lyckopillerelin

Inlägg publicerade under kategorin Dagens fundering

Av Elin - 10 februari 2014 20:42

 

Jag skev ett inlägg för ett antal år sedan om hur jag tyckte att samhället behandlade mig, vill ni läsa hela inlägget så klicka här. Igår hittade jag det inlägget, läste igenom det och insåg att det är några av mina åsikter, tankar och sätt att reagera på som inte riktigt stämmer längre. Jag var 18 år när jag skrev inlägget och nu är jag 22, det är mycket som har hänt under den tiden i mitt liv. Några saker jag tänkte på var:


1. "Men försök att sätta er in i min situation. Om vi säger att jag ska möta en ny person, jag tar i hand och jag sträcker fram min högerhand (den med protes) personen i frågan kollar konstigt men tar ändå i hand och börjar bli osäker och stammar lite när han/hon pratar. Hur skulle ni reagera då? Ni kanske blir osäkra, om inte mer osäkrare än personen ni precis hälsade på. Börjar titta ner i marken och vill bara gå därifrån. Detta händer varje gång jag ska träffa nya människor, varje gång så känns det som om någon har stuckit in en kniv i magen på mig, oavsett om jag har levt med sitt handikapp hela mitt liv så blir jag aldrig riktigt van."


Då hälsade jag med höger hand eftersom det är den handen man hälsar med. Nu hälsar jag oftast med vänster hand istället. Reaktionen blir fortfarande detsamma när jag hälsar med höger arm. Nu tycker jag att hälsningen blir mer äkta och personlig, därför väljer jag att hälsa med vänster hand. Jag väljer oxå vänster för att slippa skapa en akward stämning om jag slänger fram höger, genom att hälsa med vänster hand så får den jag hälsar på själv välja om hen vill hälsa med sin vänstra eller högra. Reaktioner jag får nu är mer en förståelse varför jag hälsar med vänster när dom får syn på min protes, innan blev det mest en chock när man var tvungen att ta i protesen. Idag förstår jag oxå att folk kan bli skrämda eller förvånade, däremot så har jag svårt att ta deras reaktioner på rätt sätt, jag känner mig fortfarande otroligt obekväm om folk blir nervösa eller rädda dom få gånger jag väljer att hälsa med höger.

2."Eller tänk er när ni ska träffa barn som ni aldrig har träffat förut, hur man blir iakttagen, känner blickarna bränna i ryggen och tillslut så har man 6 barn som frågar: Vad har hänt? varför ser du ut sådär? kan du visa din arm? kan du visa ditt ben?"


Förut så berättade jag för barn om min benprotes och detta slutade oftast med att det nästan blev för mycket för barnen. Först en skräckblandad förtjusning att jag bara har en hand och sen en chock till att jag även har ett ben. Nu så brukar jag faktiskt bara berätta om min armprotes. Det räcker för barnen att få reda på eftersom det dyker upp så himla mycket frågor. Personal på jobb eller förskolor kan jag berätta det för, men nämner ingenting för barnen. Detta tycker jag är en väldigt svår grej att hantera. Självklart beror allt på vilka barn det handlar om och hur situationen är, men vad tycker ni? Ska man berätta för barn om sånt här eller ska man bara välja att berätta om det som "syns"? Säg gärna vad ni tycker!

3. "Det jag önskar är att man behandlar folk som man själv vill bli behandlad, ingen 18åring vill möta en person som pratar till en som om man var 3, jag tror att ALLA blir irriterade när folk frågar flera gånger om dagen om man behöver hjälp med något."


Detta händer mig fortfarande i vardagen. För några månader sedan var mamma och jag och handlade skor och under tiden jag provade ett par så frågade mamma personalen om ett par skor till som jag ville prova. Väl i kassan, mamma och jag står bredvid varandra och jag ska betala så pratar personen i kassan med mamma istället för mig. Efter ett tag ledsnar mamma och säger "fråga henne (nickar mot mig) det är hon som betalar" och går ut från affären. Personen i kassan tittar då på mig och stammar ett litet jaha och säger inget mer än ett hej då innan jag tar kassen och går ut. Det jag vill säga med detta var att i denna situation så var det min mamma som reagerade på bemötandet. För mig så har dessa bemötandet hänt så ofta så jag tänker inte ens på dom längre, det är sjukt att det har gått så långt. 

