Ta mig i kragen och åka till skolan för det är bara en lektion idag, idrott :D:D Vi ska leka lekar, det är kul! Jag ska ta första steget som M säger. Jag hoppas det blir bättre, det tror jag nog. Dom måste få veta jag måste få ur mig det, efter det som hände igår! Jag är inte jag, men jag ska bli jag!

Önska mig lycka till!

Hon lyssnar och bryr sig! Hoppas jag, det verkar så iallafall. Det var en skitdag idag då jag sket i allt och började gråta istället. Nu känns det bättre! Efter en bra ridlektion och sms med M-TACK <333

Hon ringde idag! Jag blev glad :D hoppas på det bästa!

Jag vet inte riktigt vem jag är. Jag är inte jag, inte snäll längre är så dum mot er men jag kan inte rå får det! Ni är lika dumma mot mig fast ni inte fattar det! 

Igår frågade jag vart gränsen gick för galen...jag tror att det är försent. Går inte att göra något åt. Idag brast det. Tomhet, ilska, sviken. Men ingen fattade.

Nu ska jag till drömmarnas land där jag hoppas jag blir sedd på ett positivt sett!

Hur vet man när man är galen? Vart går gränsen?

Jag är rädd att jag börjar tappa greppet snart, jag behöver någon. Vem? Finns ingen där. Hon har inte tid, hon vill men har inte tid att finnas där för mig. Dom andra då? Det går bara inte. Jag får hålla ut och känna paniken varje kväll när jag inser att jag måste dit igen. Dit där ingen är finns. Dit där det är tomt, där man inte vill vara. 

Jag önskar....att allt tog slut. Att jag orkar ta mig upp. Men inte nu. Vill känna stödet från dom. Vill skrika åt dom, så dom fattar. Men dom blundar och glömmer allt igen. det vet jag för jag har varit där förut. Jag känner dom. För väl!

Det bor en ängel i mitt rum.

Idag gäller det, jag är nervös, men jag längtar <3

Tja!

Hemma igen :D

Har haft en kort engelskalektion och pratat med Ingrid så nu är jag lite lugnare och jobbar på att få G.

Igår så bestämde jag mig för en sak. Att jag ska inte låta min framtid förstöras för att jag mår dåligt. Jag har märkt att jag inte har kämpat och velat plugga, har bara velat ligga hemma och gråta. Men då blir det bara värre. Jag ska kämpa i skolan! jag SKA få G i engelska B! Jag skiter i hur jag är och hur klassen är, jag umgås inte med dom längre! Jag ska vara jag och ska håller mig till dom kompisarna jag trivs med och kan vara mig själv!

Det värsta jag vet är när mina närmaste kompisar mår dåligt. Jag känner mig så hjälplös, vet inte om jag gör rätt mm. Till råga på allt så är inte jag i toppform heller enligt mig själv så är det botten. Men om man gämför med andra så kan man lika bra glömma mig för det är så larviga saker. Men det är svårt, jag börjar tappa modet, börjar tappa greppet...som om jag har hållt fast mig i en kant på en klippa beredd på att falla i flera år men inte vågat och kunna släppa taget....känns som om jag snart inte orkar hålla mig fast längre.

Det känns som om dagarna bara går och jag dras med som i en storm och hänger inte med. Jag har slutat känna efter hur jag mår eller vad jag vill. Har snarare kommit in i någon form av trans, där allt går ut på att bara låta dagarna gå  och skita i hur det går i skolan och stallet. I andras ögon vill jag visa att jag mår bra, så det inte blir så mycket frågor. Jag är trött på att vara stark. Mina krafter räcker inte till. Vill inte belasta andra med mina problem. Vill inte prata känslor eller blotta min själ inför vem som helst. Det känns inte längre som om jag är jag.

Jag är trött på att tycka synd om mig själv, är trött på att försvara mig, är trött på att låtsas. Det känns som om min ryggsäck blir tyngre och tyngre och ingen lyfter av belastningen.

Jag vill ha hjälp från dom rätta personerna och jag vill inte behöva komma till dom, jag vill att dom kommer till mig.

Men hur...jag tar en dag i taget och hoppas på det bästa.