En sak som jag har funderat på i några års tid nu är hur man rider, eller hur ni icke handikappade rider. Jag vet att det låter helskumt men låt mig förklara, om det ens går.

Jag har ridit i 14 år och under alla dom åren så har jag fått så himla mycket fina kommentarer om att jag är så otroligt duktig på att rida med en hand och ett ben och att jag har en sån bra balans, men är jag verkligen så duktig på att rida och har jag verkligen så bra balans? Missförstå mig rätt nu. Jag förstår er poäng, visst så känner jag ibland att jag har mycket svårare för vissa saker än er andra. Om vi tar något så enkelt som att ställa hästen. När ni ställer hästen så kan ni justera tygeln så bäst ni vill, ena kortare andra längre, breda händer eller inte, men ändå så ingen tygel glappar, ja ni fattar. Ni kan helt enkelt ”röra” er mer när och om det behövs för att få hästen bra ställd, men jag är låst med mina tyglar. När jag rider så använder jag mina egna tyglar, jag har ett handtag att hålla i och på så sätt så stabiliseras båda tyglarna ganska lätt, när jag ställer hästen så vickar jag på hantaget åt höger eller vänster men ganska ofta så glappar tyglarna då. Det är vid ett sånt tillfälle jag skulle vilja ha en till hand så jag kunde sträcka på den tygeln som glappar mm, ni fattar…hoppas jag. Som lite hjälp på traven så lägger jag upp en bild på min tygel, så kanske ni kan förstå lättare hur jag menar.

Men balansen. Det har jag inte riktigt klurat ut än. Eftersom jag har mina tyglar och dom är jämnt sträckta ungefär hela tiden så tycker jag att ni som rider ”som vanligt” borde ha mycket bättre balans på hästryggen än vad jag har. Visserligen har ni två händer att hålla i er med om hästen får spel, men jag tycker ändå att min tyglar är som en extra arm då. Lite som det jag skrev innan, ni kan röra er mer fritt när ni rider. För mig så har ni i stort sätt bara en rem i varsin hand och med dom ska ni hålla balansen med utan att ta hästen för mycket i mun och inte vingla för mycket i sadeln, ni borde ju också ha en otroligt bra balans, medans jag ändå har ett handtag mellan inner och yttertygeln som faktiskt hjälper mig mycket med balansen. Om min häst drar, behöver jag bara hålla fast mig i mitt handtag, för så länge hästen inte håller på att slänga och rycka med huvudet hela tiden så blir det ändå ganska stabilt men om er häst drar så kanske tygeln glider ur händerna på er hur lätt som helst, hänger ni med? Ännu läskigare måste det vara att hoppa för er!

Det jag vill komma till är att hur mycket ni än berömmer mig för min ridning så får ni inte glömma bort er själva! Självklart så tar jag åt mig all beröm och blir så otroligt glad när folk kommer fram och säger fina saker, men ni är OCKSÅ så otroligt duktiga på att rida! Just NI som rider som ”alla andra” är mina förebilder, inte för att ni rider ”som man ska” för alla gör vi på lite olika sätt, utan för att ni också får en levande varelse på ca 500 kg att göra det ni vill. Tänk efter, det är faktiskt ganska coolt att hur vi än ser ut och är skapta så kan vi ändå uppnå samma sak, men på olika sätt. Det gäller allt och alla!

Förbered er på ett knäppt inlägg om hur man rider imorgon. Nej, ingen misstolkning tack! ;)

Jag skulle vilja börja det här inlägget med att jag äntligen ska få sitta upp på fina Brollisen igen, men tyvärr så kan jag inte det. Ååh jag är så ledsen att jag inte får rida dom närmaste två veckorna. Visseligen så har jag haft uppehåll hela sommaren, men jag mådde så otroligt bra på hästryggen förra veckan och jag ville aldrig att den stunden skulle ta slut.

Förut så var stallet det stället som verkligen kunde få mig sänkt, men på ett bra sätt. Jag vet, det låter konstigt men det var där jag tillät mig själv att vara ledsen. Nu är stallet det stället som gör mig till den lyckligaste människan på jorden istället. Jag är glad på riktigt, inget himla fejkande längre utan uppriktigt lycklig.