Det sista jag vill nämna är en otrolig avgörande sak till varför jag vill jobba med barn. Jag har mina dagar och moments när jag tycker att det är skitjobbigt att leva med en funktionsnedsättning, framför allt när man möter barn. Det är jobbigt att behöva svara på så mycket frågor och det är jobbigt att barnen kan bli rädda eller chockade MEN, när man väl har kommit förbi den biten med alla frågor så är det fantastiskt. Det är så otroligt lärorikt för barnen att få se i tidig ålder att alla är olika. När man har kommit så långt att barn kan komma fram några dagar senare och säga att dom har sett någon annan med en likadan arm som mig eller någon annan funktionsnedsättning, det är då man inser hur viktigt det är. Förstå vad barnen lär sig och hur mycket det öppnar deras ögon för andra. 

Det är därför jag vill jobba med barn, och det är därför jag hoppas att alla vi kan hjälpas åt att förändra samhället till ett samhälle där vi ser alla människors lika värde och att alla har någon form av kompetens. Så glöm inte bort att just DU är värdefull och älskad.

ANNONS
Av Elin - 22 december 2012 19:00

 

Den frågan har jag funderat på mycket dom senaste månaderna. Man hör så mycket överallt att människor som har gått igenom någon slags cancer plötsligt får en annan syn på livet, att det är som en liten nära-döden-upplevelse. Att man får en andra chans och att man helt plötsligt inser att livet är så värdefullt. Vissa förverkligar sina drömmar, börjar träna och leva sunt, eller kanske bara är sådär spontan för att se vad livet har att ge. Det är som att man helt plötsligt kommer på att man bara lever en gång och vad som spelar störst roll i livet.

Det känns som om jag har fått provat lite lätt hur det är att leva med cancer. Nej, det har inte varit lätt och ja, jag har varit rädd för att dö. Efter att ha gått igenom fyra månader med cellgifter, som inte är någonting jämfört med vad andra har fått eller får gå igenom så tycker jag ändå att jag borde känna en större tacksamhet till livet. Jag har inte fått någon uppenbarelse eller ett aha-moment om att jag verkligen måste leva livet till fullo. Jag känner inte att att jag uppskattar vissa saker mer nu än för ett år sedan och det känns så fel på något sätt.


Möjligtvis att jag kanske inte är hemma lika mycket som förut. Innan behandlingarna så var jag mycket hemma, ville bara äta med min familj och anpassade hela mitt liv genom tiderna vi åt middag hemma, ville åka hem direkt efter skolan mm. Nu gör det inte lika mycket att jag inte är hemma på samma sätt, jag kan äta middag ute eller komma hem klockan 20:00 på kvällen och äta då, jag kan göra något efter skolan och inte bara åka raka vägen hem.


Men är det tacksamhet? Jag älskar inte min familj, mina släktingar och kompisar mer än vad jag gjorde för ett år sedan. Borde jag det? Borde jag känna mer tacksamhet till livet? Borde jag tänka oftare nu att jag är så glad att jag lever? Vart har min tacksamhet tagit vägen? Vad ÄR tacksamhet egentligen? Jag vet inte riktigt om jag vill ha svar på dessa frågor. Kanske är det så att det bara är jag som vet svaren, bara att jag själv måste komma på vad tacksamhet är för mig?

ANNONS
Av Elin - 29 oktober 2012 23:03


Har tillbringat kvällen med att titta lite grann på "Du får mig att känna" på TV3. Fortfarande kan det vara lite svårt att se vissa delar när dom pratar känslor och så, dels för att jag vet på ett ungefär vad man går igenom men oxå vem tycker inte att det är lite småjobbigt att prata om sorg?


Men iallafall, det jag ville komma till är att jag tycker att det är synd att dom hela tiden uppmärksammar just bröstcancer. Missförstå mig inte nu, jag tycker såklart att det är jättefint och bra att dom uppmärksammar det och får in massvis med pengar, det räddar ju liv herregud. Det jag menar är att det finns så himla mycket andra cancersorter som oxå behöver hjälp och bli uppmärksammade och få mer fokus på sig, hur många har hört om det blåa bandet tillexempel?


