinna med otroligt mycket kompetens". Vi hade bara 30 minuter på oss att prata om hur mitt liv såg ut just nu och de drog ut på tiden så mycket de kunde för att citat igen "vi vill liksom inte att du ska gå härifrån, vi allihopa på smärtkliniken som du träffat under din tid här tycker att du utstrålar så otroligt mycket glädje och mod." Känns fint att de tycker så mycket om mig och att de tror på mig, men det är svårt ibland att ta in all deras kärlek, har så svårt att se alla deras fina ord i mig.


Mötet gick iallafall bra och när 30 minuter hade gott så frågade hela gänget om varsin kram och sedan sa vi hej då, tack och lycka till. Det kändes så sorgligt att krama om mitt team, de har verkligen hjälpt mig en bra bit på vägen. Hur jag lever med min smärta kommer alltid att vara ett ständigt arbete, men nu tackvare dem så har jag långsamt börja få tag i rätt kontakter och fått en liten knuff i rätt riktning. Så även om det kändes tungt och lite läskigt när jag gick därifrån så känns det ändå bra!

Hej då Smärtkliniken, tack för allt!

ANNONS

...

Av Elin - 11 november 2016 15:03


Vissa dagar är tuffare än andra. Försäkringskassan, mediciner, sjukskrivningar, läkartider, blanketter. När man efter mycket om och men försöker att ta hjälp så är det som att man får börja om från början. Varje gång.


Ännu ett fall.


Ännu ett misslyckande.




Hur många gånger måste man behöva bli påmind och känna sig svag? Hur mycket tror de att man klarar av? Bryt ihop och kom igen säger man ju och det är precis vad jag tänker att göra. Låser in mig i lägenheten för resten av dagen och tycker synd om mig själv. För just nu så vill jag inte orka. Jag vill inte vara den tjejen som alltid tänker att det kommer att ordna sig.


Det är okej att känna. Det är okej att känna. Det är okej att känna.



ANNONS

...

Av Elin - 9 november 2016 22:18


Ibland så är det som att en stor våg sköljer över mig med känslor. Paniken stiger, hjärtat börjar rusa och det känns som att all luft i mina lungor börjar ta slut. Jag kan knappt andas och jag tror på riktigt att jag kommer att dö.

Hat. Förtvivlan. Rädsla.

Fan!

...

Av Elin - 1 november 2016 08:04



Tack för att du påminner mig om att det finns någon som är större. Någon som känner mig som ingen annan, någon som alltid finns där när jag känner mig som mest ensam, någon som älskar mig över allt annat och vet precis hur jag är och vad jag klarar av. Tack för att du påminner mig om det mest självklaraste som finns. Tack för att du får det att låta så enkelt. För det är just så det är. Enkelt. Tack för att du är du. Jag kommer alltid älska dig för det.



...

Av Elin - 31 oktober 2016 21:23


Allting är en enda röra. Jag vet varken ut eller in och jag vet inte om jag kommer kunna ta mig ur allt detta. Om jag orkar. Det känns så tungt just nu.

Av Elin - 30 oktober 2016 19:33


De senaste veckorna så har jag verkligen saknat stallet och ridningen. Jag saknar att få skit under naglarna, att få lukta häst, att få torv i hela ansiktet när man myser med hästarna, att höra Jissas gnägg när man kommer och hälsar på henne, att rida och känna träningsvärken nästa dag, att få skratta med vänner, att höra Åsas stämma direkt när man öppnar dörren till något ridhus, att under de kalla månaderna på året ställa sig frågan varför man sysslar med denna sport när det är så kallt och geggigt, att några sekunder senare bli påmind om varför, för att känna kärleken mellan häst och människa när en varm mule vilar på axeln. Jag saknar det så mycket så fruktansvärt mycket så hela kroppen skriker. Jag vet att det bara är att höra av sig, att åka till stallet och klappa på Jissa, men jag tar mig inte dit. Det känns som ett berg att bestiga och jag vet inte riktigt varför. Det är så lätt att säga till andra att det kommer att lösa sig eller att jag ska ta tag i det, men ändå så gör jag det inte.


När det väl kommer till kritan så inser jag att jag fortfarande står kvar på samma ställe och trampar. Det är som att jag ser till att fylla livet med andra saker för att jag inte ska tänka på hur ont detta gör och jag ljuger för andra och mig själv när jag låssats som att det inte är något stort problem. Jag vill bara stoppa tiden. Bara så jag kan reda ut alla dessa känslor och frågetecken. Jag blir så stressad av att livet rullar på och att jag inte har någon aning om hur jag ska ta mig ur detta lidande för att sedan gå vidare. Jag vill bara att allt ska vara som förut igen. Jag vill ha tillbaka min plats där inget ont kunde hända. Där stress inte existerar. Min trygghet.

