Jag borde sova. Elin gå och lägg dig nu!

Men jag kan inte, jag kan inte sova. Jag känner att hjärtat snart hoppar ur bröstet, ångesten kokar inom mig.

Imorgon är det skola, jag måste upp klockan 0700 DET suger! Jag har prov oå som jag kommer få IG på för andra gången. 

Men det jag är mest orolig är vad som ska hända. Ska jag prata med I? Jag vågar inte, jag är för feg!  Jag vågar inte sätta min fot på skolan utan att hjärtat börjar slå snabbare, är det så det ska vara? Jag tor inte det. 

Jullovet är slut med andra ord, mitt sista, det känns lite läskigt. Jag tror att det är första gången på flera veckor, månader, år kanske som jag inte har varit i stallet under lovet okej, jag var ju där i 3 dagar men WOW. Det är inte alls mycket!

Me jag har inte orkat, jag har märkt att jag börjar deppa ihop även där. Det är inte bra, verkligen inte. Hur ska mitt liv sluta? 

Hur har jullovet annars varit då? Jag har slapat hela lovet faktiskt, varit med kompisar, fixat rummet (som inte är klart än). Allmänt varit en riktig soffpotatis ;).

Nu måste jag verkligen sova!

Ger upp. Det är ingen idé att kämpa när det inte hjälper.

Varför lever jag detta liv? Vad är det för mening? Vad har jag att tillföra i världen, vad kan jag göra? 

Jag söker inte efter förklaringar, efter medlidande. Det jag söker är att någon hjälper mig på traven och får mig att inse att jag är värdefull, någon som förklarar att jag ska kämpa, någon som messar,ringer...förstår att jag behöver en kram och lite tröst, någon som jag ändå kan sitta tyst med och känna mig trygg med.

Nu börjar den här hemska känslan komma igen som jag hade i 2:an. Känslan av ensamhet och förvirring. Vet inte vart jag står, vet inte vart alla andra står och tänker. Jag har en hemsk känsla i mig som säger att någon kommer lämna mig, någon som jag behöver mer än någonsin. 

Jag gör mig så liten, jag nervärderar mig själv, jag är inte värd det, jag är inte så viktig. Jag vet att det är fel, men jag kan inte sluta. Det går bara av farten, och jag mår så dåligt av det för jag börjar ju tro på det, att det är sant. 

Jag kryper upp i sängen och gråter och lyssnar på musik...orkar inte engagera mig i stallet, jag borde göra mer men jag gör inte allt fullt ut. Jag kommer dit en halvtimme innan jag rider och stannar en halvtimme efter sen åker jag hem. Jag trivs på hästryggen men sen....då flyr jag. 

Borde absolut kämpa för att bli minst godkänd i alla ämnen i skolan nu när det bara är en enda termin kvar. Men vart är kämparglöden? Jag försöker att tagga till och vara posivit men lik förbaskat så blir allt försenat. Jag längtar till juni, tror jag...bort från klassen, bort från alla elever. Men jag kommer sakna I,T,M,Å och R. Speciellt I, vem ska jag då prata med? Vem ska då kunna få mig att skratta när det är som jobbigast? Jag antar att alla får en känsla av orohet sista terminen i 3:an för vad som ska hända efter gymnasiet. Jag är mest orolig för att jag klantar till det och inte klarar godkänt i ämnerna eller att jag kommer välja fel sen. Livet är kort och jag har så många drömmar men jag vet inte hur jag ska börja, om det är möjligt. Jag vågar inte ta första steget att försöka ens. 

Tavlan hänger snett, måste fixas

Bye <3

Kass uppdatering idag oxå, I know!

Har möblerat om rummet idag, städat, ränsat i alla lådor och hyllor så nu hoppas jag att jag klarar av att hålla ordning ett tag :P.

Städade i hyllan idag, alla papprerna kom fram...allt blev tyst, ju mer jag läste desto mer rann tårarna, jag visste inte att jag skulle reagera så starkt, över 2 år sedan och det är fortfarande tomt och svårt. Det var jobbigt, jag var inte redo, det var inte rätt dag. Jag funderade på att slänga det, jag borde göra det....men jag kunde inte, det kändes som om jag svek henne då. Det ligger i källaren nu, jag kan gå ner dit och kolla på allt när jag är starkare...men inte nu. Jag mår dåligt så det räcker.

Som sagt, hoppa av skolan och börja satsa på ridningen eller sången skulle inte vara heltfel, nu ger jag upp! Det kommer ändå sluta med komvux för min del, varför kämpa när det inte hjälper   

Jag har en sån konstig känsla i kroppen. Jag kan inte riktigt beskriva den här och nu...men det känns som om...allt bara försvinner ifrån mig på något konstigt sätt. Jag orkar inte kämpa emot, jag låter det hända sen inser jag konsekvenserna när det nästan är försent. Jag har mått riktigt bra undr dom dsgarna det har varit 2010 men nu börjar det vända igen...hjälp!

Börjar helvetet igen.Jag andas rätt lätt nu, men inte länge till. Då flyr jag. Bort.