Den här "Rosabandetgalan" som sänds snart tycker jag att dom borde tänka över lite mer. Varför inte göra en Cancerfondengala och så går pengarna till all sortes forskning? Bröstcancer, barncancerfonden, ung cancer, ja ni hajar grejjen. Säger än en gång att jag inte tycker att rosabandetgalan är fel, utan att man borde försöka uppmärksamma sjukdomen cancer i alla sammanhang och inte bara bröstcancer. Oavsett vilken cancer man har kommit i kontakt med så är det lika jävligt och lika viktigt. Som sagt, borde man inte försöka att rikta in sig på hela cancerfonden istället?


En sak jag känner att jag vill nämna är att jag ABSOLUT inte tycker och tänker så här bara för att just jag och min pappa har drabbats av olika sortes cancer. Såklart så kanske jag blir lite mer uppärksam när jag hör ordet cancer eftersom jag vet vad det innebär men det här är en sak som jag har funderat över under många år.


Fuck cancer, peace out!



Av Elin - 23 augusti 2012 11:15


En sak som jag har funderat på i några års tid nu är hur man rider, eller hur ni icke handikappade rider. Jag vet att det låter helskumt men låt mig förklara, om det ens går.

Jag har ridit i 14 år och under alla dom åren så har jag fått så himla mycket fina kommentarer om att jag är så otroligt duktig på att rida med en hand och ett ben och att jag har en sån bra balans, men är jag verkligen så duktig på att rida och har jag verkligen så bra balans? Missförstå mig rätt nu. Jag förstår er poäng, visst så känner jag ibland att jag har mycket svårare för vissa saker än er andra. Om vi tar något så enkelt som att ställa hästen. När ni ställer hästen så kan ni justera tygeln så bäst ni vill, ena kortare andra längre, breda händer eller inte, men ändå så ingen tygel glappar, ja ni fattar. Ni kan helt enkelt ”röra” er mer när och om det behövs för att få hästen bra ställd, men jag är låst med mina tyglar. När jag rider så använder jag mina egna tyglar, jag har ett handtag att hålla i och på så sätt så stabiliseras båda tyglarna ganska lätt, när jag ställer hästen så vickar jag på hantaget åt höger eller vänster men ganska ofta så glappar tyglarna då. Det är vid ett sånt tillfälle jag skulle vilja ha en till hand så jag kunde sträcka på den tygeln som glappar mm, ni fattar…hoppas jag. Som lite hjälp på traven så lägger jag upp en bild på min tygel, så kanske ni kan förstå lättare hur jag menar.


     


Men balansen. Det har jag inte riktigt klurat ut än. Eftersom jag har mina tyglar och dom är jämnt sträckta ungefär hela tiden så tycker jag att ni som rider ”som vanligt” borde ha mycket bättre balans på hästryggen än vad jag har. Visserligen har ni två händer att hålla i er med om hästen får spel, men jag tycker ändå att min tyglar är som en extra arm då. Lite som det jag skrev innan, ni kan röra er mer fritt när ni rider. För mig så har ni i stort sätt bara en rem i varsin hand och med dom ska ni hålla balansen med utan att ta hästen för mycket i mun och inte vingla för mycket i sadeln, ni borde ju också ha en otroligt bra balans, medans jag ändå har ett handtag mellan inner och yttertygeln som faktiskt hjälper mig mycket med balansen. Om min häst drar, behöver jag bara hålla fast mig i mitt handtag, för så länge hästen inte håller på att slänga och rycka med huvudet hela tiden så blir det ändå ganska stabilt men om er häst drar så kanske tygeln glider ur händerna på er hur lätt som helst, hänger ni med? Ännu läskigare måste det vara att hoppa för er!

Det jag vill komma till är att hur mycket ni än berömmer mig för min ridning så får ni inte glömma bort er själva! Självklart så tar jag åt mig all beröm och blir så otroligt glad när folk kommer fram och säger fina saker, men ni är OCKSÅ så otroligt duktiga på att rida! Just NI som rider som ”alla andra” är mina förebilder, inte för att ni rider ”som man ska” för alla gör vi på lite olika sätt, utan för att ni också får en levande varelse på ca 500 kg att göra det ni vill. Tänk efter, det är faktiskt ganska coolt att hur vi än ser ut och är skapta så kan vi ändå uppnå samma sak, men på olika sätt. Det gäller allt och alla!

