Det känns som om allting jag gör är fel, hemma i stallet, överallt. Imorgon åker C till Irland, på måndag åker S till örebro. Då är det (nästan) bara jag kvar. Oavsett hur många gånger jag nämner för mina kompisar att jag kommer sakna dom och att dom betyder så grymt mycket för mig kommer jag aldrig kunna förklara och få folk att förstå hur mycket jag älskar dom, vad dom har gjort för mig och hur lycklig lottad jag är som har dom.

Några har sagt i 2 års tid nu att jag borde gå och prata med någon. Men jag förstår inte varför? För att så länge man har en kompis, en lärare eller någon annan i sitt liv som man litar på och kan öppna sig för så borde man väl klara sig...eller? Jag har några kompisar som jag verkligen känner mig trygg med, som gör att jag vågar lita mer på mig själv, som får mig att skratta och glömma bort alla problem för ett tag. Nu är dom långt bort och jag kanse inte kommer få se dom förs i jul...eller till och med om ett år. 

Jag är seriöst orolig för hur hösten blir, kommer jag vara lycklig? Kommer jag orka kämpa och nå dom målen jag vill nå utan mina kompisar som stöttar mig?

Det är för mig en gåta....men jag försöker göra det som C säger....tänka positivt. Men det är så svårt, det är så grymt svårt så jag tror att jag håller på att bli galen.

Lyckopiller <3   

Hur kommer det sig att man vet att man behöver prata av sig men när man väl får chansen så berättar man inte det som tynger en mest?

Jag menar, idag hade jag 4 ypperligga chanser att berätta för folk hur jag mår, tänker och känner men lik förbannat så sitter jag här och känner mig så full på känslor och tankar som inte kommer ur mig. Dom 4 personerna som jag kunde ha öppnat mig för hade kunnat hjälpa mig att komma på rätt väg igen förhoppningsvis men jag sumpade chansen och bangade i sista sekunden. Varför är man så feg? eller kallas det kanske efterklok?

Lyckopiller <3     

Asså, jag blir galeen!!

Jag känner att tiden bara springer iväg och snart tar höstterminen slut. Jag måste fatta ett viktigt beslut tills dess och jag blir galen för jag har ingen aning om vad jag vill.

Jag har bestämt mig för att sluta rida en dag i veckan iallafall efter jul...kommer kännas tomt men jag har inte råd och känner inte riktigt att jag vill fortsätta. Frågan är vilken dag jag ska sluta rida på för hur jag än vänder och vrider på det så kommer jag förlora något...eller någon.

fan,det kanske är lika bra att sluta helt så blir allt mycket lättare....men det kan jag inte heller, för någonting i mig säger att det inte är rätt eller okej att göra så.

Lyckopiller <3     

Jag tror att jag har kommit fram till ett svar efter denna kväll. Jag är för snäll, jag är så mån om att alla i min närhet ska må bra och vara lyckliga så jag glömmer bort mig själv för ett tag. Är jag verkligen så lycklig som jag visar? Är jag så självsäker och positiv som jag utstrålar?

Tveksamt! Jag är otroligt rädd för att säga nej, och när jag väl tar modet till mig att säga nej så blir folk sura....jag antar att man får möta sånt under hela livet men nu när man är äldre så börjar man inse hur mycket man egentligen inte klarar av...men ändå så gör jag samma sak igen, tar på mig för mycket.

Jag har så mycket tankar som snurrar runt i huvudet och när jag väl får chansen att prata av mig så gör jag inte det....är det för att jag inte vet vart jag ska börja? För att jag tänker att mina problem är inte stora nog? Det kallas att nedvärdera sig själv har jag hört. Jag trodde att jag var påväg att lära mig att jag är värdefull men varför börjar jag tveka igen för?

Känner mig en aning ensam, har ingen att prata av mig med, har ingen att krama om när jag som mest behöver det och jag har ingen som tror på mig. Jag undrar hur denna termin slutar...

Lyckopiller <3     

Jag känner mig lite täppt i näsan och småfebrig men det kan vara för trötthet oxå.

