Tja...sitter här i sängen och lyssnar på Häggis....tänker tillbaka på livet

Dom som känner mig väl och vet hur jag är så har ni säkert märkt att jag har mått dåligt den mesta tiden av årskurs 2, jag känner att jag har inte riktigt har varit den kompisen som man ska vara, har mest gått runt i min egen lilla värld och inte brytt sig så mycket om dom andra. 

Varför? jo tänkte förklara det nu. Det hela började inte förs efter ett par veckor in i skolan när man hade börjat komma igång mm, det kändes som om klassen var lite splitrad, trivdes helt enkelt inte lika bra men jag höll modet uppe, som om det skulle hjälpa att vara arg och sur hela tiden lixom. Istället så var jag det hemma det ledde till mycket bråk och jag ville bara sticka från familjen och bo någon annan stans-varför bo kvar när allt man säger är fel? men jag visste inte vart? jag hade ju inga kompisar som jag bara kunde knalla över till om det var något så jag var kvar hemma, drog på Carola och Sarah på högsta volym-var i stallet så mycket jag kunde...ett tag blev det så mycket så jag bara ville sova bort dagarna. 

Jullovet kom och blev en paus från skolan-det var skönt tyckte jag! Men efter praktiken så blev det bara värre! jag ville bara vara för mig själv men ingen fattade det och även om jag sa det så lämnade dom mig inte ändå (innerst inne ville jag att någon skulle bry sig-men inte FÖR mycket). Kompisar och lärare i skolan började slänga in kommentarer om mitt handikapp och jag blev väldigt sårad, speciellt när lärarna var "på" så mycket det trodde jag aldrig om dom!! Men det värsta var nog att när jag försökte prata med mina lärare så tog dom eleven i försvar (det gjorde jag oxå i början för jag ville ju inte att det skulle vara sant). När det var som värst så funderade jag verkligen på att hoppa av eller ännu värre, men gjorde aldrig det som tur var. 

Jag låg och grät mig till sömns nästan varje kväll och helst av allt så ville jag bara gråta ut i någons famn och säga hur mycket jag hatade livet men jag var ju så rädd för att visa känslor så i skolan så slutade det alltid med att jag låste in mig på toan och grät. Jag var sjuk, kanske inte så jättemycket men mer än vanligt tror jag nog och när jag var hemma så var jag sjuk på riktigt men inte dom sista dagarna jag var hemma, då sjukanmälde jag mig för jag verkligen inte ville gå till skolan. 

En månad innan skolavslutning så började jag gå och prata med skolsystern men det hjälpte inte ett dugg, snarare tvärt om-kränkningar hit och dit mycket onödigt snack mm jag fick lite sämre självkänsla skulle kunna fortsätta rabbla upp saker. Det positiva med det var att hon fick mig att prata med mina föräldrar så dom började stötta mig vilket jag verkligen behövde! Men jag kände ändå att jag inte var riktigt lycklig-det var ju fortfarande skit i skolan för det kändes som om INGEN på skolan brydde sig förutom C henne kunde jag prata med om vad som helst! Om hon inte hade varit där så hade inte jag gått i skolan längre, det är och var tack vare henne som jag fortfarande gick upp på morgonen för att åka till skolan TACK! 

Stallet då? Jo där var jag mer än vanligt det var det ända stället där jag blev "sedd" och omtyckt personalen och barnen blev glada att ha mig där och jag blev glad att vara där så det var lixom ljuspunkten i mitt liv(som det alltid kommer att vara)-att få åka till stallet och få vara den man är, behöver inte tänka på hur jag ska ha det, utan bara vara. Där kände jag oxå att alla brydde sig om mig, mina kompisar såg att jag mådde dåligt-bara det betydde mycket! Speciellt så började jag själv inse hur dum jag har varit som har hållt inne med allt, jag ville ju lixom inte belasta alla med min skit-men ibland måste man prata med någon och dom fanns där! H,R,V,S,E,F,K till och med K,A och A lyssnade shit vad glad jag blev när dom brydde sig! 