Av Elin - 11 januari 2012 15:04



Det är några av mina kompisar som frågar mig ibland "Hur orkar du?" jag förstår vad dom menar. Livet blir inte alltid som man har tänkt sig, vissa som möter motgångar i livet ger upp, vissa blir starkare, vissa kastar skiten tillbaka till Gud, slumpen eller whatever och säger "Fuck you, ingen ska få stå ivägen för mitt liv!" Jag kan inte säga vad som är rätt och fel eller bra och dåligt, för alla måste få kämpa på sitt eget sätt. Det jag kan säga är hur jag kämpar, hur jag ser livet som en gåva, hur jag orkar.

 

Till och med jag kan ibland fråga mig själv vissa dagar hur jag orkar. Efter ett år med två cancerbesked i familjen, 3 operationer och mycket annat så kunde jag komma på mig själv att sitta och tänka "Vad är det här för något liv?", "Varför ska jag ens försöka kämpa när det dyker upp mer och mer hinder i livet?" Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen, det kändes som om vart jag än befann mig så hände det något dåligt. Jag började till och med fundera på om jag hade gjort något i livet som gjorde att ajg förtjänade allt skit och att detta var Guds sett att straffa mig. Vissa dagar så jagar dessa frågor mig fortfarande, menn jag känner att även om jag har en lång väg kvar till ett liv med färre läkarbesök och tårar så har jag blivit starkare av allt detta.

 

När jag börjar tvivla och alla frågor kommer ikapp mig igen så brukar jag försöka att stanna upp och tänka ett steg längre. Vad kommer hända om jag dör? Om jag ger upp? Alla mina kompisar, hela min familj och släkt kommer troligtvis må så dåligt och vara så ledsna. Är det värt det? Vill jag verkligen göra så mot alla nära och kära? Jag tror inte att någon vill se dom som man älskar i den situationen för jag kan tänka mig att det är fruktansvärt. Smärtan och sorgen kommer dom säkert bära med sig hela livet, vill jag verkligen det? Svaret är enkelt. Nej.

 

Jag ser livet som en gåva, och då är det min skyldighet eller till och med mitt ansvar att leva mitt liv till fullo och göra någonting bra utav det. Alla kan göra någonting, alla vill vara lyckliga men det är fortfarande mitt ansvar att jag lever ett lyckligt liv. Självklart så får man ta hjälp av folk så man hamnar rätt i livet igen, men det är bara jag som kan ta det steget och våga säga ”Jag behöver hjälp.” Att vara stark, innebär också att våga visa sig svag. När allt är skit en dag så tänk på allt positivt i livet, någonstans långt borta hur svårt det än är så lovar jag att man ser ett ljus i livet som gör att man orkar kämpa vidare.

 

För mig är hästarna min hjälp. Det är i stallet jag kan slappna av och känna lugnet i livet, det är där jag har chansen att tänka på annat och glömma bort det som gör ont för ett tag. Jag är så otroligt glad att jag får ha hästarna i mitt liv, utan dom hade jag definitivt inte orkat kämpa. Alla har vi våra knep för att må bättre och vara lyckliga, så länge det känns rätt för just mig så är jag övertygad om att jag orkar kämpa hela livet ut.

 

Att stötta någon som mår dåligt är inte det lättaste, att stötta mig är nog jättesvårt. Förlåt. Men jag vill bara att ni som känner mig ska veta att jag är så otroligt tacksam över det ni gör. vissa dagar kan man bara vara i behov av en stor kram med orden "Du fixar det här", vissa dagar kan man behöva bli påmind om att man faktiskt är stark, och sakta men säkert så börjar jag själv förstå att jag är det, tack vare er. Ibland kanske ni tycker att ni gör fel eller för lite, men kom ihåg en sak: Säg hellre fel och för mycket än ingenting alls!