Av Elin - 28 oktober 2016 13:54


Då var det fredag igen och jag kan idag checka av en månad smärtrehabilitering i agendan. Dessa veckor har gått så sjukt fort! Trots att vi alla har tyckt att det varit otroligt jobbigt vissa dagar och stunder så har vi ändå åkt dit nästan varje dag och försökt jobba med oss själva ändå. Efter en månad på smärtkliniken så har teamet och hela gruppen börjat se på mig hur jag mår utan att jag behövt säga något. Det har varit så skönt. Så tryggt. Nu är det dags för mig att ta nästa steg, men utan dem. Det känns lite läskigt om jag ska vara ärlig, men jag vet att jag är på väg åt rätt håll iallafall. Är det något som jag lärt mig så är det att klappa mig själv på axeln lite då och då. Bara att jag nu kan checka av dessa veckor är så stort. Det är mycket i mitt liv som jag måste jobba med och det kommer vara jobbigt och ta tid, men nu har jag iallafall tagit ett kliv i rätt riktning och det känns bra. Idag på sjukhuset så hade vi lite avslutning men så körde vi ändå lite träning i gymmet. Efter det så hade vi avslutningsfika och så pratade vi lite om framtiden och hur vi kände oss nu efter dessa veckor. Kommer verkligen kännas tomt nu de fösta dagarna nästa vecka då vi hunnit lära känna varandra och bli vänner. Men det kändes ändå som att vi alla gick ut från sjukhuset idag efter ett stort kramkalas stolta, nöjda och tacksamma över vad vi alla har varit med om. Det bästa är att vi alla åtta i detta program klickade direkt och vi har redan börjat planera att träffas och peppa varandra även i framtiden. Vad är det man brukar säga? Hoppet är det sista som lämnar människan! På måndag börjar jag jobba igen, men på 50% och lite andra arbetsuppgifter och det ser jag faktiskt fram emot!


Fikatajm


Vi avslutade med en 15 minuters avslappning, så skönt! Notera hur armen ligger haha, det ser inte alls konstigt ut! :P



Av Elin - 13 oktober 2016 17:29


Alltså vilken knäpp dag har har haft och fortfarande har idag! Jag vet inte om det är PMS som spökar eller om det är sjukhuset som får mig att bli så här knäpp. Ni vet när man vissa dagar bara vaknar upp och är så arg, så less och så ledsen på samma gång? Så har jag haft idag. Planer som blivigt ändrade fram och tillbaka men som ändå kanske var lika bra att de blev inställda då jag mår så här idag.


Kände inte av det på vägen till sjukhuset på samma sätt, men när jag var där så kändes allt så jäkla jobbigt. Jag ville bara skrika åt all personal att det inte är någon idé att de lär mig allt detta, att det inte kommer att fungera och att de aldrig kommer att förstå hur jag mår! Jag känner att det blir jobbigare för varje dag som går. Jag känner att tiden går och att jag inte tar tillvara på denna chans. Jag känner att allt bara är hopplöst. Jag blir stressad av att inte få vara stressad. Jag blir stressad av att jag just nu inte klarar av att leva det liv jag vill leva och jag blir stressad och pressad av att det känns som att de kommer och klampar in i mitt liv och har åsikter om hur jag lever det. Jag förstår varför de gör det. Tro mig, jag förstår. Jag förstår att min kropp måste hålla resten av livet och att jag måste göra något åt det. Jag känner säkert så här bara för att vi jobbar med livsvanor och allt sådant, det väcker såklart mycket tankar och känslor hos alla oss. Jag är också yngst i gruppen och alla andra önskar att de kunde få vara 25 igen då de orkade med allt möjligt och här sitter jag 25 år och känner som dem redan.


Jag tror också att detta kommer nu då jag var i stallet igår, inte i Vällingby, men i ett stall. Kom hem vid lunch, åt pannkakor fick en misstänkt ångestattack, Mötte upp Elin vid bussen efter mycket om och men, åkte hem till henne för att hämta mina tyglar, kom hem, grät lite till och nu har jag precis pratat och gråtit lite när jag pratat i telefon med Julia. Så nu känns det ändå bättre. Ska försöka lägga denna dag bakom mig och försöka på ny kula imorgon. Ta hand om varandra tills dess!



 

read my blog in your language!

bloglovin

“May the focus of my day be on the priorities of life. Love God, family and friends, take care of my health, and be the best I can be in all that I do.”

bloglovin

Elin heter jag, jobbar som förskollärare i Stockholm. Det som ger mig kraft är musik och de fyrbenta djuren hästarna.

Kontakta mig

elin_holmer@hotmail.com

Goltz syndrom är en sällsynt, ärftlig sjukdom som karaktäriseras av hudförändringar, men som också kan drabba många andra organ, som ögon, tänder och skelett. Syndromet förekommer företrädesvis hos flickor och kvinnor. Den exakta förekomsten är inte känd. Omkring 200 personer är beskrivna i den internationella medicinska litteraturen. Man känner endast till ett fåtal personer med syndromet i Sverige. Läs mer om mitt syndrom som jag lever med här.

Fråga mig

18 besvarade frågor

Sök i bloggen

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2018
>>>

Kategorier

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

   

   

   

   

Blogg listad på Bloggtoppen.se

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se