Tja!

Kom precis hem från en shoppingtur i Vällingby med R, mysit var det!

Undra vad jag ska hitta på resten av kvällen. Vill ha något att göra, jag vill inte had et så här, vill inte leva så här! Det blir värre och värre. Saknar dagarna när man skrattade så man fick ont i magen, saknar dagarna då man levde livet och var så stark psykiskt.

fan,nej,stopp. ger upp. Förlåt <3

Åtminstånde för ett tag!

Jag orkar inte med den här känslan. Känslan av oro,frustration, sorg. Jag tänker på den här reklamen där en tjej och en kille sitter på en brokant och tjejen puttar mer killen, kommer inte på vilken reklam det är men när jag ser den så känner jag igen mig lite. Den här känslan av nyfikenhet vad som skulle hända och hur folk runt omkring mig skulle reagera. Man kan lixom tänka "undra hur alla skulle reagera om jag hoppar framför tåget nu?" Helt sjuka tankar men ändå rätt intressanta. Och NEJ jag är inte självmordsbenägen bara för att jag tänker på vad som skulle hända om man gör något dumt. 

Jag vill lixom inte vara här, jag vill vara bland männikor som gör mig lycklig och för mig att glömma alla bekymmer och skit så jag får en chans att vara lycklig. Bara för en kort minut, det gör mer än vad folk tror. Jag vill hålla igång hela dagrna så jag inte får chans att tänka alla tankar, det blir bara jobbigare.

Jag borde sova, jag är trött, men jag kan inte sova.

Tankarna bara snurrar och snurrar, det bränner i ögonen men jag får inte somna med en blöt kudde inatt, det går inte, det måste få ett slut.

Men hur?

Neeej! Pallar inte mer! STOPP!! Jag ber, jag orkar inte mer!

Pulsen slår fortare och fortare, paniken stiger, kroppen ger upp och man bryter ihop för ingenting, mardrömmarna kommer tätare och tätare för varje natt man somnar klockan 3 och klockan ringer på tok för tidigt.

Så är det för mig nu och jag vet inte hur jag ska bli av med den här känslan, jag vet inte vad är för någon känsla. Jag blir rädd...jag får känslan av......sorg? frustration? det blir värre, jag får för mig dumma saker, jag försöker tänka på dom jag har runt omkring mig och det hjälper bara för en kort sekund. Lika fort så kommer känslan av frustration tillbaka.

hjälp!

Jag vågar inte inse fakta, jag förtränger det men jag kan ändå aldrig sluta tänka på henne.

Jag inser nu att jag har haft en sån otroligt tur att jag har fått träffa och lära känna dig, nu när du håller på att försvinna ur mitt liv så inser jag verkligen hur mycket jag kommer sakna dig. Jag har aldrig tänkt på att dom här dagarna skulle komma men nu har dom kommit...tror jag...fast jag ska inte ta ut något i förskott jag håller modet uppe och ber till gud att han inte tar dig ifrån mig än.

Jag försöker hålla modet uppe men det är svårt, jag vet inte hur länge jag klarar av det här. Är det meningen att all skit i livet ska komma på en och samma gång? Är det någon som har svar på det så förklara gärna.

All oro för henne, alla tankar som inte går att släppa...hon har klarat det förut men jag vet inte om hon orkar kämpa för sitt liv den här gången. Jag försöker vara positiv men det går inte. 

Ljuset som jag såg för några dagar att livet skulle bli bra igen har försvunnit. Jag klarar inte av allt på en gång, jag är för svag för det, men jag vill! Så jag hoppas att jag orkar mer än vad jag känner nu för.

snälla, klara av den här julen med. Om du försvinner från mig nu så går jag under!

Det blir så tomt utan dig, jag orkar inte med att se dig lida och bli svagare. Inte nu! Det kommer jag aldrig klara av men absolut inte nu, det här får inte hända!

Kämpa! Försök för min skull. Snälla!

Gud, gör henne starkare jag vill inte bli av med henne än. Du kan väl låta henne vara kvar ett tag till?

SNÄLLA!!??