Av Elin - 8 januari 2012 13:51


När någon frågar mig hur jag mår så blir svaret automatiskt bra. Ett enda ord och sen så slipper man frågan mer. Det är ju så lätt att bara säga bra. Dom dagarna det inte är bra, dom dagarna som man helst vill ligga kvar i sängen hela dagen och titta på sorgliga filmer och tycka synd om sig själv, eller dom dagarna då allt bara är skit och man nästan önskar att man inte fanns. Alla har vi såna dagar och ändå så blir svaret att man mår bra. Dom dagarna då allt är på topp och man bara vill skrika ut i världen hur lycklig man är så blir svaret kort och gott bra då med.


Jag slår vad om att alla någon gång tänker att idag ska jag vara ärlig. Idag spyr jag galla på den personen som frågar hur jag mår för jag mår skit, eller idag hoppar jag upp och ned på stället för jag är så lycklig. Men vad händer? Den gången jag är ärlig och spottar ut allt jobbigt så blir situationen stel och obekväm, det är ju lite bittert när någon säger att livet är så otroligt jobbigt, även den gången då jag hoppar upp och ned av lycka, för det är lite överdrivet att vara så glad. Man borde kunna behärska sina känslor och förstå situationen.


Man ska vara lagom glad, eller lagom ledsen. Inte för mycket och inte för lite utan lagom. För att lagom är bäst. Är frågan ”hur mår du?” bara är en artighetsgrej och att man inte förväntar sig något annat svar än bra? Eller är det så att vi i lilla landet lagom inte vågar sticka ut för mycket så vi behåller det mesta inom oss för att personen i frågan inte ska känna sig påhoppad eller påtvingad att lyssna när man pratar om sina känslor? När man nu vet att det faktiskt är så här, varför gör vi ingenting åt det? Varför vågar vi inte visa våra känslor?

Av Elin - 5 januari 2012 13:37



Jag kan inte låta bli att sitta här och tänka på vad fort tiden går och hur så självklara saker kan påverka en så mycket genom livet.

 

När någon frågade mig för ca 3 år sedan hur jag mådde så sa jag sådär. Jag ville helst inte tänka på det jobbiga, att förtränga sanningen fick jag höra att jag gjorde, jag tyckte så synd om mig själv och såg hela mitt liv som något negativt, eller jag såg åtminstone alla brister och glömde leta efter det positiva i livet. Ung och dum är en ganska bra förklaring...gymnasiet, andra året, tonåring....det är väl den tiden i livet som man börjar grubbla över saker och ting kanske.

 

Att välja Didaktus var en självklarhet när jag hade varit där på studiebesök och det var min tur att välja gymnasium. Men att jag själv började spåra ur och vara deppig under dom åren jag gick där trodde jag aldrig om mig själv och att sen få den otroligt fina responsen från all personal hade jag inte ens kunnat drömma om, synd bara att jag inte såg det förs efteråt. Trots att det har gått 1½ år sedan jag tog studenten så kan jag inte låta bli att än idag sakna gymnasietiden otroligt mycket. Bara det att jag fick chansen att sitta och prata med vissa lärare när dom såg att det inte stod helt rätt till gör mig så otroligt tacksam än idag. Jag har lärt mig otroligt mycket av dessa människor, dom har hjälpt mig att bli den jag är idag, en mer positiv tjej som faktiskt ser möjligheterna och inte tvärtom. Jag är övertygad om att hade jag gått på Didaktus nu, så hade dom gjort allt för att hjälpa mig både psykiskt och med skolarbetet. Det är nästan som om jag önskar vissa dagar att jag gick i gymnasiet fortfarande och inte Universitetet, jag kan inte låta bli att tänka tanken på att allt skulle kännas lättare då för att jag skulle få så himla mycket stöd av alla där, jag hade inte varit all alone och behövt fixa allt helt själv som nu om man säger så...

 

Som sagt så är jag än idag evigt tacksam över att jag faktiskt fortfarande har kontakt med några av personalen i Jakan. Dessa underbara människor kommer jag minnas i hela mitt liv. Det går helt enkelt inte att förklara hur tacksam jag är över allt dom har gjort och jag tror inte att jag någonsin kommer att kunna förklara hur mycket det har betytt och fortfarande betyder för mig. Jag hade aldrig klarat mig så långt som jag har gjort utan dom och jag hoppas verkligen att vi fortsätter att hålla kontakten i många år till.