Jag har tänkt på en sak....under fredagen när vi hade gäster så kramade jag om Å och hon sa att jag såg ut att må bra och ha haft en bra sommar, efter ett tag när hon hade kollat med mamma om det var okej att säga det så sa hon oxå att det såg ut som om jag hade gått upp i vikt. Det stämmer nog, men det beror ju på att jag äter mycket och inte rider.....fast jag tänkte på det när jag duschade idag. Jag ställde mig framför spegeln för att kolla om jag var tjock, eller asså kolla om jag hade gått upp i vikt och först så märkte jag ingenting men ju mer jag kollade så såg jag att jag hade gått upp i vikt....det var lite läskigt för jag är inte en sån person som brukar tänka och kolla efter sånt, men nu gjorde jag det och det var lite småläskigt....är så rädd att börja med samma saker igen som för ett år sedan, men jag vet inte. Det ÄR ju faktiskt bra att jag har gått upp i vikt!

Sen har jag tänkt på en annan sak. Att jag hatar att ljuga! Det är det västa jag vet....och ändå så gör jag det varje dag....varenda gång när någon frågar hur det är med mig så säger jag att det är bra, men det är ju inte sant jag ljuger så det bara stänker om det och jag hatar det. Men det är ju inte som om att man säger att livet är piss och spyr ut allt som är jobbigt mm för vem som helst, men jag får endå så grymt dåligt samvete för jag ljuger....fast ajg får väl se det positivt...att när någon frågar om det är bra och så ÄR det verkligen bra så är det en otrolig lättnad att tala sanning.

Nu ska jag sluta att underhålla er med mitt trams hehe. Ha en bra natt tillsammans <3

Lyckopiller <3     

Nu förstår jag en sak. Nu fattarjag vad som händer i skolan och varför jag inte får någon respons, visst så vet jag lite men nu kan jag nog tänka mig varför.

För det första-jag har mått dåligt i 2 år nu, om jag blickar bakåt så inser jag att mina lärare har nog ledsnat på mig, ur deras ögon så är jag säkert en bitter elev som söker uppmärksamhet och vill att alla ska tycka synd om mig, att jag tjatar och bara slösar deras tid. I början när jag mådde dåligt så fick jag mycket respons men nu har alla vant sig att jag är den där ledsna eleven så då tror jag nog att man inte reagerar som man gjorde då.

För det andra-jag går ju faktiskt i 3an, tar studenten om en månad så varför skulle dom bry sig om en elev som snart försvinner ur deras liv lixom. Det hjälper inte dom och dom har inte tid att chansa på att det hjälper mig.

Så jag förstår dom, även om jag mår ännu sämre nu så ska jag skita i dom, ignorera dom för det gör mig bara frustrerad att ta upp deras tid och prata om mina problem utan respons. Det gör bara saken värre!

Så, skiter dom i mig skiter jag i dom-det är ju trots allt bara en månad kvar.

Men guud vilket inlägg det blev haha det låter som om jag skriver det här bara för att jag tycker så synd om mig själv xD 

Har ingen aning om detta är sant, men det är det jag kan tänka mig vara det rätta svaret.

Lyckopiller <3   

I höst påbörjar jag mitt 12fte år på hästryggen och jag är 18 år, det sägs att man börjar lägga av med allt vid 14-15 årsåldern, men jag kämpade vidare och vägrade ge upp eftersom jag hade en dröm-att bli bättre. Men jag funderar på om det är dags att lägga av efter sommaren....jag tycker inte det är kul att åka till stallet, det är inte kul att rida och jag tycker definitivt inte att det är avslappnande.

Kanske dags att tänka på refrängen....lägga av eller kanske byta ridskola...frågan är bara vart? Eller är det dressyren som är tråkig? Hoppning nästa kanske? Jag är så förvirrad, vet inte vad jag ska göra och det hjälper ju inte att man känner att stallet är ett måste, det gör bara saken värre!

Lyckopiller <3