Tillbaks på ruta ett.

Är nära botten igen, har svårt att andas och ta mig upp till vattenytan kanske inte har lärt mig simma riktigt bra än eftersom jag sjunker mer och mer...?

Jag tror jag lägger ner ridningen....åtminstånde för ett tag. Jag orkar inte kämpa utan resultat, jag orkar inte engagera mig det känns bara värre då.

Skolan har jag redan gett upp, har ingen aning om hur det blir med studenten men jag hoppas på det bästa! JAG HATAR ATT GÅ I 3:an!

Det värsta är att det inte finns någon som förstår hur jag känner som förstår när jag försöker förklara. 

GER UPP!

Det känns i armarna att man skottade och körde skottkärror igår kan jag meddela. Bättre blev det inte av att jag red heller eller att man jobbade som en tog på mammas idrottslektion heller. Jag har ont i HELA kroppen och jag ska rida imorgon. JIPPI! Men jag är taggad faktiskt, det ska fan gå bra imorgon!

Ingen förstår hur jag mår, ingen förstår vad jag menar när jag förklarar. Är det meningen att man ska stå på jorden själv och låtsas att man är världens lyckligaste!? Fråga inte hur jag mår om ni verkligen inte vill veta, börjar bli trött på att fejka!!

Det går inte längre, jag orkar inte kämpa i onödan. Det blir värre och värre och ingen lyssnar, lika bra att sluta med allt!

Det känns som om jag är ensam på jorden, det känns som om jag inte har någon att lita på. Antingen så ljuger folk eller så fejkar dom. Jag är inte perfekt, och jag kräver inte att alla mina kompisar ska vara perfekta men jag vill gärna tro till 110% vad dom säger....nu vet jag inte riktigt vad jag tror allt känns så konstigt.

Ingen verkar förstå vad jag går igenom, ingen verkar förstå hur svårt det är för mig. Folk kommer bara med sina förklaringar och positiva kommetarer. det hjälper faktiskt inte ett dugg.

Min kämparglöd går lite upp och ner det är bara att acceptera! Jag orkar inte varje dag, men vissa dagar är perfekta! That´s it!

När jag låter sur, svarar kort eller nått så vill jag bli lämnad ensam, jag vill sura i fred, vara arg ifred. Jag är så rädd att jag säger något som jag ångrar sen.

Du är den jag alltid trott ska vara vid min sida, du är den jag ser mig själv i. Om du lämnar mig nu så följer jag med dig. 

#%%(=(¤&/#%#¤”¤”¤#/(==?)(%&#¤ jag vill få ur mig allt, jag vill inte känna så här! Jag sjunker för varje dag som går….jag tappar greppet. Men jag ger inte upp! Jag vet att det blir bättre, bara jag vågar göra något åt saken. Men jag orkar inte, jag lägger mig ner och sover en stund, en vecka, en månad, ett år? Kan man det? Jag hoppas det för allt skiter sig, dom beter sig som svin, jag orkar inte, vill bara vila jag är för trött för att göra något åt saken, måste jag ta första steget? Jag försöker inse att det bara är jag som kan ta det första klivet men jag skiter i det och hoppas ändå att någon ska komma och se hur jag mår, se att jag behöver hjälp och hjälper mig. Men jag kräver för mycket av alla.

Håller på att dampa sönder på alla dessa facebookgrupper som folk har skapat under ett dygn om melodifestivalen. Från att rätt låt vann till att fel låt vann. HERREGUUD det hjälper väl inte att gå med i en grupp så vinner den "rätta" låten.

Asså förlåt för mitt humör, jag för pms för allt nu förtiden! Lika bra att jag låser in mig på mitt rum va? ;D.

Nää nu ska jag lyssna lite på Carola så jag lugnar ner mig lite....

   <3

Tänk om någon på denna jord förstår hur jag känner, tänk om man hade någon som bara var på samma sida som jag. Börjar lessna på allt fejk, jag står inte ut!

Där man är som mest om dagarna, där är det svek, skitsnack och allt bara går åt helvete, det finns ingenstans där jag kan ta vägen och vara den jag är. Jag känner mig splittrad, kanske ska skita i planerna och flytta. Ingen kommer ändå sakna mig så vad spelar det för någon roll?