 

 

En liten del av mig kommer nog aldrig att släppa gymnasiet...frågan är om jag gör rätt eller fel? Är det så att jag står och stampar på samma ställe hela tiden och inte vågar släppa taget om tryggheten jag hade under gymnasietiden eller har jag mognat och insett att det faktiskt är okej att känna saknad över en del i livet trots att man har lite av det kvar?

Av Elin - 23 december 2011 09:50


Sången har alltid varit en stor del av mitt liv. Det har varit som terapi för mig och är fortfarande, att lyssna på musik kan ju vara som terapi för alla, men att sen få sjunga på riktigt är som terapi för mig och är en sån viktig del i mitt liv. Jag blir så otroligt glad när jag sjunger, det är som om all press och alla krav försvinner och man kör bara sitt eget rejs och tänker på det. Hela jag växer flera decimeter och känner mig stark på nytt, oavsett om jag sjunger i kör eller själv.

 

När jag helt plötsligt inte har någon röst längre att sjunga med (och knappt prata med) så blir allt fel på något sätt. Jag känner inte mig själv längre, det fattas något både i mitt liv och i mig själv. Det känns inte som jag och är liksom inte hel längre. Jag behöver sjunga för att få koncentrera mig på något annat, jag behöver göra något i mitt liv som jag faktiskt vet att jag gör ganska bra.

 

Jag vet att jag fortfarande har stallet kvar och det är jag otroligt glad över, annars hade jag nog inte orkat så länge som jag har gjort. Men det blir ju fel ändå, det kan inte fylla alla hål i mitt liv. Oavsett vad man gör så finns ju alltid musiken där.

 

Ibland önskar jag att jag bara kunde springa ifrån allt som har med musik att göra, men jag vet ju att det inte går och jag vet att hur ont det än gör vissa dagar så måste jag ändå ha musiken nära mig, för det är ju jag. Nu så här i juletider så gör det som mest ont i mig. Julmusik är bland det bästa som finns och att få höra alla förskolor, skolor, stall sjunga julmusik och allt är så otroligt frustrerande och jobbigt. Jag kan ju inte delta på samma sätt som jag alltid har gjort och när jag inser det gång på gång så gör det så himla ont i mig och det känns som om allt självförtroende försvinner. För någon dag sedan så bröt jag ihop i duschen, att mima till en låt som man vet att man kan sjunga är så otroligt jobbigt. 


jag kan sitta här och skriva lika långt till hur jag känner men det går helt enkelt inte att förklara hur otroligt jobbigt det här faktiskt är, jag förväntar mig inte att ni ska förstå för det kan ni inte, men åtminstånde ha överseende med att jag låter så här och inte hålla på att skratta eller prata om det för tro det känns som tusen knivar i min rygg och jag tar det otroligt hårt. 


Är så less, är så ledsen, är så frustrerad, är så arg....vissa dagar kan jag inte låta bli att tänka att det kanske aldrig kommer bli bra...

 

read my blog in your language!

bloglovin

“May the focus of my day be on the priorities of life. Love God, family and friends, take care of my health, and be the best I can be in all that I do.”

bloglovin

Elin heter jag, jobbar som förskollärare i Stockholm. Det som ger mig kraft är musik och de fyrbenta djuren hästarna.

Kontakta mig

elin_holmer@hotmail.com

Goltz syndrom är en sällsynt, ärftlig sjukdom som karaktäriseras av hudförändringar, men som också kan drabba många andra organ, som ögon, tänder och skelett. Syndromet förekommer företrädesvis hos flickor och kvinnor. Den exakta förekomsten är inte känd. Omkring 200 personer är beskrivna i den internationella medicinska litteraturen. Man känner endast till ett fåtal personer med syndromet i Sverige. Läs mer om mitt syndrom som jag lever med här.

Fråga mig

18 besvarade frågor

Sök i bloggen

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2018
>>>

Kategorier

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

   

   

   

   

Blogg listad på Bloggtoppen.se

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se