Jag har lust att låssas som om ingenting har hänt, som om allt detta är en dröm och att jag snart vaknar upp. Men så är det inte, jag är för feg för att säga nej, jag är inte tillräckligt stark för att kämpa för min magkänslan...det sägs ju att det är den man ska lita på och gå efter. Men jag pallar inte försöka igen....det får gå som det går.

Lyckopiller <3

Jag gör (nästan) vad som helst för mina vänner, behöver dom mig så släpper jag det jag håller på med och koncentrerar mig på dom. Men det tycks inte mina föräldrar förstå. Dom tycker att mina kompisar har ett teget liv, att jag tar för mycket ansvar för dom. Jag fattar inte? Jag älskar mina kompisar, dom är nästan allt jag har och vill inte förlora kontakten med dom. Kan jag göra något så gör jag det.

Men nu till en annan sak. Det är idol iväll! vilka ska titta? Jag ska det, can´t wait :D.

Puss <3

Lyckopiller <3   

Är så jäkla trött på att bo hemma! Vissa stunder är jag helt och hållet less på att leva.

Dom förstår helt enkelt inte, hur mycket jag än försöker förklara så får jag ändå bara skit och gnäll tillbaka. Jag försöker fixa jobb, men det är inte mitt fel att folk vill ha mer erfarenhet än vad jag har men det tycks dom inte förstå.

Får helt enkelt ta jobb på donken eller nått då så slipper jag bli hatad av dom.

Lyckopiller <3   

Jag saknar för många, hur kan man få bort den saknaden, det gör så fruktansvärt ont i mig varje gång jag tänker på det? Det är för många som är borta, det är dom som betyder så mycket för mig <3

Saknaden gör så ont! Varje gång det händer nya saker så blir det jobbigt. Jag kom på mig själv nyss att hon är borta. Jag tänkte att jag skulle ringa henne och berätta om Florida och om stallet, men sen kom jag på att det inte gick. Att hon inte kommer att svara. Jag ser henne framför mig när jag tänker på henne, jag hör hennes röst när jag tänker på henne. Så på ett sätt är hon inte borta, jag kan bara inte röra henne. Jag har fortfarande inte vant mig och det kommer ta tid.

Vila i frid farmor-jag saknar dig varje dag! <3

Lyckopiller <3     

Varför är (nästan) alla kändisar så himla positiva?

Under den här veckan så har jag egnat mig åt att lyssna på sommarpratare i P1 när jag ska försöka sova. (det funkar faktiskt). Har lyssnat på sångare/sångerskor-idrottare mm och alla är så positiva och säger att man inte ska vara rädd för att misslyckas, att få ett nej. Att man ska uppnå sina drömmar mm.

Varför är det så? Jag tror att det är för att dom har redan varit med om så mycket saker i livet, dom har nått sitt mål och sina drömmar och dom har kämpat sig fram i med och motgångar för att nå sin dröm. Jag menar, dom kanske tycker att dom har nått "toppen" och nu vill dom bevisa att allting går bara viljan finns, dom vill ge oss uppmuntran att försöka, att satsa-för att vi oxå kan.

Eller vad tror ni?

Lyckopiller <3     

Somebody help me
I can´t make this on my own
My heart is still crying
It´ll dry up and turn to stone
I´ve been fighting for air
Got no strength in me to breathe
I´ve run out of options
Got all the reasons I need

My mind has gone numb but somehow I´m still sane
So get me a needle, I think there is blood in my veins

If someone can hear me
This is my cry for help
Find me and guide me
Lord, I´m stranded here all by myself
So if someone can see me
I´ve fallen down on my knees
Begging for some kind of peace

There was a time when I vaguely recall being brave
And I thought being strong meant never asking for aid
I was cocky and bold, stupid and unafraid
Now I´m tired of pretending, now I just wanna be saved

My mind has gone numb but somehow I´m still sane
So get me a needle, I think there is blood in my veins

<3

Lyckopiller <3   

Jag drömde om henne inatt. Det kommer bli en jobbig dag idag, har inte hunnit smälta allt än.

Hon var min ventil. Det var henne jag litade på, hon som fick mig att skratta, hon som hade alla svar (kändes det som), hon som fick mig att må bra, hon som brydde sig om mig.

Men nu? Hur ska jag klara mig utan henne? Allt känns så hopplöst nu. Hon är ute ur mitt liv, gone!

Igen kan någonsin förstå hur mycket hon betyder för mig. Hur glad jag blir när jag tänker på henne och allt hon har gjort för mig, men oxå hur otroligt ledsen jag blir när jag tänker på henne, att aldrig mer få hennes stöttande kramar eller kloka ord.

Nu ska jag försöka tänka på annat och försöka övertala mig själv att det finns flera likadana underbara människor uti världen som jag kanske har tur att träffa!

Lyckopiller <3     

När ni känner att ni inte har någon att prata med, när ni känner att pulsen ökar för man vet inte vart man ska ta vägen, när alla tankar bara svämmar över, när man tror att man är ett snäpp från att bli galen.

Vad gör ni då? Vad gör ni för att må bättre? För att få ny kraft att försöka på nytt?

Lyckopiller <3