Jag känner mig så förvirrad, trött och allmänt orklös. Det känns som om jag kämpar och kämpar för att ta mig upp ur all kaos och skit men ju mer jag kämpar ju mer motstånd får jag.

Jag vill öppna mig, men det går inte, jag orkar inte jag undrar vart personen finns, som kan hjälpa mig att hitta rätt väg igen, som kan hjälpa mig att riva ner alla murar och bara vara. Som man kan prata med allt om, som man kan lita på, som har tid! Jag orkar inte möta alla problem, jag orkar inte ljuga för alla som frågar hur det är, jag vill att någon ska se, se mig prata med mig, förstå och stötta. Annars går inte det här! Förlåt för ett onödigt inlägg. Gonatt <3

Jag springer fast jag inte har någon ork kvar, jag flyr från problemen, jag flyr från mig själv. Vart är den vuxna? Jag kämpar mot strömmen och hoppas att den vuxna räddar mig. Men det går inte, jag måste klara detta själv, men jag kan inte jag behöver stödet! Gonatt <3

men då kommer jag få paniik! Jag har faktiskt inte varit borta någonting den här terminen, vilket jag tycker är skitbra med tanke på omständigheterna!! Men snart pallar jag inte mera.

Jag längtar till den 23 mars <3