När jag kände stöd från alla VRSare så började jag ta mig i kragen och gå till skolan med lättare steg, ignorerade allt som hade med skolan att göra och bara lade på pokerfejset(lyckopillret). Men innerst inne så var det ju ett h-vete. 

Nu har jag sommarlov och jag hoppas att nästa år blir bättre efter en lååång paus från skiten! 

Nu har jag skrivit av mig lite haha, grattis till er som har stått ut och läst allt xD. 

Utan VRS-ingen Elin! <3333

Jag bara gråter och gråter.....kan inte sova :'( vad ska jag göra, får paniiiik :'( :'(

Jag hatar mig själv för jag är så feg! Jag får ångest av att tänka på det och jag jag vet inte vad jag ska göra! Är den vid sånna här tillfällen som man ska be till gud och hoppas att han fixar allt så allt blir bra igen? När man själv har gett upp och när till och med den personen som man ska lita mest på trycker ner än...guuud  jag får panik, nästan alla tycker att jag ska prata med personerna som gör mig illa och be dom sluta, dom tror det är så lätt!! Det är inte bara att gå fram och säga vad man tycker, man sårar ju dom personerna oxå och då mår jag oxå dåligt, det är väl klart!? När man säger så till personer som man älskar man vill ju inte att dom mår dåligt! 

Nej, nog med svammel om mig!

bye <3

Jag känner att jag måste bara få skriva av mig lite nu när jag är hemma och har tråkigt.

FAN vad jag är glad att jag rider! Mina kompisar i stallet betyder så galet mycket för mig, det är dom som märker när man mår dåligt, dom frågar hur det är sedan så lyssnar dom och stöttar mig så jävla väl! jag vet inte vad jag skulle göra utan dom jag hoppas och tror att ni vet vilka ni är och jag är så dålig på att säga hur mycket ni betyder för mig, men jag hoppas ni vet att ni är dom underbaraste på hela jorden!!!! Älskar er så grymt mycket-tack för att ni finns!!!!!











Mixade bilder ni betyder allt! <33

Jag sitter här och känner att jag måste skriva av mig lite varför jag mår så piss!! Det är egentligen ingenting allvarligt som har hänt men det är så många småsaker så det blir så jävla jobbigt!

Jag hatar jävla piss skolan för tillfället, det känns som om alla lärare tar mig oseriöst, dom bara ignorerar och skrattar åt mig, kompisarna fliker in med kommentarer, jag tar på mig mycket och missar mycket pgr alla läkarbesök nu, då får jag panik och tror att jag ska få IG i alla ämnen som jag missar....jag hoppar av skitskolan nu och börjar jobba heltid i stallet istället!!

Innerst inne så menar jag inte det jag skrev nu men för tillfället så känns det så himla onödigt att åka dit, bli hånad sedan hem...

Tur att jag har stallet, där är man omtyckt åtminstånde (hoppas jag :P), det är så härligt att vara där och pussa på hästarna vara med kompisarna och bara njuta och tänka på annat, hemma går det heller inte att vara där är det bara tjat och gnat...slutar med att jag låser in mig på rummet och gråter.

jag gråter vart jag än är men ändå:P

Idag har jag iallafall varit hemma, kunde knappt andas nr jag gick upp så jag sjukanmälde mig och fortsatte sova, hade ändå knappt orkat vara i skolan ändå...

nu ska jag kolla vidare på bloggar och FB

Ciao

Jag orkar inte skriva allt jobbigt och tråkigt som har hänt i mitt liv dom senaste veckorna, men än så länge så försöker jag att kämpa igenom dom svåra tiderna.

Stallet idag, jobbade och så, det var härligt att komma dit och slappna av och slippa tänka på annat......trodde jag ja, en häst fick troligtvis hjärtinfarkt och kollapsade på ridbanan :( det var läskigt!

men nu ska jag sova natti

får se om jag kan sova inatt...