Efter fredagens återbesök på sjukhuset så behöver jag verkligen känna denna lycka som jag kände på Brolle förra veckan och glömma alla jobbiga tankar som snurrar i huvudet nu. Det finns inget annat som hjälper.

Läkaren sa "kanske ett par veckor" innan jag får rida igen, 14 eller 13 dagar spelar ingen roll tycker jag. Jag ska vila och försöka komma upp på Brolles rygg igen redan nästa vecka. Det borde vara okej, annars vet jag inte vad jag gör...

Älskade fina vän. Du är mitt ljus, du är den som gör att jag orkar kämpa på somrarna. Milda är den första hästen som varje år ger mig nytt självförtroende, dom senaste fem åren har jag faktiskt känt att jag skulle kunna klara av en egen häst, på riktigt. Hon är den som ständigt påminner mig om varför jag fortfarande håller på med dessa underbara djur. 

Att varje år få komma tillbaka till Pärlby och återse min fina vän är så otroligt stort. Hjärtat tar ett litet glädjeskutt varje år när jag äntligen får krama om henne och andas in just hennes doft, lyckoruset bara sprider sig i kroppen och det känns som man aldrig har varit lyckligare i hela sitt liv. Jag önskar jag kunde dela med mig av den känslan, men jag tror nog ni alla har upplevt denna lycka någon gång som helt enkelt inte går att beskriva med ord. Eller har jag fel?

Eftersom Milda är en häst med ett hjärta av guld så får hon mig varje sommar att inse vad jag egentligen vill göra med mitt liv. Hon påminner mig om att jag faktiskt kan klara av att uppfylla min dröm när tiden väl är inne, jag VILL och jag KAN. Fina älskade häst vad du ger mig så mycket inspiration, kämparglöd och liv. Längtar redan till nästa år då jag får känna din mule mot min axel ♥.

Bild från avslutningen på ängen 2012.

Första ridlektionen för HT-12, var totalt opepp när jag och Rebecka var på väg till stallet, men det ändrade sig väldigt fort när jag träffade gruppen igen. 

Som alltid så är det barbackaridning nu dom första gångerna för att få igång hästarna efter sommarbetet och som vanligt så satt jag på en av dom finaste i hela stallet, Brollis. I början så flamsade jag mest runt lite och bara hade kul, det var ju trots allt första gången för terminen. 

Lite senare så försökte jag bara ställa honom lite grann åt båda hållen och i början så var det som om han inte riktigt förstod vad jag ville och jag började nästan fundera på om han hade haft sommarlov lite för länge haha. Varje gång jag försökte ställa honom så tog han bara upp huvudet och gick helknas, så jag väntade tills vi kom till ängen för att få lite draghjälp av gräset och då gixk det mycket bättre. Insåg att jag faktiskt inte satt på en fjording som jag gjorde sist jag red och jag behövde inte vara så hård i handen och då gick det såklart mycket bättre, kände igen den gamla Brolle då. 

När jag hade fått honom att görstå vad jag ville så gjorde ajg bara lite skänkelvikningar åt båda hållen som gick bra, ibland blev det lite missförstånd då han nästan frös fast i marken och inte riktigt visste vad han skulle göra, men där har jag bara mig själv att skylla på. Eftersom det ändå var första gången efter sommaren så krävde jag inte så mycket av honom. Det räckte med lite ställning och skänkelvikningar, i slutet så behövde jag bara ta tag lite i tygeln så förstod han vad jag ville. Fina fina Brollisen! Nu måste jag vänta i två veckor på att få sitta upp igen...

Kom hem igårkväll efter 5 härliga dagar i dalarna. Var totalt opepp innan jag åkte och ville absolut inte lämna landet, men jag är jävligt gad över att jag gjorde det. Fyfan vad kul jag har haft! Mycket skratt, mycket hästmys och träning. Hade först tänkt att detta skulle vara mitt sista år, men jag måste erkänna att en sommar utan Pärlby inte är någon sommar längre, detta var mitt femte år och jag hoppas att det blir lika många till. Bjuder på en bild så länge, bildbomb kommer efter helgen skule jag tro.